En internationell ekonoms betraktelser

Nu har väl undrat hur jag orkade vara engagerad i så mycket under min studietid i Kristianstad? Men det beror på att jag tvingade mig själv till att göra så. Annars skulle jag börja tänka och då blir jag defenetivt inte glad. Problemet är bara att jag inte har så mycket att göra här i Italien. Därför börjar jag tänka riktigt mycket och då blir det ju mycket värre att upprätthålla ett bra humör (tills dess att man är med vänner eller när man festar). Vad är det då som jag tänker på? Allt möjligt. Mest på att det är här i Italien som man vill förändra sitt sätt att vara; att börja njuta mer av livet och börja umgås mer med kompisar.

Som ni ser är det många tankar som far runt i huvudet. Men oroa er inte för det är ju därför man åker utomlands: för att ändra sitt sätt att tänka. Jag känner nämligen en jättetrevlig brittisk tjej som ska doktorera i Bologna och hennes avhandling handlar om hur filosofen Platons vistelse i den Sicilienska staden Syrakysa (hos Pythagoras lärljungar) påverkade hans tankar. Så om Platon fick nya tankebanor måste jag också få sådana och då kan man inte bara ha positiva tankar... right?

När jag åkte till Pisa kändes det mer som att jag åkte till för att ta foton än att faktiskt beskåda tornet med egna ögon. Och det säger nog mycket om hur mycket jag gillar att ta foton. Jag älskar verkligen att fotografera och därmed fånga ögonblicken genom linsens ljusfångande mekanismer. Dock säger det inte mycket om vilken grad av perfektion som jag eftersträvar. Jag kan verkligen inte acceptera att ha dåliga foton. Om det finns en gnutta del i bilden känns det som att jag vill ta bort den, säg att min skugga syns eller att en buss skymmer en kant. Därför är det vissa som har bett mig på skarpen att behålla vissa bilder trots att min kvalitetskontroll inte vill låta bilden leva. Så nåväl, det finns ju olika sätt att ta bilder (och det är skjusningen med det) men jag älskar i alla fall perfektion.

Förresten funderar jag också kring detta med att ta kort på sig själv. Jag vill ogärna vara med på mina egna bilder för de säger inte mycket. Alla mina bilder ska helst berätta något och då är det tråkigt att synas för mycket. Enbart i vissa tillfällen vill jag synas på mina bilder - som vid lutande tornet i Pisa och andra sådana tillfällen. Menmen... så kan det ju gå

Om det àr en sak som jag àlskar med alla som skriver kèserier àr att de kan gòra nagot roligt av vilka helt vardagliga saker som helst. Dàrfòr fòrsòker jag alltid se det positiva i de flesta vardagliga saker som jag stòter pè. En av dessa àr att jag redan har hamnat i en dans full av fòrutsàgbara rutiner (och ja - sjàlvklart tror jag inte att jag ska slippa dem men det àr roligt att se dem). Fòr det fòrsta vaknar jag altid av att min rumskamrats mobil ringer. Sedan halvsover jag tills min vàckarklocka ringer (fòr den rèkar vara instàlld fem minuter senare àn min kompis klocka). Efter detta tvàttar jag mig, hàmtar ost i kylen och gòr en halvtaskig frukost. Nàr detta àr klart gèr jag ned och - liksom alla andra dagar - tràffar pè min kamrat Ines som alltid vàntar pè mig. Sedan fortsàtter dagen med att skolan bòrjar. Och ja, som ni ser finns mènga hàrliga rutiner och det roligaste àr att trots att jag làmnade Sverige fòr att slippa undan rutiner rèkar jag ut fòr att hitta nya sèdana...

Nu när jag sitter här i Italien tänker jag faktiskt på Ingvar Kamprad och hans värderingar. Han skrev nämigen i sitt lilla testamente att Ikea sökte efter så kallade samhällsbyggare; sådana som utan anmodan kan hjälpa till med vad som helst bara för snällhetens skull. Det var inspirerande att läsa om detta för det känns verkligen att det är jag. Jag har till exempel inget emot att offra mig för laget bara för att hjälpa till (jag anmälde mig till exempel till kårens sista disco innan jag ens blev tillfrågad).

Samtidigt är det en av mina värderingar att vara den personen som alltid hjälper till och bara ber om hjälp om det är den absolut sista utvägen. Ja, man kan till och med säga att min idealmänniska är sådan. Av den anledningen blev jag riktigt besviken när jag fick höra att jag är för snäll. Varför? För att det är en del människor som hur skamlöst som helst utnyttjar mig. Som bara tar sig an sådana friheter utan att ge något tillbaka. Det gör mig besviken och rent ut sagt förbannad. Jag skulle gärna vilja få reda på vilka det är. Men kanske inte... Jag vet redan hur jag skulle behandla de människorna. De skulle bli mindre värda än luft eftersom jag skulle bli helst likgiltig inför dem. Och om jag börjar med den behandlingen är det väldigt svårt att ta sig ifrån detta för jag är mycket långsint. Därför vill jag nog inte veta vilka som utnyttjar mig för då kommer de aldrig bli förlåtna.

Förhoppningsvis kommer de väl få bättre tankar om sig själva och slutar utnyttja folk. Men vad vet jag. Alla människor är inte friska i huuvdet...