En internationell ekonoms betraktelser

Ojsan, tänkte jag när jag besökte min blogg. Var det verkligen så länge sedan som jag uppdaterade den! Den sista inlägget handlade ju om att jag skulle iväg till Prag! Därför får jag ta chansen att uppdatera lite om hur jag var upplevt och erfarit Prag.

Prag är en någolunda vacker star (då tänker jag på helheten och inte bara på den väldigt lilla del som alla turister går till) som har mycket att erbjuda i form av sevärdheter och evenemang. Det finns gott om nattklubbar i centrum och otroligt många fina och spännande barer att gå till. En av de bästa erfarenheterna är att gå från bar till nattklubb till annan nattklubb och sedan till efterfest.

I Prag finns också personer som jag defenetivt kan kalla vänner. Redan under de första dagarna träffade jag personer som jag sedan hänger runt med. Alla dessa är internationella (med det menar jag att de inte är svenskar - jag skriver ju på svenska så jag kan vara fri i min termonolgi). Med dessa har jag utvecklat en rutin som innebär att fredag och lördag kväll tillägnas helt åt det som kallas festande och att ha roligt.

Med dessa vänner kunde jag se Hockey-semifinalen mellan Sverige och Tjeckien. Jag var den enda svensken i en helt fullpackad bar så det kändes konstigt från början att applådera fram Sveriges vinst (sedan blev man bara gladare för varje mål som gjordes). Och finalen... den ska vi inte prata om (förutom att jag, som enda svensk i gruppen, såg den med mina finländska kompisar)

Jobbet ska jag kanske beskriva i framtiden. Det är dock något inom redovisning men det är inte så viktigt. Det är för upplevelserna som jag är i Prag och därför kommer jag inmte beskriva jobbet så utförligt just nu.

Nåväl - det är väl vad jag kan avslöja just nu. Men jag kanske skriver mer i min blogg i framtiden, vi får se

2009 var ett superfantastiskt år. Jag kan inte beskriva hur bra det var. Då fick jag umgås med vänner, göra ett par första-gången-saker och delta i för andra oförglömliga fester. Men jag fick också dra till Italien och uppleva mitt bästa halvår i mitt liv. Därför känns 2010 som ett något mindre bra år. Jag menar: trots att jag har åkt till Estland, Stockholm, funnit nära vänner, varit med om legendariska fester och så vidare, har jag också upplevt ångest, stress, och en olycka i min släkt. Därför känns det som att 2010 är ett skitdåligt år om man jämför med 2009 - som var mitt bästa år i mitt liv.

Men snart kommer 2011! Då inleds året med att jag uppfyller min dröm om att arbeta utomlands. Ja, jag får till och med ett jobb som gör att mitt CV ser så mycket bättre ut! Samtidigt får jag träffa nya människor och kanske förbättra min tyska, samtidigt som att jag får chansen att lära mig ett helt nytt språk: tjeckiska.

Ja, 2011 kommer bli ett superår! Och jag hoppas att ni upplever samma sak! Gott nytt år!

Ja, snart är det dags: om bara fem dagar kommer jag ha stigit av planet och börjar mitt nya utlandsäventyr. Och jag kunde inte vara nervösare. Inte så att jag är nervös för att flytta till ett annat land för det har jag redan gjort några gånger (ja, det är ju en dröm att jobba utomlands och om det gör mig rädd har jag felaktiga drömmar - och att åka till Prag är inte en så stor grej, really!). Nej, istället blir jag nervös av att tänka på att det blir mitt första riktiga jobb (utanför Högskolan, vill säga). Därför är jag rädd för att göra fel och allt sådant. Men som min coach sa idag, om jag bara visar att jag är intresserad av företaget, kulturen och att lära mig något nytt, kommer det bara gå bra. Och jag är inte den som lutar mig bakåt och inte bryr mig, så det borde väl gå bra?

Nå. Om jag får vara ärlig är det väl tråktristessen som tar tag i mig. För en vecka hade jag bara två veckor, men nu har jag så "jävla" mycket som fem dagar kvar. Alltså känner jag mig som en liten unge som vid tredje advent längtar efter julaftonen så att den kan öppna sina julklappar. Jag vill till Tjeckien NU alltså!

En av de värsta sakerna med att inte vara i närheten av diskussionsglada vänner är att man inte vet hur andra ser på bombdådet. Jag menar: alla verkar kritisera svenskar som kollektivt skuldbelägger muslimer - medan jag inte ens kan tänka mig en person som skulle tänka det, och än mindre, respekterar folk som gör det eftersom jag ser dem som konstiga troll. Därför känns det alltid konstigt att läsa Twitter och se hur viktigare det är att kategorisera Lasermannen 2 som terrorist än att fördöma terroristdådet.

Dock så känns det som att Twitter sänker in allt i en slöja. Jag menar: om man kollektivt skuldsätter alla muslimer som eventuella självmordsbombare visar man att man behöver lite hjälp på traven för att kalla sig frisk. Men även om man försvarar muslimerna måste man kunna försvara vilken etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet som helst som skulle kunna tänka sig utföra ett terrordåd, för sådant skulle kunna hända.

Låt mig förklara: ni känner till Europols statistik där man ser att terrordåd står för en minoritet av alla terrordåd som begåtts i Europa mellan 2006-2009 (tyvärr blandar alla ihop separatiströrelser - tänk ETA - med högerextrema rörelser - vilket säkert känns konstigt för den som kan processera information kritiskt). Det betyder att det är fler grupper som kan utföra terrordåd. Och i sanningens namn betyder det att svenskar skulle kunna göra det, liksom att folk som tillhör den judiska tron skulle kunna göra det.

Jag nämnde judar. Vad skulle hända om det var en judisk terrorist som agerade efter samma psykiskt sjuka agenda som Sthlm-bombaren hade. Ja, då skulle jag inte vilja vara född i en judisk församling för då skulle förföljeserna öka dramatiskt. Då skulle den enorma press som sätts på judar bli ännu värre. Och skulle man vilja försvara judarna med samma frenetiska intensitet som man försvarar muslimerna?

Nu förstår ni säkert var jag vill komma med min diskussion. För det som hände i Stockholm är hemskt, men det betyder inte att någon muslim ska bli bespottad för vad någon inom samma religiösa trossamfund utförde. Lika lite skulle medlemmar av de judiska församlingarna bli bespottade om den som utförde bombdådet var en jude. Om någon, om det var så att en judiskt tillhörande människa skulle ha utfört ett terrordåd, skulle jag försvara alla mina judiska vänner med samma frenetiska glöd som jag försvarar muslimska vänner. Inte ens Tranås-bor bli bespottade för vad en Tranås-bo gjorde: den enda som ska bli bespottad är den som i sitt psyka (psykiskt sjuka *host*) sinne var beredd att ta med sig medmänniskor till de dödas rike!

-----------------------------

Förresten: låt mig säga att jag är rätt pessimistisk vad gäller exemplet med den påhittade judiska terrorirsten. För om ett terrordåd inträffade och det visade sig att judar låg bakom, skulle förföljelsen på dem öka rejält. I bästa fall skulle en tidning synliggöra det - men i värsta fall, vilket jag är övertygat om, skulle det ske i tystnad. Skulle det vara ok? Mitt - med hänvisning till min slutkläm där uppe - svar är att den enda som ska bli bespottad är den som ville släcka människors liv. Och det är bara den som kan skriva på att oavsett vilken tillhörighet, vad gäller religiös, etnisk, socio-ekonomisk med mera tillhörighet, som en terroristen tillhör så ska man 1. inte falla för frestelsen att spotta på andra medlemmar ur den tillhörigheten, och 2. vara beredda att försvara tillhörighetens medlemmar!

Jag går hos en jobbcoach. En orsak till det är att visa arbetsförmedlingen att jag är aktiv. En annan orsak till detta är att det är gratis så då får man ju liksom se vad det leder till.

Det kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Som idag. Jag nämnde att jag skulle ha en intervju med ett bemanningsföretag från Tjeckien. Då började coachen ställa frågor som om jag vet om det är ett bra företag, om man kan lita på dem, om de är seriösa, om jag har tänkt igenom allt. Till exempel tog hon upp en gammal klyscha som säger att man måste ansöka om uppehållstillstånd hos den tjeckiska ambassaden i Stockholm - och missade att både Sverige och Tjeckien är EU-länder. Summa sumarum kändes det som att hon skulle säga "tänker du inte igenom allt, lilla du" när hon började ställa frågor. Självklart blev det en konstig stämning mellan oss två eftersom jag kände att jag blev tryckt mot väggen.

Nå: jag förstår henne. Men det är ju inte sånt som man vill höra en dag innan man intervjuas. Då ska man peppas. Nu känns det som att företaget är ett jävla lurendrereji-företag, enbart för att jag inte kunde svara på alla coachens frågor. Skit alltså!

Att en människa spränger sig för att döda andra är fel - oavsett vem som gör det och oavsett i vilket syfte personen gör det. Det trodde jag att alla är överrens om - men efter att ha läst dagens alla twitter-inlägg börjar jag tvivla på det...

Bombdådet verkar inte ha varit en olycka. Efter att ha sett övervakningsbilder på det hela ser det verkligen inte ut som att någon gick runt med spikförsedda nyårsraketer och råkade tutta eld på dem. Istället ser det ut som att det var turens vingslag som hindrade en potentiell massmördare från att ta med sig människor till dödens rike. Därför ska den personen som gjorde det fördomas med alla ord som står människor till bruks. Men händer det?

Låt mig förklara. I twitter var det knappt någon som fördömde mannen. Istället var det enda som man såg diskussioner som handlar om att Lasermannen2 kallades "ensam galning" för att han var vit och Stockholm-bombaren för terrorist för att han var färgad. Fler bäddade in sina paranoida föreställningar om att Reinfeldt motverkar demokrati i sina inlägg. Och några kritiserade nyheterna för att ge knapphändig information. Men, och jag reppeterar, ingen fördömde bombaren för vad han ville göra.

Orsaken till detta är att Sverige är ett jävla PK-land, där man inte vill stöta sig med någon. Man vill inte göra det. Men om det var en vanlig Svensson som hade legat död i snön skulle stormen köras igång för fulla muggar. Då hade alla fördömt bombningen!

Jag hade självklart fördömt mannen, även om han var ofärgad. Och jag fördömer bombaren, även om han är muslim. För jag känner muslimer, jag har hört deras ord. Jag har förstått att Islam står för samma slags rättvisa och trygghet som kristendomen gör för kristna. Jag har sett vilka gästfria ord om rättvisa och kärlek som Imanerna lär ut. Och jag vet att 99 % av alla muslimer inte skulle gå emot Muhammeds ord som lär ut att det är fel att döda. Och om jag hör en endaste människa som skuldbelägger alla muslimer som en grupp för vad en galen 28-åring gjorde kommer jag känna att han bråkar med mina kompisar - och då bråkar han defenetivt med mig!

Men detta sagt förstår ni nog att om jag fördömer mannen är det inte för att han är muslim, man, 28 år eller Trasås-bo. Istället fördömer jag honom enbart för att han vara nära att ta med sig människor in i döden. Ett sådant beteende är värt att fördömas - oavsett var som gör det och i vilket syfte man gör det i! Även om vi lever i ett jävla PK-land!

Igår, efter att ha kollat klart på "The Terminal" började jag intressera mig för den självmordbomben som slog ned som en bomb i Stockholm. Snabbt kollade jag in Twitter och möttes först av ett par nyheter som gjorde det värt för mig att besöka sidan. Till exempel fick jag direktlänkar till intressanta internationella länkar.

Tyvärr tog intresset slut när jag började inse att inga fler nyheter skulle komma fram. Istället började människorna ta fram sina politiska åsikter. SD:s partyprincessaktiga pressekreterare blev rätterligen kritiserad för att ha längtat efter bombdådet, men alla skulle nämna det. Sedan var det någon som nu ifrågasätter varför självmordsbombaren kallas för terrorist när den vita lasermankopian "bara" ses som en ensam dåre. Till slut börjar folk vända Reinfeldts ord om "demokrati" mot honom och beskyllda honom för att kämpa mot demokratin. Knäppt och idiotiskt.

Jag, som är en nyhetsnarkoman, vill ha nyheter som förklarar vad som hände. Jag vill inte se folk tugga klychor lika intensivt som rabies-hundar tuggar fradga. Därför litar jag verkligen mer på SÄPO och deras ord och bedömningar än på någon vanlig Twitter-skribent utan verklighetsuppfattning.

Sverige är med i världsnyheterna, men det är för att en svensk tjej har hävdat att Assange, Wikileaks-grundaren, har våldtagit henne. Egentligen känns det som en riktigt dålig spion-thriller. Jag menar: om vi såg en film om någon som avslöjade något stort, skulle det inte vara en väldigt dålig manusförfattares tankar att en våldtäkts-dom ska förstöra klock-ringarens trovärdighet? Och om det nu hände i verkligheten, skulle inte man säga att det är för film-liknande för att vara verklighet?

Tyvärr har detta hänt. En klockringare, Assange, är den som, förutom att sprida hemliga dokument, enligt åklagare våldtar och sexuelt ofredar tjejer. Och tajmingen kunde inte vara bättre - nu säger alla att tjejerna är betalda av CIA att ljuga för rätten. Att hela våldtäktstgrejen bara är en bluff för att skada Wikileaks och Assange.

Egentligen vet jag inte vad jag ska tro. Jag menar: våldtäktsmisstankarna är ju så bra tajmade att de kunde skada en viktig persons trovärdighet i ett kritiskt skede. Men de kunde också vara sanna - och konspirationsförsvaret kan vara en pervers äckel-herres sadistiska försvar!

Dock tror jag att jag stödjer tjejen mer än Assange. Orsaken till detta är att en sådan här händelse visar hur tjejers ord fortfarande väger mindre än en mans. Nu säger alla att Assange är oskyldig. Och ja, jag har fått reda på vem som är offret. Jag har hittat hennes twitter - och jag har hittat en grupp på facebook som målar ut henne som en "lying bitch". Jag har sett att hon är världens mest hatade person just nu.

Sydsvenskan tog upp det i sin artikel idag. De nämnde hur den våldtagna tjejen jämförde Assange med Bjästa-tjejen, där en tjej blev våldtagen men där hela samhället stödde den våldtagande äckel-mannen. Där var det en tjej som bevisligen blev våldtagen - men som, bara för att hon var tjej, tappade sitt omdöme.

Att läsa sådana saker gör mig arg. Att se facebook-grupper som utmålar den enligt hennes uppgift vålgtagna tjejen som lögnare för att hon råkade bli påsatt av Assange är ännu värre. Men att folk inte inser hur löjliga de är med sin dubbelmoral - och ifrågasätter en tjejs påståenden bara för att hon är kvinna - är värst!

Länken hittar ni här

Imorn ska jag har den tredje intervjun med det rumänska företaget. Självklart är det spännande, men jag känner mig rätt tom efter att redan ha intervjuats två gånger. Därför känns det extra pirrigt att söka jobb där. Men jag har märkt att stressen minskas brutalt mycket om jag förbereder mig - och därför går jag igenom alla frågor som kan tänkas ställas. Därför kan jag säga att jag inte vill att slumpen (alltså vilka frågor som ställs) ska betyda om jag får jobbet eller inte

Jag minns den 9e juni. Det var då som jag hade min första skype-anställningsintervju. Intervjun gick dåligt eftersom jag inte hade orkat förbereda mig - två dagar innan hade jag nämligen fått beskedet att min morfar, som hade råkat ut för en olycka, hade förklarats hjärndöd av läkarna. Men ändå är jag glad för att jag genomfick denna intervju för jag lärde mig mycket av den.

Nu spolar vi frammåt bandet till 7/12. Idag har jag haft min andra intervju med en arbetsgivare från Rumänien (ja, jag sökte jobb där). Intervjun gick rätt så bra, och jag var riktigt förberedd. Det finns bara några detaljer som jag tänker på, men jag är rätt nöjd. Och på torsdag ska jag bli intervjuad igen: om jag sköter mig får jag jobbet.

Och det skulle räcka så, om jag inte fick ett samtal från en arbetsgivare från Tjeckien direkt efter, som bokade in mig på intervju på fredag. Wow! Kanon!

Nå, jag hoppas att jag får något av de jobben för jag behöver erfarenhet. Och svenska arbetsgivare struntar i den enorma kompetens som finns i krokarna för att man saknar erfarenhet.

Det rör sig!

Det känns som att oavsett hur många cv:n som man skickar ut söker man inte jobb sålänge man inte ringer företaget. Och nu ska jag ringa ett företag... men pulsen är i högvarv. Nu gäller det =)

Nu ringde jag företaget och pulsen är snabb. Jag hade mitt manus som jag hade förberett och det hjälpte mig verkligen. Utan den skulle jag inte alls ha vågat ringa.

Jag försökte mitt bästa men när jag frågade om företaget bombaderades jag med information om det, och jag visade tyvärr att jag inte minns hälften "så det är ett stort företag" sa jag, ha!

Nåväl: jag ringde för att jag måste. Jag har svårt att ringa ett samtal om jag inte sitter på ett kontor. Det är just att jag inte har vågat ringa någon som har att jag inte har vågat ringa någon. Coachen i mig säger hela tiden "hur tänker du: varför har du inte ringt nån?" Därför ringde jag. Och jag får nog ringa imorn också - för att börja vänja mig vid att tala i telefon.

Imorse ringde det på telefonen. Tack vare att numret började med 004 såg jag att det var ett utländskt nummer. Alldeles riktigt, det var från Tjeckien. Det gällde ett jobb som jag sökte för ett par dagar sedan. Tyvärr var jag allt annat än förberedd på att genomföra en intervju så jag måste ha svarat fel. Jag kan visa hur jag svarade:

"Stämmer det att du har sökt dessa två jobb". Jepp, sa jag, för jag tror att jag är kvalificerad för båda två. "Well, the you need some experience for the first one" blev svaret. Fan också, tänkte jag.

Sedan kom frågan "Varför söker du jobb i Tjeckien". Istället för att nämna att jag vill arbeta utomlands för att det kan underlätta mina kariär sa jag bara att jag gör det för mina kompisar. Misstag nummer två.

Sen frågades det hur mycket i lön jag väntar mig. Där kom misstag nummer tre eftersom jag kanske sa ett alltför lågt nummer, 1000 €. Jag sa att jag inte vet löneläget i Tjeckien men att det är den lönen som jag förväntar mig. Misstag nummer tre alltså.

Sedan gav jag inte ett lugnt intryck över telefonen. När jag inte är beredd på att tala i telefon låter jag inte säker och det måste utfrågeskan ha uppmärksammat. Om jag utfrågades mellan fyra ögon skulle jag ge ett bättre intryck.

Nå, förutom dessa misstag hände väl inget. Jag menar: jag hade sovit dåligt och hade inte väntat mig att någon från Tjeckien skulle ringa (att jag ens skriver så bra att folk ringer mig är ju det en chock!). Därför får jag istället försöka förbereda mig lite mer på framtida jobb som jag söker. Även om det [ni känner mig så ni vet att jag aldrig kommer att vara optimistisk förutom om jag tyckte att det gick felfritt] kommer att bli ett nej så kanske jag har lärt mig tillräckligt för att klara av en framtida intervju. Det är bara att hoppas!

Pirate Bay-skaparna har ju blivit bestraffade med fängelsestraff och miljonbelopp i skadestånd. Till deras försvar dyker det upp miljoner med statusmeddelanden på facebook där man jämför Pirate Bay-domen med andra kända domar. En av jämförelserna är att eftersom Engla-mördaren "bara" fick betala 75 000 i skadestånd när PP-skaparna ska betala miljonbelopp är det svenska rättssystemet korrupt.

Saken är den att det inte är så! Anledningen till att rättsystemet inte har havererat på grund av det olyckliga exemplet är att skadestånd ska ersätta en ekonomisk skada. Om jag förlorar miljoner på att någon stjäl sakerna vill jag ju få tillbaka den miljonen. Samma sak gäller om det är miljard-belopp, eller någonstans runt 1 000 kronor. Och om jag säljer videofilmer och musik förlorar jag ju pengar om någon laddar ned mina varor illegalt. Därför vill jag ha tillbaka de pengarna som någon annan har stulit från mig.

Därvid har jag inte berört Engla. Hennes förlust är både avskyvärd och oersättlig (även om mamman fick miljonbelopp av någon skulle det bara fungera som ett smärtstillande medel eftersom förlusten aldrig kan göras ogjord) och därför kan man inte sätta pengar på hur hur mycket skada som äckel-mördaren har gjort. Därför säger jag inget om 75 000 är för lite eller för mycket. Det enda jag säger att Pirate Bay-rättegången ska aldrig jämföras med Engla-domen eftersom hela liknelsen visar hur lite man vet om det svenska rättssamhället - och att man därför inte ens borde uttala sig om PP-domen!

Under min tid som arbetslös har jag funderat på att det finns många sätt att fördriva tiden på. Man kan bara sitta ned och ta det lugnt, man kan spela dataspel och man kan se på filmer. Men ingen av dessa håller upp mitt intresse i längden eftersom jag vill göra saker som utvecklas mig som människa. Därför brukar jag fördriva tiden med att läsa nya språk

Just nu är det franska som jag läser. Jag studerar nämligen det språket för att jag har svårt att utvecklas i tyska och italienska om jag inte har någon att prata med. Därför läser jag just nu franska.

Men man måste ju använda språket för att inte glömma bort det. Därför använder jag min andra blogg för att skriva på andra språk. På så sätt behåller jag någon slags mätning om hur det går - och ni får se hur mycket sämre jag skriver på tyska, franska och italienska än svenska, haha

Ibland tycker jag att det svenska folket är rätt ologiskt. Ta euron: alla socialister tyckte att euron var bra - förutom de svenska socialisterna. Samtidigt var det bara de svenska konservatisterna som ville ha euron medan de europeska konservativa krafterna stödde den mindre. Snacka om knasigt.

Men nu ser man detta med kungen. Boken om honom är ju riktigt matnyttig och ger mycket skvaller som minst sagt visar en Berlusconi-liknande sida av honom. Det om något borde ju minska stödet för honom. Men vad händer? Folk börja stödja honom igen! Monarkin får ett uppsving i stöd. Och det är rena rama motsatsen mot vad som hände när Victoria gifte sig. Då minskade ju stödet totalt.

Nå; om det ska vara så undrar jag om författarna till boken är smyg-monarkister. Jag menar: de ska ju skriva en bok om Silvia. Och om de ska vara lika hårda på källkritiken kommer vi i boken att läsa om hur Silvia söp ned sig och dansade ballong-dansen - och då kommer ju stödet för monarkin att öka igen. Ja - kungen kanske börjar göra det till en vana att bli kontroversiell - för det är ju det enda sättet för honom att få det svenska folket att gilla honom