En internationell ekonoms betraktelser

Jag vet att jag är några dagar för sen, men jag vill ändå berätta att jag åkte iväg till Nice med Ines och gänget. Det var en väldigt trevlig upplevelse som jag gärna gör om. Först åkte vi till San Remo och slog ihjäl två flugor med en smäll: vi kollade runt i stan medan vi desperat sökte efter ett vandrarhem (vi fann ett billigt hotell till slut). Dagen efter ville jag se Villa Nobel men det fick jag bestämt inte. Istället såg vi en marknad och ett casino. Dock klagade jag inte för jag hade drabbats av en feber (tror att det var H1N1 men eftersom jag inte testat mig kan jag inte vara säker) och var riktigt supertrött. Till slut åkte vi till Nice och efter att ha hittat ett hotell där sov jag en timme på grund av min sjukdom. Sedan gick jag upp och trotsade värkerna för att träffa ett par kompisar från min högskola. Efter det gick jag tillbaka till hotellet för att sedan gå tillbaka till exakt samma ställe som jag hittade mina högskolekompisar (normalt sett bryr jag mig inte om motion - men när benen värker med än vad de någonsin har gjort innan blir jag bekymrad). Dagen efter åkte vi genom Monaco och det var underbart att gå igenom den tunneln som alla formel 1-förare åker igenom. Till slut kom vi hem och jag kände mig som ett lik - med den enda levande skillnaden att jag var glad över att ha besökt Frankrike för första gången på 13 år.

En av de sakerna som jag älskar med Italien-resan är att man kan uppleva så mycket. Till exempel fick jag chansen att se matchen mellan Inter och Barcelona, men det pratar jag om sen. För först vill jag säga att jag gick runt Milano med mina kamrater (som också skulle se matchen) och gjorde affärerna osäkra. Vi gick in till ett riktigt shoppingcenter och såg alla dyra kläder. Till exempel kostade en armani-tröja hela 700 € vilket fick mig att uppleva en hjärtattack-light. Sedan besökte vi Zara och där skulle jag precis köpa ett par seglarskor men när jag skulle fråga min kompis om de var snygga råkade jag se att han hade på sig precis samma skor, så jag lämnade tillbaka skorna lika snabbt som jag tog dem.

Matchen, i alla fall, var fantastisk. Jag älskade chansen att befinna mig mitt i den enorma folksamling som San Siro kan ta emot. Kan ni tänka er hur det är att se 86 000 människor jubla när Champinions Leuge-musiken drar igång? Men i alla fall, jag älskade matchen och tycker att det var den bästa fotbollsmatchen som jag har sett. Problemet var bara att inget endaste mål gjordes; inte ens Zlatan kunde trycka in en boll. När man betalat 95 € förväntar man ju sig lite mer action - eller hur!

Ja, ska ni veta. Nu är det andra veckans sista dag i Castellanza och livet leker verkligen. Till exempel gick jag till en så kallad aperativo klockan 20 och stannade där till alldeles nyligen. För en drink fick jag en god mål mat (ni läste rätt; för med en aperativo får man köpa ett glas alkohol och plocka mat från ett närbelägen bord) och ett gott sällskap. Dock slutade det med att baren stängde och de andra gick till en annan pub. Jag hängde inte med för jag blev så ilsken över mig själv för en ovana som jag har, nämligen att det kan vara så jävla svårt för mig att bli förstådd. Vi pratade om youtube och jag började snacka om ett klipp som jag tyckte om. Problemet var att inte en jävel hängde med i snacket. När jag försökte förklara förklara mer ingående sa de bara mellan raderna "Daniel, let's forget this, ok". Så jag är inte ilsken på dem, utan mer på mig för att jag är så jävla dålig (på att förklara så att folk förstår). Folk kan irritera sig på detta och då jag helst av allt inte vill irritera folk (för att de kan dömma mig riktigt hårt) är det ett jädra misslyckande från min sida om jag inte kan förbättra denna sida.

Ja, fan vad jag klagar. Min blogg handlar tyvärr mer om mina tankar än om mina upplevelser. Det händer jättemycket i Italien men jag skriver aldrig om det... Fast det kanske är en process som växer fram. Nu är jag ju långt utanför min så kallade trygghetssfär i Sverige så det borde vara för mycket begärt av mig att gå igenom detta utan några sådana tankar. Man har trots allt varit borta i mer än en månad nu så tiderna då man fick de första intrycken är sedan länge förbi. Nu är det bara - för att använda akademiska ord - assimilation och acklimation som gäller (förstod ni de orden och i vilket sammanhäng de används i?)

----------------------

Förresten drack alla mina kompisar whisky så jag beställde också en sådan drink. Eftersom jag har lektion imorgon blev jag fruktsugen när jag kom hem. Dock hade jag bara en citron hemma så jag tänkte "kan Erica kan jag". Så, sagt och gjort: jag åt upp dem - och grimaserade värre än Jim Carry i "Ace Ventura - Pet dedective". Därför lyder min fråga: Hur fan gör Erica och vad är hennes hemlighet!!!

Gäsp, nu är jag riktigt trött efter att ha varit uppe till sex igår och vaknat 13 för att spendera en hel dag vid Como som ligger i norra Italien. Jag var så trött när jag kom tillbara att jag inte ens kunde lyfta upp huvudet när jag pratade (ni vet, gääsp) så jag tror att några tjejer tolkade det som att jag stirrade på ställen som jag inte ska kolla på (hehe).

Men i alla fall... i dag känns det som att det är så mycket som jag kan göra för att förbättra mig. En av de sakerna som jag har på anteckningslistan är att bli mindre osäker. Man kan till och med se det på mig när jag går. Och om det är en sak som skulle göra mig gladare är att bli säkrare.

Sedan kan jag behöva göra sit-ups och armhävningar varje dag som jag vaknar, för att bygga upp några gram muskler och förbränna några tiotals kalorier. Ja, bara sånt där...

Jag kom precis på vad det är som tynger mig och det är bara det att jag tänker väldigt och alltför mycket - och på helt fel saker. Om jag tänkte mycket på rätt saker skulle jag ju vara en gladare person för vi människor är mer eller mindre vad vi tänker på. Därför måste jag lära mig att rikta in tankarna på sådana saker som för mig att vara nöjd med mig själv.

En sak som gör mig nöjd med mig själv är att jag utvecklas och för att göra detta måste man investera tid i det man gör. Jag lägger mer tid vid prison break än vid till exempel italienskan och därför utvecklas jag inte. Så vad är då lösningen? Att diska och sedan gå till skolan och öva på italienskan. Inte bara på att prata, utan även att bli helt säker på böjningarna. Jag kan böja med lite eftertanke - men visst måste man kunna det blixtsnabbt när man talar!

Jag är en person som har svårt att bli överraskad - ja, än mindre chockad. Därför blev jag glad över att få uppleva två för en gångs skull positiva chockar. För det första klippte jag mig idag. Frisören tvättade håret inte bara en gång utan hela två gånger! När jag skulle betala var jag beredd att få punga ut 40 euro. Vad blev då priset! Chockerande nog enbart 15 euro. I Sverige skulle man behöva gå till en usel frisör eller en gymnasieelev för att ens pressa priset till den nivån. Underbart. Sedan gick jag till biblioteket och såg att de hade Harward Business Review - en tidning som kostar multum att prenumerera på. Och inte nog med det: de hade flera års nummer tillgängliga för allmän beskådning. Därför kommer jag tillbringa flera timmar där för att förbättra mina akademiska förmågor. Så... man har ju fått uppleva två bra saker idag.

-----------------------

Också Ines har fått uppleva en bra sak - för en gångs skull. Hennes schema är så bra att hennes kurser aldrig krockar. Förhoppningsvis betyder det att det bara blir bättre för henne nu.

Idag känner jag mig fortfarande trött. Därför tror jag att förkylningen fortfarande har mig i sina klor. Men jag känner också att jag inte orkar vara lika stark i mig själv som jag är när jag är frisk. Nu känns det nämligen som att jag är extra påtaglig för kritik. Jag menar, om jag märker att någon blir irriterad om jag råkar missa saker eller när jag tvingas förklara något på italienska trots att jag är för trött för att ens tänka på det språket (jag fick till exempel förklara varför jag ville bli en expertbloggare på italienska och jag blev så påverkad av mitt misslyckande att jag skrev ned vad jag skulle säga och visade det för läraren för att få någon slags upprättelse). Av den anledningen hoppas jag att jag slipper kritik de närmsta dagarna. Iofs förväntar jag mig att ingen ska fördumma mig för mina misstag för jag kämpar verkligen för att aldrig göra det. Inte ens om man frågar om de enklaste och - för vissa andra - mest självklara saker ser jag ned på en person; för då visar jag bara hur taktlöst det är. Takt är det viktigaste som finns för då visar man att man respekterar andra och deras förmågor - och detta är det viktigaste en tänkande människa kan göra.

------------------------------

Jag vet att jag tänker mycket. Men nu är jag sjuk och trött. Så om ni känner att ni tänker mycket, försök komma upp i samma nivå

Gud vad jag hatar att vara trött för då blir jag som mest eftertänksam, vilket ni kanske såg i mitt förra inlägg. Idag mår jag dock bättre efter - 11 timmars sömn!!! Och till det skulle jag sova lika länge om inte ens av mina kamrater knackade på dörren och sa att han skulle köpa fotbolls-biljetterna. Eftersom matchen mellan Inter och Barcelona är en once-in-a-lifetime-event trotsade jag kroppens varningar och promenerade till banken; vilket i sin tur gjorde mig avslagen resten av dagen. Så... 11 timmars sömn borde räcka för att göra mig stark idag. Eller hur!!!

Känner mig trött efter att ha spenderat en natt i feberns tecken (det gick dock över under dagen men tröttheten känns fortfarande). Detta är nog anledningen till att jag känner mig lite mer nedslagen än vanligt idag. Alltid är det jag som orsakar irritation, att jag är den som man inte kan lita på, att saker som jag gör är fula och att det är jag som får känna på det dåliga humöret, och så vidare. Vad får mig att känna mig glad då? Att det visar att mitt tålamod och att min optimism kvarhåller sig stark, trots att man i denna halvt febriga dag känner att man bara kan krypa ned under tecket för att man (fysiskt sätt) inte orkar något annat - och för att man (psykiskt sätt) måste spara på krafterna och hålla fast vid det goda humöret.

Förresten köpte jag biljetter till Inter mot Barcelona. Fan vad gött!

Nu sitter jag här efter ungefär en veckas frånvaro från Sienas nattliv och njuter av livet för just nu känns det som att jag har nästan allt. Jag har ett boende i ett varmt land, jag har ett hus fullt av kompisar och jag har en liten trötthet från gårdagens härliga festande. Det enda som saknas är väl familjemedlemmar och mina kompisar från Kristianstad (men iofs följde ju en av dem med mig så då har ju nästan halva saknaden uppfyllts).

Under den här veckan som har gått har jag gått på lektioner en gång varje dag. Men det var bara tvåtimmarspass den här gången. Och nu känns det som att man börjar vänja sig vid italienskan. Till exempel var det bara vid ett tillfälle som jag inte förstod läraren - förstod jag henne utan problem.

Så... livet är härligt

-------------------

Lyssnar på absolute italian classics och förstår riktigt mycket nu, Härligt

Idag gjorde jag ett språktest för att se hur bra jag var på italienskan. Efter att ha gått på en månads minst sagt intensiv språkkurs tänkte jag att jag kunde göra både nivå ett och nivå två för att se hur mycket jag lärt mig. Började med tvåan för att sedan göra ettan. Dock slapp jag göra den senare för att jag tydligen hade tillräckligt många rätt i tvåan för att vara kvar där. Så vad ska man säga? En månads intensivkurs gör verkligen skillnad.

Va bene och ciao tutti

-----------------------

Som väntat gick det lika bra som Ines =)

Nu är jag äntligen i Castellanza, min stad under de närmsta fyra månaderna. Jag trivs i staden och tycker att den är mycket trevlig och mycket grön. Kanske kommer jag stanna kvar här - vem vet?