Min första tid i Prag
Ojsan, tänkte jag när jag besökte min blogg. Var det verkligen så länge sedan som jag uppdaterade den! Den sista inlägget handlade ju om att jag skulle iväg till Prag! Därför får jag ta chansen att uppdatera lite om hur jag var upplevt och erfarit Prag.
Prag är en någolunda vacker star (då tänker jag på helheten och inte bara på den väldigt lilla del som alla turister går till) som har mycket att erbjuda i form av sevärdheter och evenemang. Det finns gott om nattklubbar i centrum och otroligt många fina och spännande barer att gå till. En av de bästa erfarenheterna är att gå från bar till nattklubb till annan nattklubb och sedan till efterfest.
I Prag finns också personer som jag defenetivt kan kalla vänner. Redan under de första dagarna träffade jag personer som jag sedan hänger runt med. Alla dessa är internationella (med det menar jag att de inte är svenskar - jag skriver ju på svenska så jag kan vara fri i min termonolgi). Med dessa har jag utvecklat en rutin som innebär att fredag och lördag kväll tillägnas helt åt det som kallas festande och att ha roligt.
Med dessa vänner kunde jag se Hockey-semifinalen mellan Sverige och Tjeckien. Jag var den enda svensken i en helt fullpackad bar så det kändes konstigt från början att applådera fram Sveriges vinst (sedan blev man bara gladare för varje mål som gjordes). Och finalen... den ska vi inte prata om (förutom att jag, som enda svensk i gruppen, såg den med mina finländska kompisar)
Jobbet ska jag kanske beskriva i framtiden. Det är dock något inom redovisning men det är inte så viktigt. Det är för upplevelserna som jag är i Prag och därför kommer jag inmte beskriva jobbet så utförligt just nu.
Nåväl - det är väl vad jag kan avslöja just nu. Men jag kanske skriver mer i min blogg i framtiden, vi får se
Prag är en någolunda vacker star (då tänker jag på helheten och inte bara på den väldigt lilla del som alla turister går till) som har mycket att erbjuda i form av sevärdheter och evenemang. Det finns gott om nattklubbar i centrum och otroligt många fina och spännande barer att gå till. En av de bästa erfarenheterna är att gå från bar till nattklubb till annan nattklubb och sedan till efterfest.
I Prag finns också personer som jag defenetivt kan kalla vänner. Redan under de första dagarna träffade jag personer som jag sedan hänger runt med. Alla dessa är internationella (med det menar jag att de inte är svenskar - jag skriver ju på svenska så jag kan vara fri i min termonolgi). Med dessa har jag utvecklat en rutin som innebär att fredag och lördag kväll tillägnas helt åt det som kallas festande och att ha roligt.
Med dessa vänner kunde jag se Hockey-semifinalen mellan Sverige och Tjeckien. Jag var den enda svensken i en helt fullpackad bar så det kändes konstigt från början att applådera fram Sveriges vinst (sedan blev man bara gladare för varje mål som gjordes). Och finalen... den ska vi inte prata om (förutom att jag, som enda svensk i gruppen, såg den med mina finländska kompisar)
Jobbet ska jag kanske beskriva i framtiden. Det är dock något inom redovisning men det är inte så viktigt. Det är för upplevelserna som jag är i Prag och därför kommer jag inmte beskriva jobbet så utförligt just nu.
Nåväl - det är väl vad jag kan avslöja just nu. Men jag kanske skriver mer i min blogg i framtiden, vi får se
Jag vill att 2011 ska bli bättre än 2010
2009 var ett superfantastiskt år. Jag kan inte beskriva hur bra det var. Då fick jag umgås med vänner, göra ett par första-gången-saker och delta i för andra oförglömliga fester. Men jag fick också dra till Italien och uppleva mitt bästa halvår i mitt liv. Därför känns 2010 som ett något mindre bra år. Jag menar: trots att jag har åkt till Estland, Stockholm, funnit nära vänner, varit med om legendariska fester och så vidare, har jag också upplevt ångest, stress, och en olycka i min släkt. Därför känns det som att 2010 är ett skitdåligt år om man jämför med 2009 - som var mitt bästa år i mitt liv.
Men snart kommer 2011! Då inleds året med att jag uppfyller min dröm om att arbeta utomlands. Ja, jag får till och med ett jobb som gör att mitt CV ser så mycket bättre ut! Samtidigt får jag träffa nya människor och kanske förbättra min tyska, samtidigt som att jag får chansen att lära mig ett helt nytt språk: tjeckiska.
Ja, 2011 kommer bli ett superår! Och jag hoppas att ni upplever samma sak! Gott nytt år!
Men snart kommer 2011! Då inleds året med att jag uppfyller min dröm om att arbeta utomlands. Ja, jag får till och med ett jobb som gör att mitt CV ser så mycket bättre ut! Samtidigt får jag träffa nya människor och kanske förbättra min tyska, samtidigt som att jag får chansen att lära mig ett helt nytt språk: tjeckiska.
Ja, 2011 kommer bli ett superår! Och jag hoppas att ni upplever samma sak! Gott nytt år!
Hur jag känner inför Tjeckien-resan
Ja, snart är det dags: om bara fem dagar kommer jag ha stigit av planet och börjar mitt nya utlandsäventyr. Och jag kunde inte vara nervösare. Inte så att jag är nervös för att flytta till ett annat land för det har jag redan gjort några gånger (ja, det är ju en dröm att jobba utomlands och om det gör mig rädd har jag felaktiga drömmar - och att åka till Prag är inte en så stor grej, really!). Nej, istället blir jag nervös av att tänka på att det blir mitt första riktiga jobb (utanför Högskolan, vill säga). Därför är jag rädd för att göra fel och allt sådant. Men som min coach sa idag, om jag bara visar att jag är intresserad av företaget, kulturen och att lära mig något nytt, kommer det bara gå bra. Och jag är inte den som lutar mig bakåt och inte bryr mig, så det borde väl gå bra?
Nå. Om jag får vara ärlig är det väl tråktristessen som tar tag i mig. För en vecka hade jag bara två veckor, men nu har jag så "jävla" mycket som fem dagar kvar. Alltså känner jag mig som en liten unge som vid tredje advent längtar efter julaftonen så att den kan öppna sina julklappar. Jag vill till Tjeckien NU alltså!
Nå. Om jag får vara ärlig är det väl tråktristessen som tar tag i mig. För en vecka hade jag bara två veckor, men nu har jag så "jävla" mycket som fem dagar kvar. Alltså känner jag mig som en liten unge som vid tredje advent längtar efter julaftonen så att den kan öppna sina julklappar. Jag vill till Tjeckien NU alltså!
Att bli ifrågasatt av sin jobbcoach istället för att bli påhejjad
Jag går hos en jobbcoach. En orsak till det är att visa arbetsförmedlingen att jag är aktiv. En annan orsak till detta är att det är gratis så då får man ju liksom se vad det leder till.
Det kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Som idag. Jag nämnde att jag skulle ha en intervju med ett bemanningsföretag från Tjeckien. Då började coachen ställa frågor som om jag vet om det är ett bra företag, om man kan lita på dem, om de är seriösa, om jag har tänkt igenom allt. Till exempel tog hon upp en gammal klyscha som säger att man måste ansöka om uppehållstillstånd hos den tjeckiska ambassaden i Stockholm - och missade att både Sverige och Tjeckien är EU-länder. Summa sumarum kändes det som att hon skulle säga "tänker du inte igenom allt, lilla du" när hon började ställa frågor. Självklart blev det en konstig stämning mellan oss två eftersom jag kände att jag blev tryckt mot väggen.
Nå: jag förstår henne. Men det är ju inte sånt som man vill höra en dag innan man intervjuas. Då ska man peppas. Nu känns det som att företaget är ett jävla lurendrereji-företag, enbart för att jag inte kunde svara på alla coachens frågor. Skit alltså!
Det kan hjälpa, men det kan också stjälpa. Som idag. Jag nämnde att jag skulle ha en intervju med ett bemanningsföretag från Tjeckien. Då började coachen ställa frågor som om jag vet om det är ett bra företag, om man kan lita på dem, om de är seriösa, om jag har tänkt igenom allt. Till exempel tog hon upp en gammal klyscha som säger att man måste ansöka om uppehållstillstånd hos den tjeckiska ambassaden i Stockholm - och missade att både Sverige och Tjeckien är EU-länder. Summa sumarum kändes det som att hon skulle säga "tänker du inte igenom allt, lilla du" när hon började ställa frågor. Självklart blev det en konstig stämning mellan oss två eftersom jag kände att jag blev tryckt mot väggen.
Nå: jag förstår henne. Men det är ju inte sånt som man vill höra en dag innan man intervjuas. Då ska man peppas. Nu känns det som att företaget är ett jävla lurendrereji-företag, enbart för att jag inte kunde svara på alla coachens frågor. Skit alltså!
Jag förbereder mig inför morgondagens intervju
Imorn ska jag har den tredje intervjun med det rumänska företaget. Självklart är det spännande, men jag känner mig rätt tom efter att redan ha intervjuats två gånger. Därför känns det extra pirrigt att söka jobb där. Men jag har märkt att stressen minskas brutalt mycket om jag förbereder mig - och därför går jag igenom alla frågor som kan tänkas ställas. Därför kan jag säga att jag inte vill att slumpen (alltså vilka frågor som ställs) ska betyda om jag får jobbet eller inte
Det börjar röra sig med jobbsökandet
Jag minns den 9e juni. Det var då som jag hade min första skype-anställningsintervju. Intervjun gick dåligt eftersom jag inte hade orkat förbereda mig - två dagar innan hade jag nämligen fått beskedet att min morfar, som hade råkat ut för en olycka, hade förklarats hjärndöd av läkarna. Men ändå är jag glad för att jag genomfick denna intervju för jag lärde mig mycket av den.
Nu spolar vi frammåt bandet till 7/12. Idag har jag haft min andra intervju med en arbetsgivare från Rumänien (ja, jag sökte jobb där). Intervjun gick rätt så bra, och jag var riktigt förberedd. Det finns bara några detaljer som jag tänker på, men jag är rätt nöjd. Och på torsdag ska jag bli intervjuad igen: om jag sköter mig får jag jobbet.
Och det skulle räcka så, om jag inte fick ett samtal från en arbetsgivare från Tjeckien direkt efter, som bokade in mig på intervju på fredag. Wow! Kanon!
Nå, jag hoppas att jag får något av de jobben för jag behöver erfarenhet. Och svenska arbetsgivare struntar i den enorma kompetens som finns i krokarna för att man saknar erfarenhet.
Det rör sig!
Nu spolar vi frammåt bandet till 7/12. Idag har jag haft min andra intervju med en arbetsgivare från Rumänien (ja, jag sökte jobb där). Intervjun gick rätt så bra, och jag var riktigt förberedd. Det finns bara några detaljer som jag tänker på, men jag är rätt nöjd. Och på torsdag ska jag bli intervjuad igen: om jag sköter mig får jag jobbet.
Och det skulle räcka så, om jag inte fick ett samtal från en arbetsgivare från Tjeckien direkt efter, som bokade in mig på intervju på fredag. Wow! Kanon!
Nå, jag hoppas att jag får något av de jobben för jag behöver erfarenhet. Och svenska arbetsgivare struntar i den enorma kompetens som finns i krokarna för att man saknar erfarenhet.
Det rör sig!
Jag ska ringa ett samtal
Det känns som att oavsett hur många cv:n som man skickar ut söker man inte jobb sålänge man inte ringer företaget. Och nu ska jag ringa ett företag... men pulsen är i högvarv. Nu gäller det =)
Nu ringde jag företaget och pulsen är snabb. Jag hade mitt manus som jag hade förberett och det hjälpte mig verkligen. Utan den skulle jag inte alls ha vågat ringa.
Jag försökte mitt bästa men när jag frågade om företaget bombaderades jag med information om det, och jag visade tyvärr att jag inte minns hälften "så det är ett stort företag" sa jag, ha!
Nåväl: jag ringde för att jag måste. Jag har svårt att ringa ett samtal om jag inte sitter på ett kontor. Det är just att jag inte har vågat ringa någon som har att jag inte har vågat ringa någon. Coachen i mig säger hela tiden "hur tänker du: varför har du inte ringt nån?" Därför ringde jag. Och jag får nog ringa imorn också - för att börja vänja mig vid att tala i telefon.
Nu ringde jag företaget och pulsen är snabb. Jag hade mitt manus som jag hade förberett och det hjälpte mig verkligen. Utan den skulle jag inte alls ha vågat ringa.
Jag försökte mitt bästa men när jag frågade om företaget bombaderades jag med information om det, och jag visade tyvärr att jag inte minns hälften "så det är ett stort företag" sa jag, ha!
Nåväl: jag ringde för att jag måste. Jag har svårt att ringa ett samtal om jag inte sitter på ett kontor. Det är just att jag inte har vågat ringa någon som har att jag inte har vågat ringa någon. Coachen i mig säger hela tiden "hur tänker du: varför har du inte ringt nån?" Därför ringde jag. Och jag får nog ringa imorn också - för att börja vänja mig vid att tala i telefon.
Jag hatar att inte vara förberedd
Imorse ringde det på telefonen. Tack vare att numret började med 004 såg jag att det var ett utländskt nummer. Alldeles riktigt, det var från Tjeckien. Det gällde ett jobb som jag sökte för ett par dagar sedan. Tyvärr var jag allt annat än förberedd på att genomföra en intervju så jag måste ha svarat fel. Jag kan visa hur jag svarade:
"Stämmer det att du har sökt dessa två jobb". Jepp, sa jag, för jag tror att jag är kvalificerad för båda två. "Well, the you need some experience for the first one" blev svaret. Fan också, tänkte jag.
Sedan kom frågan "Varför söker du jobb i Tjeckien". Istället för att nämna att jag vill arbeta utomlands för att det kan underlätta mina kariär sa jag bara att jag gör det för mina kompisar. Misstag nummer två.
Sen frågades det hur mycket i lön jag väntar mig. Där kom misstag nummer tre eftersom jag kanske sa ett alltför lågt nummer, 1000 €. Jag sa att jag inte vet löneläget i Tjeckien men att det är den lönen som jag förväntar mig. Misstag nummer tre alltså.
Sedan gav jag inte ett lugnt intryck över telefonen. När jag inte är beredd på att tala i telefon låter jag inte säker och det måste utfrågeskan ha uppmärksammat. Om jag utfrågades mellan fyra ögon skulle jag ge ett bättre intryck.
Nå, förutom dessa misstag hände väl inget. Jag menar: jag hade sovit dåligt och hade inte väntat mig att någon från Tjeckien skulle ringa (att jag ens skriver så bra att folk ringer mig är ju det en chock!). Därför får jag istället försöka förbereda mig lite mer på framtida jobb som jag söker. Även om det [ni känner mig så ni vet att jag aldrig kommer att vara optimistisk förutom om jag tyckte att det gick felfritt] kommer att bli ett nej så kanske jag har lärt mig tillräckligt för att klara av en framtida intervju. Det är bara att hoppas!
"Stämmer det att du har sökt dessa två jobb". Jepp, sa jag, för jag tror att jag är kvalificerad för båda två. "Well, the you need some experience for the first one" blev svaret. Fan också, tänkte jag.
Sedan kom frågan "Varför söker du jobb i Tjeckien". Istället för att nämna att jag vill arbeta utomlands för att det kan underlätta mina kariär sa jag bara att jag gör det för mina kompisar. Misstag nummer två.
Sen frågades det hur mycket i lön jag väntar mig. Där kom misstag nummer tre eftersom jag kanske sa ett alltför lågt nummer, 1000 €. Jag sa att jag inte vet löneläget i Tjeckien men att det är den lönen som jag förväntar mig. Misstag nummer tre alltså.
Sedan gav jag inte ett lugnt intryck över telefonen. När jag inte är beredd på att tala i telefon låter jag inte säker och det måste utfrågeskan ha uppmärksammat. Om jag utfrågades mellan fyra ögon skulle jag ge ett bättre intryck.
Nå, förutom dessa misstag hände väl inget. Jag menar: jag hade sovit dåligt och hade inte väntat mig att någon från Tjeckien skulle ringa (att jag ens skriver så bra att folk ringer mig är ju det en chock!). Därför får jag istället försöka förbereda mig lite mer på framtida jobb som jag söker. Även om det [ni känner mig så ni vet att jag aldrig kommer att vara optimistisk förutom om jag tyckte att det gick felfritt] kommer att bli ett nej så kanske jag har lärt mig tillräckligt för att klara av en framtida intervju. Det är bara att hoppas!
Jag tänkte använda min andra blogg för att förbättra mina språkkunskaper
Under min tid som arbetslös har jag funderat på att det finns många sätt att fördriva tiden på. Man kan bara sitta ned och ta det lugnt, man kan spela dataspel och man kan se på filmer. Men ingen av dessa håller upp mitt intresse i längden eftersom jag vill göra saker som utvecklas mig som människa. Därför brukar jag fördriva tiden med att läsa nya språk
Just nu är det franska som jag läser. Jag studerar nämligen det språket för att jag har svårt att utvecklas i tyska och italienska om jag inte har någon att prata med. Därför läser jag just nu franska.
Men man måste ju använda språket för att inte glömma bort det. Därför använder jag min andra blogg för att skriva på andra språk. På så sätt behåller jag någon slags mätning om hur det går - och ni får se hur mycket sämre jag skriver på tyska, franska och italienska än svenska, haha
Just nu är det franska som jag läser. Jag studerar nämligen det språket för att jag har svårt att utvecklas i tyska och italienska om jag inte har någon att prata med. Därför läser jag just nu franska.
Men man måste ju använda språket för att inte glömma bort det. Därför använder jag min andra blogg för att skriva på andra språk. På så sätt behåller jag någon slags mätning om hur det går - och ni får se hur mycket sämre jag skriver på tyska, franska och italienska än svenska, haha
Jag undrar om Academic Works än ser att jag finns - uppdatering i jobbsöket
För en nyligen examinerad ekonom som knappt har någon arbetslivserfarenhet värd namnet är det ganska svårt att bli anställd på ett svenskt företag. Alla företag kräver att man ska ha helst ett par års erfarenhet. Därför är det i stort sett bara konsultföretagen kvar. Dock undrar jag om jag ens finns för dem. Jag söker jobb hos dem (speciellt Academic Works) men får inget svar från dem. Eller rättare sagt: jag får reda på att jag hade jättebra kvalifikationer men att de tyvärr hittade en som var bättre. Hmm... hur ska man ändra på situationen?
Idag fick jag ett telefonsamtal från Intervjubolaget Imri. De ringde mig ganska precis mitt i min dagliga en-timmes-promenad vilket fick mig att be dem ringa upp mig senare för att hinna hem. Gjorde hon det? Nej, det gjorde hon inte. Det kanske beror på att jag inte svarade på några frågor (eftersom jag inte visste något om företaget eftersom jag sökte jobbet 24e augusti). Men jag är inte alltför ledsen att de sket i mig, för efter att ha gogglat upp företaget ser jag att det inte är superomtyckt: jag skulle skämmas för att jobba där (även om det har gått med vinst i tre år i rad).
Jag går nu hos en jobbcoach hos ActivPersonal som jag litar på. Coachen bombaderade mig direkt med frågor så hon sköter sitt jobb. Och hon gav mig ett arbetsblad om hisspresentationen (alltså att man ska presentera sig så slagkraftigt som möjligt på tre minuter, den tid som det tar att åka hiss) så jag får kolla igenom det. Det kan behövas eftersom jag nog är alltför analytisk och ödmjuk för att ens försöka sälja mig själv. Men eftersom dagens arbetsgivare är för försiktiga så är det ens personliga försäljning som skaffar jobbet - och inte ens kvalifikationer.
Nå: tack vare coachingen och att ännu ett företag visat någon slags intresse för mig (ända tills dess att de pratar i telefon med mig...) finns ett visst ljus. Men nu väntar fler CV-skrivningar och fler sådant. Ciao
Idag fick jag ett telefonsamtal från Intervjubolaget Imri. De ringde mig ganska precis mitt i min dagliga en-timmes-promenad vilket fick mig att be dem ringa upp mig senare för att hinna hem. Gjorde hon det? Nej, det gjorde hon inte. Det kanske beror på att jag inte svarade på några frågor (eftersom jag inte visste något om företaget eftersom jag sökte jobbet 24e augusti). Men jag är inte alltför ledsen att de sket i mig, för efter att ha gogglat upp företaget ser jag att det inte är superomtyckt: jag skulle skämmas för att jobba där (även om det har gått med vinst i tre år i rad).
Jag går nu hos en jobbcoach hos ActivPersonal som jag litar på. Coachen bombaderade mig direkt med frågor så hon sköter sitt jobb. Och hon gav mig ett arbetsblad om hisspresentationen (alltså att man ska presentera sig så slagkraftigt som möjligt på tre minuter, den tid som det tar att åka hiss) så jag får kolla igenom det. Det kan behövas eftersom jag nog är alltför analytisk och ödmjuk för att ens försöka sälja mig själv. Men eftersom dagens arbetsgivare är för försiktiga så är det ens personliga försäljning som skaffar jobbet - och inte ens kvalifikationer.
Nå: tack vare coachingen och att ännu ett företag visat någon slags intresse för mig (ända tills dess att de pratar i telefon med mig...) finns ett visst ljus. Men nu väntar fler CV-skrivningar och fler sådant. Ciao
Den nyexade ekonomens onda cirkel - hur fan får man erfarenhet?
Som nyexad ekonom är jag riktigt hungrig och vill börja jobba på en gång. Därför trodde jag att min hunger skulle visa sig räcka för att få ett jobb. Men inte visste jag att ekonomföretagen stänger ute sin bästa källa till lyckade medarbetare - nyexade människor.
Det är nämligen som så att i stort sett alla företag som vill ha ekonomassistenter söker efter folk med erfarenhet (gärna ett par års erfarenhet, står det). Det betyder att det är en jädra ond cirkel som en nyexad ekonom har svårt att ta sig in i. Jag menar: för att få erfarenhet måste man hitta ett jobb - men för att hitta jobb måste man ha erfarenhet. Pluss/Minus svårt val.
Så jag börjar bli frustrerad över den svenska arbetsgivarens respektlösa motsats till framtids-beteende. Men ock... i Tjeckien fick jag höra att det är lättare att få jobb. Där är det lättare än här att få jobb som ny-exad. Därför är jag glad över att alla inte är som Sverige
--------------
Förresten. Visste ni i att i Tjeckien är svensk-talande personer i modet. De vill nämligen ha anställda som kan tala svenska, eftersom de har viss kontakt med svenska företag. Därför vill jag gärna söka mig utomlands.
Det är nämligen som så att i stort sett alla företag som vill ha ekonomassistenter söker efter folk med erfarenhet (gärna ett par års erfarenhet, står det). Det betyder att det är en jädra ond cirkel som en nyexad ekonom har svårt att ta sig in i. Jag menar: för att få erfarenhet måste man hitta ett jobb - men för att hitta jobb måste man ha erfarenhet. Pluss/Minus svårt val.
Så jag börjar bli frustrerad över den svenska arbetsgivarens respektlösa motsats till framtids-beteende. Men ock... i Tjeckien fick jag höra att det är lättare att få jobb. Där är det lättare än här att få jobb som ny-exad. Därför är jag glad över att alla inte är som Sverige
--------------
Förresten. Visste ni i att i Tjeckien är svensk-talande personer i modet. De vill nämligen ha anställda som kan tala svenska, eftersom de har viss kontakt med svenska företag. Därför vill jag gärna söka mig utomlands.
Hur jag hanterade motgångar? Som nu...
Haha, igår kunde jag inte veta att en motgång skulle komma. Nu fick jag reda på att alfa-kassan avslog min ansökan om att få pengar. Därmed går jag fattig lite till.
Behöver jag säga att det blev en besvikelse? Jag har inte ens orkat gå ut idag (jag försöker alltid förbränna 500 kcal per dag annars) så nåt har hänt.
Men det är bara för att samla kraft. Jag har sett att om en månad kan jag ta del av ungdomsgarantin, vilket kommer ge mig en viss summa pengar per månad. Och jag har funderat på andra saker i livet, så imorn är jag redo att ta tag i livet igen. Ja, jag kanske ska springa 5 km och gå en mil för att tillsammans förbränna 1000 kcal för att betala tillbaka för vad jag missar idag.
Behöver jag säga att det blev en besvikelse? Jag har inte ens orkat gå ut idag (jag försöker alltid förbränna 500 kcal per dag annars) så nåt har hänt.
Men det är bara för att samla kraft. Jag har sett att om en månad kan jag ta del av ungdomsgarantin, vilket kommer ge mig en viss summa pengar per månad. Och jag har funderat på andra saker i livet, så imorn är jag redo att ta tag i livet igen. Ja, jag kanske ska springa 5 km och gå en mil för att tillsammans förbränna 1000 kcal för att betala tillbaka för vad jag missar idag.
Suck...
För fyra månader höll jag och min uppsats-kompis i vår presentation, där vi presenterade vår uppsats inför våra kära klasskamrater. Det var en bra tillställning där vår powerpoint-presentation blandat med de otroligt många gånger som vi övat gjorde att vi gjorde kaos. Jag lovar, vi hade en av de bästa presentationera. Därför måste jag visa varför jag är stolt, eftersom jag, med mitt tal, inte ens vågar en presumtiv arbetsgivare för att förbättra mina chanser att få jobb.
Japp, mitt tal är ett stort problem. Eller rättare sagt: efter alla dessa år som jag levt upplever jag det fortfarande som ett stort problem som hindrar mig från att leva hur jag vill. Bara tanken på att ännu en person ska föra in mig i ett fack på grund av talet gör att jag, varje dag, ilsknar upp.
Självklart kan jag leva med det. Jag hade kunnat välja att inte tala inför folk, men jag talar på eftersom det är så man ska göra. Och trots att jag har stora problem med talet har jag valt att framträda inför folk i presentationer flera gånger (trots att jag vet att mitt tal låter skit).
Jag tror att mitt inlägg visar en viss bitskhet - men det beror på att jag är frustrerad. Jag har lallat runt med ramsor som ska hjälpa talet timtals utan att komma någon vart. Det kvittar hur ofta jag övar på dem, om jag talar med någon annan märker jag att ingen skillnad har gjorts.
Tack och lov vet jag att jag faktiskt kan öva bort detta problem med talet. Men för det behöver jag hjälp med någon annan än mig själv (helst inte logoped för de kommer bara ge mig ett par ramsor - de är alltså lika engagerade i sina klienter som arbetsförmedlare) som kan berätta för mig om jag talar som andra eller inte. Men detta saknar jag eftersom jag är som kejsaren med sina nya kläder (alla registrerar att jag talar annorlunda men ingen säger nåt - och de få som säger nåt hjälper mig inte eftersom de bara säger att jag borde förbättra artikulationen).
Så, vad väntar? Fler dagar som jag inte kommer att ringa arbetsgivare eftersom jag vet att om de väljer bort arbetssökande för mindre kommer de välja bort mig lika snabbt som de hör min röst.
Japp, mitt tal är ett stort problem. Eller rättare sagt: efter alla dessa år som jag levt upplever jag det fortfarande som ett stort problem som hindrar mig från att leva hur jag vill. Bara tanken på att ännu en person ska föra in mig i ett fack på grund av talet gör att jag, varje dag, ilsknar upp.
Självklart kan jag leva med det. Jag hade kunnat välja att inte tala inför folk, men jag talar på eftersom det är så man ska göra. Och trots att jag har stora problem med talet har jag valt att framträda inför folk i presentationer flera gånger (trots att jag vet att mitt tal låter skit).
Jag tror att mitt inlägg visar en viss bitskhet - men det beror på att jag är frustrerad. Jag har lallat runt med ramsor som ska hjälpa talet timtals utan att komma någon vart. Det kvittar hur ofta jag övar på dem, om jag talar med någon annan märker jag att ingen skillnad har gjorts.
Tack och lov vet jag att jag faktiskt kan öva bort detta problem med talet. Men för det behöver jag hjälp med någon annan än mig själv (helst inte logoped för de kommer bara ge mig ett par ramsor - de är alltså lika engagerade i sina klienter som arbetsförmedlare) som kan berätta för mig om jag talar som andra eller inte. Men detta saknar jag eftersom jag är som kejsaren med sina nya kläder (alla registrerar att jag talar annorlunda men ingen säger nåt - och de få som säger nåt hjälper mig inte eftersom de bara säger att jag borde förbättra artikulationen).
Så, vad väntar? Fler dagar som jag inte kommer att ringa arbetsgivare eftersom jag vet att om de väljer bort arbetssökande för mindre kommer de välja bort mig lika snabbt som de hör min röst.
Därför skulle jag bli glad om IKEA vill ha mig
Sedan IKEA överraskande nog ringde mig för precis en vecka sedan har jag övertygat mig själv om att jag inte får jobbet - eftersom det bara blir en positiv överraskning om jag får det. Men ibland har jag varit aningen fundersam på att det händer just nu eftersom IKEA är ett sådant företag som man verkligen vill arbeta på. IKEA delar mina värderingar, IKEA är ett bra företag att arbeta på och IKEA kommer vara en sådan arbetsplats som jag vill arbeta på. Alltså - om jag inte får jobba hos IKEA skulle det kännas mer än att inte få jobba på ett annat företag. Därför håller jag mina egna tummar för mig själv.
Visst är det psykiskt sjukt att skriva att man är psykiskt sjuk
Det är inte med lite bävan som jag ser hur Sydsvenska Dagbladet vill göra Sverige till världens mest exptremt politiskt korrekta land. Inte nog med att de närmast för genusvetenskapstokarnas ord till tals - de vill nu avskaffa tabun kring att vara psykiskt sjuk. Till exempel kan man läsa i sydsvenskan att det finns tjejer som oförståtligt vill göra ett nummer av att vara just psykiskt sjuka. En tjej har till och med en blogg där hon skriver att hon just är psykiskt sjuk [därav rubriken på blogginlägget]. Inte så att de är psykiskt sjuka som Ted Bundy och andra psykopatiska mördare - men att de är psykiskt sjuka i och med bipolära depretionsdenser [därmed menar sydsvenskan att om bipolär depression räknas som psykisk sjukdom är gränsen relativt oskyldig och låg].
Därför funderar jag kring vad som är tabubelagt att tala om och varför de sakerna är tabubelagda. Man kan tänka på kallpratets fästningar, där samtalet ska vara utvunget och samtalsparterna ska kunna skiljas åt utan något annat än positiv respekt för varandra. Om något som den andra störs av, eller ogillar, tas upp i diskussionen kommer detta att påverka personens respekt för den andre. Därmed skulle jag - som ogillar Jinges blogg eftersom den är full av kommunistskit - gräva min egen respektgrav om jag nämner detta för en vänsterpartist.
Dock är det inte bara politik som ska undvikas i kallpratssammanhang. Sjukdomar ska inte föras på talan... Jag vill inte veta hur en person som jag aldrig sett lider av [slå upp valfri sjukdom] eftersom det kan störa respekten. Därmed vill jag inte veta om den personen som jag pratar med är psykiskt sjuk eller inte. Skulle det inte göra samtalet... allt annat än otvunget?
Självklart leder en djupare kontakt till att de tabuna som gäller vid kallprat avvecklas efter hand som man lär känna den andra personen bättre. Till exempel känner jag kanske till den andra personens positiva egenskaper så pass väl att jag inte bryr mig om den tjänar mer än statsministrern eller om den anser att Lars Ohly är gud. Samtidigt skulle jag vara så pass förstående för den andra personen att jag skulle möta en person som hävdar att den är psykiskt sjuk med förståelse, acceptans och respekt.
Därmed vill jag säga att det knappast är fel att göra det offentligt att vara psykiskt sjuk. Dock tycker jag att det är mycket fel att göra ett nummer av det innan man känner den andra personen väl. Därför kommer jag acceptera att tabut försvinner först när det är tabubefriat att till vem som helst offentligöra för hur mycket jag tjänar, vilket parti jag röstar på [även om jag, hypotetiskt självklart! skulle kunna rösta på SD], och andra saker som går emot den sociala kallpratskonventionen.
Så kändes det när det var IKEA och inte min mormor som ringde...
Just nu är jag lite omskakad och det beror på att jag, utan att vara beredd på det, fick genomföra en telefonintervju med IKEA. Det var bara en kvinna som ringde just precis som jag väntade på ett telefonsamtal från mormor. Dock blev man ju lite tagen på sängen när det visade sig vara just kvinnan från IKEA.
Telefonanställningsintervjun gick bra, men jag känner självklart att jag kunde göra bättre. Dock finns det väl inget mer som man kan göra när man blir tagen på sängen... Om jag hade vetat att en telefonanställningsintervju stundade skulle jag ju förberett mig. Men.. man lär sig ju.
Dock hoppas jag att jag få arbeta på IKEA. Det företaget tar ju hand om sina anställda, är ungdomars önskearbetsplats och har värderingar som, minst sagt, skulle göra mig stolt att jobba där [tänker lite på min uppsats om CSR och HR
Men vi får se vad som händer =)
Telefonanställningsintervjun gick bra, men jag känner självklart att jag kunde göra bättre. Dock finns det väl inget mer som man kan göra när man blir tagen på sängen... Om jag hade vetat att en telefonanställningsintervju stundade skulle jag ju förberett mig. Men.. man lär sig ju.
Dock hoppas jag att jag få arbeta på IKEA. Det företaget tar ju hand om sina anställda, är ungdomars önskearbetsplats och har värderingar som, minst sagt, skulle göra mig stolt att jobba där [tänker lite på min uppsats om CSR och HR
Men vi får se vad som händer =)
Jobbsökningen går sådär
Hmm, mitt liv är inte mycket spännande just nu. Det enda som görs är att söka jobb. Tyvärr blir det inte mer än två till tre jobb per dag eftersom jag verkligen vill göra ett nytt och bra personligt brev varje dag. Alla andra som jag pratar med blir lätt misstänksamma när man bara söker denna jobbnummer, men vad gör väl det?
Annars springer jag som vanligt, försöker följa mitt program som borde få mig att springa en mil om tre veckor. Förutom detta övar jag med munspelet och umgås med föräldrarna. Ja, mer händer inte.
Snart borde jag börja skriva politiskt igen. Mycket händer inom politiken så något måste man ju skriva om.
Annars springer jag som vanligt, försöker följa mitt program som borde få mig att springa en mil om tre veckor. Förutom detta övar jag med munspelet och umgås med föräldrarna. Ja, mer händer inte.
Snart borde jag börja skriva politiskt igen. Mycket händer inom politiken så något måste man ju skriva om.
Cognito ergo sum
Att söka arbete är tufft. Det tuffaste är att om man bara får bakslag minskas ju ens självförtroende, och då vill man kanske inte längre söka jobb längre eftersom man bara får avslag. Men då är det bra att man har munspelet och löparskorna till hands för då kan man lära sig att så länge man försöker lite per dag utvecklas man efter hand. Till exempel kanske jag inte kan få ett jobb på direkten, liksom att jag inte kan springa ett marathon-lopp på en gång. MEN om jag springer fem kilometer per dag i en vecka ökar ju min chans att jag kan springa en mil, så om jag söker minst ett jobb per dag ökar ju min chans att få jobb. Så, för att avsluta min analogi är det bara att ta på sig sina jobbsökar-dojjor och bara hitta det perfekta jobbet.
Jag fördriver tiden med att förbättra mig
Nu, under min period som arbetslös "stackare", har jag nästan inget att göra. Jag menar, jag har inget jobb att gå till så jag bestämmer ju till 100 % vad man ska göra av tiden. Egentligen kunde man ju välja att bara fördriva timmarna framför datorn men det kommer möjligen inte få mig att utvecklas som människa. Därför satsar jag på att förbättre mig på dessa saker:
jag springer målmedvetet
Jag har påbörjat att lära mig spela munspel
Jag övar dagligen (fortfarande) på talet och dess artikulation [nu är det magandning som gäller]
Så, sak nummer tre förlorar man aldrig på att göra eftersom jag fortfarande kan tjäna på att artikulationen blir så fulländad som möjligt. Och munspelandet tjänar jag på eftersom musik bara utvecklar hjärnan. Sedan gör löpningen att hälsan blir bättre.
Så, jag gör saker för att förbättra mig.
jag springer målmedvetet
Jag har påbörjat att lära mig spela munspel
Jag övar dagligen (fortfarande) på talet och dess artikulation [nu är det magandning som gäller]
Så, sak nummer tre förlorar man aldrig på att göra eftersom jag fortfarande kan tjäna på att artikulationen blir så fulländad som möjligt. Och munspelandet tjänar jag på eftersom musik bara utvecklar hjärnan. Sedan gör löpningen att hälsan blir bättre.
Så, jag gör saker för att förbättra mig.
Språk är intressant
Precis på facebook skrev jag att en av mina aktiviteter är att läsa språk. Och det stämmer: språk är en av de bästa sakerna som finns. Att idag lära sig säga "gracias por la caffè, estoy la puta madre" är obetalbart.
Samtidigt märker man att det finns så stora skillnader mellan språken. Ta bara detta med vad man ska säga när man vill att en grupp ska gå. På engelskan heter det ju "let's go" och på italienskan säger man "andiamo" och på spanska säger man visst "vamos". Men vad säger man på svenskan? Så vitt jag förstår finns inget så kallat imperetiv som täcker detta behov. "Låt oss gå" är ju inget vidare och "nu går vi" är en arg tillsägelse. Så den bästa översättningen till "andiamo" är "ska vi gå" vilket är mer av en fråga än en uppmaning.
Sådana saker stöter man på ibland, och ursäkta för språknörderiet men det finns inte nåt annat sätt som man kan beskriva det på.
--------------------------------------
Jag vill förbättra min tyska nu men jag märker att det flyter så bra ihop med italienskan. "Vi kan" heter "possiamo" på italienska och "wir können" på tyskan. Så vad blir det om man råkar blanda dessa? "Könnsiamo"...
Samtidigt märker man att det finns så stora skillnader mellan språken. Ta bara detta med vad man ska säga när man vill att en grupp ska gå. På engelskan heter det ju "let's go" och på italienskan säger man "andiamo" och på spanska säger man visst "vamos". Men vad säger man på svenskan? Så vitt jag förstår finns inget så kallat imperetiv som täcker detta behov. "Låt oss gå" är ju inget vidare och "nu går vi" är en arg tillsägelse. Så den bästa översättningen till "andiamo" är "ska vi gå" vilket är mer av en fråga än en uppmaning.
Sådana saker stöter man på ibland, och ursäkta för språknörderiet men det finns inte nåt annat sätt som man kan beskriva det på.
--------------------------------------
Jag vill förbättra min tyska nu men jag märker att det flyter så bra ihop med italienskan. "Vi kan" heter "possiamo" på italienska och "wir können" på tyskan. Så vad blir det om man råkar blanda dessa? "Könnsiamo"...
