En internationell ekonoms betraktelser

Ja, nu är man hemma igen sedan ett åar dagar och det går alldeles utmärkt: jag är nämligen med mina föräldrar och eftersom allt är så bra här behöver ja inte nämna något mer. Kanske att det var ett tag sedan som man hade så här lugnt som jag har nu... det finns inga kompisar i närheten att knacka på hos, ingen som känner sig sugen på att gå ut, ingen supermarket som säljer öl till lagom bra priser. Ja... det finns ingenting - förutom semester!!!

Jag börjar sakterligen vänja mig vid att bo i Sverige. Har druckit svenskt kaffe nu ett par dagar (även om jag saknade espresson så pass mycket att jag tog en liten kopp i espresso-house för att dämpa abstinensen) och har till och med tagit ketschup på pastan! Och snart kommer jag börja uppdatera bloggen oftare nu när den kan bli politisk igen (för vänstern har inte slutat med sina undermåliga argumentationer bara för att jag åkt iväg).

Snart åker jag dock tillbaka till Kristianstad, min kära stad. Där ska jag träffa alla vänner som jag lämnade till förmån för det stövelformade landet. Så... ta till vara!!!

Nu har jag bara två dagar kvar i Italien och då börjar jag tänka på frågan om Italien-resan blev som jag hade förväntat mig. Och svaret är tveklöst fast eftertänksamt ja. Jag drömde om att ha en utvecklande resa där jag skulle stärkas som person, och nu i förhand kan jag säga att jag har blivit starkare. Innan kunde jag aldrig någonsin säga "nej" men nu är det något som jag säger för jämnan när andra saker (som tentaplugg) kallar. Och mitt självförtroende har på något sätt växt

Men samtidigt finns det de här sakerna som jag drömde om som aldrig blev av. Jag gick aldrig upp till Duomons tak, jag såg aldrig Den sista måltiden - och jag fick inte den tjejen som jag ville ha. Visst, jag har sett många tjejer som fått mig att tappa andan (särskilt en spansk tjej... pff, det tog mig två månader att ens säga mer än ett ord till henne för hon var så snygg att min blyghet tog tag i mig) och jag har träffat en del tjejer som faktiskt kunde vara "den där tjejen" - men inget har hänt. Så ja, det var en del saker som inte hände.

Fast, vad gör väl det? Jag vet att livet alltid ger mig överraskningar. Detta året har varit full av sådana. Jag har gjort saker som jag alltid velat göra men inte gjort förrän nu. Och jag har njutit hela året. Så, om jag kanske inte gjorde sakerna som jag drömde om så har jag ändå chansen att göra dem i framtiden. Och... som ni ska veta... det är drömmarna som får mig att vara mer energisk än vad jag annars skulle vara. Kan jag inget annat kommer jag ju tänka mig att åka till Japan och göra allt =)

Nu kallar en fest på mig. Vi ses

Nu när det bara är nio dagar kvar av min erasmus-termin känns det som att två känslor tävlar om att få min uppärksamhet: dessa är glädje och sorg. Jag kan väl börja med sorgen för den är tråkigast att börja med. Det är nämligen som så att jag kommer sakna Italien och livet här: mina vänner och mina äventyr. Det har varit en mycket bra tid här och därför kommer jag tänka tillbaka till detta äventyret - mycket.

 

Nu kan jag börja med glädjen för jag kommer om inte så många dagar återse - viktigast av allt - hela min familj (inklusive den stjätte medlemmen) men också, efter ytterligare dagar, mina vänner. Ni kan nog inte föreställa er hur mycket jag har tänkt på er och hur glad jag är att få se er igen. Speciellt (vad gäller er vänner) efter de många äventyr som jag hade under sommaren =)

 

Fast jag måste också säga att jag är nyfiken på allt som har hänt, för jag har inte fått så många nyheter här nere. Några som jag bryr mig om har haft tråkiga nyheter att skriva om (men när ni ser mig är det bara leenden och skratt som gäller) medan andra har haft bra händelser att rapportera.

 

Själv vet jag inte om jag har så mycket att berätta om. Jag menar: trots att jag inte skriver i bloggen så ofta (min blogg är på gränsen till politisk och här i Italien har politik varit det sista jag har tänkt på) så går det att följa mina äventyr på facebook. Och vad gäller tjejer har jag än mindre att tala om… träffade en sådan tjej som man bara träffar en gång vart tredje år och trots många försök att göra saker med henne stänger hon in sig i en bubbla full av studier - så ganska säkert är hon inte intresserad…

 

Nåväl… snart är jag hemma i alla fall… och då kommer vi få återuppliva alla gamla partyn och äventyr! Hoppas att ni är med då! =)

Hi. I just remembered that I have barly toucht a blog since I came to Italy, even less my own creation. That's why I thought of making one text in the usual style of semi-irony that I enjoy writing in. (and I write in English for all of you who does not know any word of my wonderful language (sjuhundrasjuttisju))

When watching "How I Met Your Mother" yesterday, I saw that my trip to Italy has destroyed me. How? They made a difference between a bar and a coffeebar. For me, having been in the Belpaese since last of july (whoho, been here more than four months) there is no such thing as a difference between a bar and a coffee bar. For me, if you want to drink a cafè (espresso...), you go to a bar - and if you wish to drink a beer, you go to a bar. So... a bar means pretty much all kinds of fun...

But that is not all that has destroyed me. Firstly, I have seen that I respect the trafic less then ever before. I usually wait until there is car around when I cross the street, but having lived here so long; I just walk over the street. Time efficient - but scary sometimes.

Secondly, I have come to like the idea of drinking one cafè espresso, standing on foot, at the counter. I mean, it is so little coffee that you have drinken it all before you ever find a free table. So, when I go back to Sweden, I will eventually order an espresso and drink it at the counter, ignoring the crazy looks of the other customers, as well as of the bar owners.

Thirdly, I have started to enjoy clubbing. I usually didn't go out before coming here; but now; I do it more or less every weekend. It has become the hightlight of the week... and I love it!

And forthly... well... I can't come up with more things at this very moment (maybe that my Italian is acculy better than my German... god forbid!) becuase I have done to many crazy things here. So... when I come back to Sweden, I hope it will take me less than one week to adapt to my normal life-style ... ... ... ... not!!!

--------------------------------------------

And when I come to think of it - I will defently miss you erasmus guys!!!!