En internationell ekonoms betraktelser

Jag mötte några av mina äldsta vänner idag, långt från det land som de nu bor i. Gamla utbytesstudenter som aldrig tappt kärleken till mitt kalla land. Jag är verkligen hedrad av att få möta dem igen. De är så jysta att man blir glad bara av att veta att de är i samma landsskap. På ett speciellt sätt är jag dock glad för att se dem så sällan som jag gör - för då kan jag aldrig ta dessa speciella möten för givna.

Tack Futurum, framtidsdagens projektgrupp, student- och arbetslivs-gruppen på skolan och studentkåren för en mycket intressant och spännande upplevlse idag. Vi gick nämligen på en mingelskola där vi undervisades i den väldigt ädla konsten att skaffa kontakter. Ja, mingel är inget annat än något sådant. Annars skulle det vara djupa samtal och det har man inte tid med på stora mäsor (men utanför dessa situationer har jag alltid tid för det). Vad fick man då lära sig? Att om man ställer sig nära en person blir denne tvungen att inleda ett samtal med en. Och om man ställer sig för nära kommer man att bli ihågkomd som suspekt. Slutligen drog föreläsaren, som förövrigt är känd som Etikettdoktorn, upp hisssnacket (att hinna presentera sig medan man åker hiss) och avslut. Allt i allt var det en mycket lärorik upplevelse och jag hoppas få vara med på sådant igen. 

----------------------------------------------------------

Vår informatör tog åt sig äran för att ha kommit på idéen med mingelskola. Men för länge sedan (i vad jag tror det är min före detta blogg) kläckte jag idéen. Futurum-tjejerna har stått ut med mitt tjat - så nu blev det äntligen verklighet =D 

Jag hade ju stora förhoppningar om festen igår. Lyckligtvis kan jag säga att besvikelser inte hade något med den festen att göra. Det var roligt att mingla runt med andra, att lära känna sektionschefen bättre, lyssna på spännande tal och samtala med riktiga toppenmänniskor. Tyvärr blev det också en viss andel procenthaltiga drycker som orsade ett misst mått av dimma, men så farligt var det inte. Allt i allt är jag riktigt nöjd över gårdagen och hoppas få delta på nästa tillställning. 

Cefyrekon, som är en av de sektioner som hjälper kåren med att utbildningsbevaka mitt lärosäte, ska tacka sin ideellt engagerade medlemmar genom en sittning som heter Tjänstemannamiddagen. Denna sittning brukar vara skoj att vara på. Inte så att jag varit med på den förut men jag har alltid velat vara med och festa med de andra. Nu får jag äntligen chansen - och jag ser väldigt mycket fram emot den. 

Att bli mobbad är tyvärr en tragisk verklighet för många ungdomar. Denna upplevelse lämnar kvar djupa spår som är svåra att få bort. Få vågar tala om detta och färre går ut i media med sina upplevelser. Men Elisabet Höglund vågade berätta om sina erfarenheter. Hon beskrev hur hon mobbades för att vara tjock och hur hon utsågs till Lucia för att bli offer för hånets blickar. Hon nämnde hur en framgångsrik politiker sparkade henne så hårt att hon fick blödningar. Och hon menade att alla upplevelser påverkade henne lång tid framöver.

Idag var det jag som höll i rundvandringen för skolans utbytesstudenter. Jag gick från järnvägsstationen och drog mig upp till grand för att fortsätta mot class och avsluta vid domus. Det kändes rätt nervöst att tala inför folk sådär. Jag har nämligen aldrig guidat runt folk, och ännu mindre gjort det med det engelska språket. Så jag är rätt nöjd över att ha testat på det. Men när jag gick iväg från en grupp hörde jag någonting om "let's put it on youtube". Det kan betyda att jag kommer att se mig själv där. Förhoppningsvis är det ett minne från stan, men det kan också vara något som jag sa fel. Därför hoppas jag att det finns minsta moral och vett i den människan, så att jag slipper bli känd på samma grunder som "Boom goes the dynomite"-grabben och Star Wars-killen. 

Jag var i valet och kvalet att gå ut till Kårens första disco igår. Det slutade med att jag begav mig dit. Tyvärr känns det i efterhand som att jag skulle stannat hemma. Jag orkade verkligen inte festa. Kände mig trött och seg, och var inte entuiastisk när jag samtalade med mina kompisar. En kamrat sa till och med "du är med vänner - du ska inte vara så reserverad idag!" till mig. Sett ur den synvinkeln var det ett misstag att gå ut; för när man är förkyld orkar man inte vara på hugget. Samtidigt är jag glad över att ha dratt mig dit. Jag fick som bekant träffa mina kamrater, inklusive en tillfällig gäst från en stad i Blekinge. Sådant skulle inte ha skett om jag stannat hemma. Så trots allt måste man offra sin hälsa för att träffa vänner 

Jag har en hatkärlek till ordet eller. Det är inte bara för att det är svårtolkat, utan också för att en arbetsbörda kan bli dubbelt så stor. Den svårtolkade biten för till att jag förr trodde att ordet "eller" uteslöt ett av alternativen. Se till exempel till påståendet "jag vill ha kaffe eller te". Detta ska ju tolkas som att om inte te finns vill man ha kaffe - och vice versa. På samma gång betydde lydelsen "skriftlig tentamen eller grupparbete" att man bara behövde ett av dessa. Men så är inte fallet, har jag lärt mig. Ett "eller" kan faktiskt visa att båda alternativen skulle kunna gälla. "Vi söker en med erfarenhet av utlandsarbete eller kårerfarenhet" ska ju tolkas som att en person med båda alternativen är ett kanonval. De enda fallen där "eller" inte accepterar båda alternativen är där de är helt ofrånkomliga. Säg vem som vill ha både te och kaffe. Men då kommer man ju ofrånkomligen in på när alternativen är oförenliga; vem som har tolkningsrätten. "Skriftlig tentamen eller grupparbete" kan vara förenliga för en lärare men oförenliga för oss studenter. Ska läraren då ge oss dubbel arbetsbörda för att denne tolkar kursplanen på ett studentovänligt sätt? Knappast. Därför är det bra att alla som arbetar med kursplaner tänker på att radera bort alla "eller" från examinationslistorna så att vi vet att vi inte behöver ha en dubbel arbetsbörda. 

Sedan ett par dagar tillbaka har jag dragits med en förkylning. Den fick mig att bli riktigt trött idag och jag längtade hela tiden efter sängen. Därför är det med stor vånda som jag vill dra mig till Kåren ikväll. Kåren är alltid som galnast på första och sista discokvällen. Sådant ska man bara inte missa. Men jag är som bekant sjuk och borde därför stanna hemma. Det är ett riktigt svårt val med andra ord. Viljan är dock starkast och därför kommer jag gå ut. 

Det är inte med lite vemod som jag reflekterar över att USA slutligen har fått sin svarta president. Inte för att jag är rasist, utan för att jag missade allt historiskt. Obama höll sitt tal, och det missade jag. Samma person svor in eden, och då var jag också borta. Det enda jag såg vad paraden - och det vill inte säga lite det. 

Inte många har kunnat missa den enorma bedrift som piloten "Sully" utförde för några dagar sedan. Att nödlanda ett plan vars båda motorer slutat fungera utan att skada passagerare eller New York-bor är ett mirakel. Därför relaterar jag denna händelse till en annan intressant mirakelflygning. För flera år sedan flög ett plan (Flight 143) mellan Montreal och Edmonton. På vägen tillbaka upptäckte piloterna att planet inte hade tillräckligt mycket bränsle för att ta sig mellan städerna. Därför tvingades de utföra en spektakulär glidflygning på flygfältet Gimli - vilket gav planet smeknamnet "Gimli glider". Likheten mellan Gimli Glider och Hudson-miraklet är att alla passagerare räddades av enormt skickliga flygpiloter. Skillnaden är att bara en av miraklen - Gimli glider-händelsen -  blev omskrivet i en bok (som min mor sträckläste en natt; hon kunde inte lägga ifrån sig boken).  Det som skedde på Hudsonfloden inträffade under en så kort tid att man inte ens skulle kunna göra en kortfilm om den. Så mor min kommer inte kunna sträckläsa om denna händelse. 

För två år sedan talade president W. Bush till Vita Husets korrespondenter med en mycket självironisk ton. Han skämtade mycket om sig själv och sitt år som president. Denna humor - särskilt när han nämner Dick Chaniy första gången - är tillräckligt för att skratta gott åt honom.

 

Än en gång vill jag påpeka att jag är emot konflikten som drabbas Gaza-invånarna. Särskilt efter att ha pratat med min vän som har släktingar där. Han tvingas ringa dem varje dag för att höra om de är ok eller inte. Sådant ska inte ske. Därför vill jag ha fred. Men varför hägrar inte redan freden? Borde inte dessa problem vara lösta för länge sedan? 

För det första vill jag klargöra att jag inte stödjer kriget. Jag menar; det finns bättre sätt att lösa konflikten än att bomba vardera sidor. Men det är allvarligt att ordet förintelse, och liknelsen mellan judar och nazister, används. För det första: det som händer i Gazaremsan är inte och kommer aldrig bli en förintelse likt den som Hitlers handlangare utförde. Israelerna tömmer inte hela städer från oönskade element och skickar inte befolkningen till gasducharna. Israelerna kan inte ens tävla mot den mer förintelsebenägna über-kommunisten Pol Pot. Visst, att utsätta Gaza-borna för den enorma nöd som de har är inte rätt. Gazas invånare behöver fler förnödenheter. Men det är inte förintelse. Och för det andra använder israelerna knappast en retorik som bygger på att palestinerna är undermänniskor. Med dessa två tunga argument kan jag hävda att jömförelsen mellan Israeler och Nazister är helt och håller så långt ifrån den sunda verkligenheten som man kan komma. 

När man går på anställningsintervjuer får man alltid frågorna om vad som är ens starka och svaga sidor. Enligt mig ska man alltid svara på ett sådant sätt som gör att man framställs som den bästa kandidaten. Men ibland slår det fel: för jag vet inte riktigt vilka svaga sidor som jag ska ta upp. Men låt oss vänta med det tills vidare, för nu tänkte jag låta er läsare lära känna mig lite bättre. 

Jag har märkt att tentaveckor alltid leder till en sak: enorm sinneströtthet. Jag orkar knappt tänka nu, vill bara packa in mig i sängen och drömma bort halva kvällen. Därför kommer jag säkerligen dra mig ned tidigare ikväll. Men jag måste ändå säga att jag pluggat mycket. Tentan - som förmodligen blir svår - kräver det. När jag äntligen har blivit godkänd kommer jag dock anse att allt slit som jag lagt ned var värd mödan. 

Konflikten i Gaza (jag vägrar att kalla det krig) drabbar många människor. Flera tusen personer har skadats och nära tusen människor har dött. Hemskt kan man verkligen säga. Därför känns det som en pettitess att protestera mot alla som vill stoppa den planerade tennis-matchen mellan Sverige och Isreal. Dessa människor ser politik i så mycket att de inte kan hålla isär sport och politik. Bara för att ett land som de avskyr anfaller ett land som de gillar vill de förstöra det rena spelet. Jag ser ju inga - sportsliga - skäl till att kräva bojkott om Sverige spelar mot Cuba och Burma. Och om man problematiserar detta kan man ju fråga sig om samma personer som vill bojkotta Sverige-Isreal-Matchen skulle bojkotta Venezuela om diktatorn Chavez anföll Colombia. Det är ju flera nationer som nu - och förra året - kan kallas ockupationsmakt. USA krigar fortfarande mot irakiska motståndarmän och Afganska terrorister, och bojkottsvarningarna lyser med sin frånvaro. Så jag hoppas att dessa bojkottsförespråkare inte får gehör för sina skrattretande åsikter - för sport och politik ska alltid vara åtskilda 

Enligt gängse normer brukar professorer anses vara särskilt virriga. Skolexemplet på detta är ju Ludwig von Anka som anmärkte sig som en extra förvirrad filur. Problemet är att jag ofta blir lika ankyten till verkligeheten. Min hjärna blir så översållad av information att den upphör att fungera. Jag blir virrig och synbart förvirrad - liksom vår käre Ludwig von Anka. Därför måste jag hitta en verktygslåda för att kontrollera översållningen. Jag får inte ett temporärt svagt tillstånd försämra min personliga effektivitet. 

Jag stödjer faktiskt Mona Sahlin. Inte bara för att hon har de rätta förutsättningarna för att bli Sveriges första kvinnliga statsminister - hon vill också föra in Socialdemokraterna i rätt spår. Hennes eventuella regering kommer att föra (S) till högerspåret. Problemet är bara att många sossar kritiserar henne för detta. De kritiserar bland annat Sahlins relativt sunda förhållningssätt till marknadsekonomi. Därför kan jag redan nu säga att kritiken är bland årets sämsta; att marknadsekonomikritiker får socialdemokraterna att rätterligen tappa enormt många röster 

Jag, som är så pass intresserad av Italien att jag vill studera där nästnästa termin, älskar programmet Solens Mat. Det är fantastiskt att se Bo åka runt bland de italienska byarna och smaka på maten. Men det är också programmets svaghet; för vem kan sitta en halvtimme och beskåda gastronomins underverk utan att själv vilja komponera ihop en lika fantastisk maträtt? Min mage kurrar som bara den och det enda botemedlet är att rosta en bröd och täcka den med saltdränkt och pepprad tomat. Me wants nice food - now!

Nu när influensan gör sig påmind genom tidningsnotiser har förkylningsepedemin slått ut min och min klass pluggstatistik. Föreläsaren har nämligen fått halsont och kan därmed inte föreläsa för oss. Därför är vi ännu en dag utelämnade åt självstudier. I och för sig är det ju ingen skada; föreläsarens uppgift är att visa hur vi ska tolka boken på rätt sätt. Vi kan alltså klara av pluggandet utan honom. Förutsätt att man orkar, förståss. Kylan står utanför dörren och därför är jag inte hågad att ta på mig ytterkläderna och gå ut, med följd att jag missar att plugga med kamrater. Så vad måste jag göra? Tvinga mig ut eftersom jag inte har ett annat val. Men till en positiv nyhet; det är snart helg och då kan man ta sovmorgon. 

Min dator har haft ett extremt lågt minne. En sengångare skulle stundtals har arbetat snabbare än min dumburk. Därför har jag sedan länge velat uppgradera minneskapaciteten. Och sedan min bror gav bort minnen till föräldrarna - och givit deras datorer ett nytt liv - kunde jag inte hålla mig länge; jag beställde minnet på direkten. Och så kom det igår. En gigabyte - tillräckligt för att mitt internetanvändande skulle underlättas. En kompis visade hur man skulle installera det och minnet kom in. Resultatet kunde inte vänta. Datorn jobbar riktigt snabbt nu. Jag har försökt överanstränga den utan problem. Saker som skulle ta flera minuters väntan i anspråk är bara ett klick ifrån nu. Därmed är jag riktigt nöjd; för nu har jag givit datorn ytterligare två år - i väntan på dess ersättare. 

Efter ha varit borta från hemmet i två veckor känner jag hur musklerna börjar skrika efter träning. Därför lydde jag dem och besökte mitt lokala gym. Det var riktigt skönt. Speciellt när man tränade med en kompis. Ska träna fler gånger nästa vecka för att därigenom slappna av :)

I sydsvenskan kunde man läsa att Alexander Bard planerar att bli fp-topp. Han har bland annat startat ett eget parti inom partiet för att kunna påverka. Tyvärr gör han så mycket fel att han underminerar hela folkpartiet. För det första; han är libeterian. Han vill att i princip allt ska släppas fritt. En av dessa förbud som han vill upphäva är det mot droger. Detta är verkligen ett för stort steg från vad FP står för. FP har alltid varit ett av de bästa socialliberala alternativen som finns i Sverige. Förvandlas FP till ett liberterianskt parti försvinner denna grundtanke och Sahlins parti blir det bästa alternativet. Och för det andra är han otroligt elitistisk. Oavsett hur många personer som finns bland parti-partiets väljare är det bara Bard och hans anhang som kan påverka åsikterna. På sätt och vis håller han på med att förvandla partiet till en diktatur, och därmed bli en del av diktaturens kreatur. Detta är något som jag aldrig kommer att stödja. Så Alexander Bard gör verkligen allt för att driva väljare från folkpartiet 

Jag gjorde aldrig värnplikten. Ibland känns det som att jag slapp den. Men efter att ha studerat oavbrutet sedan jag var sju år gammal borde vänrplikten vara ett sätt för mig att prova på något nytt och spännande. Därför fastnade jag för en reklamnotis på facebook som ledde mig till aspirantutbildningen. Denna utbildning är till för personer som mig som inte har gjort sin militära grundutbildning. Därför tänkte jag underhålla mig själv genom att genomföra ett test för att se om jag var lämpad att söka in dit. Det gick rätt så bra; när flash-spelaren inte krånglade klarade jag av alla test. Därför såg jag verkligen fram emot att få resultatet för testet. Skulle jag månto vara bättre än normalmänniskan? Det vet jag faktiskt inte. Webbläsaren hängde sig när testet var klart. Jag fick inte se mina resultat. Därför är jag arg. Det är verkligen som att göra ett IQ-test och inte få veta hur smart man är. Jädra dator!

Som ni säkert minns från igår är jag en person som vill att Chavez avgår, nu på direkten. Han är knappast en demokratiskt lagd makthavare. Det enda som får honom att bli hyllad är hans inbitna USA-kritik. Rent raljant skulle man alltså kunna säga att så länge som man kritiserar USA hyllas man som en gud - trots att man gör allt för att tillhöra diktaturens kreatur. Därför är det förkrossande att Oliver Stone ska filmatisera kreaturen Chavez liv. Förmodligen med pompa och ståt, för Stone kommer säkerligen lyfta fram USA-kritiken och tona ned Chavez minst sagt odemokratiska principer. Mitt förtroende för den regisören kommer säkerligen minska därefter - för alla som gör en skurk till hjälte förtjänar att bojkottas. 

Som ni säkert sett i min blogg är politiska frågor något som jag verkligen brinner för. Därav finner jag ett enorm tomrum i bloggvärlden då min föredetta kårordförande Rickard inte har en politiskt inriktad blogg. Hans politiska tankar är - trots att han är på den andra sidan av den politiska skalan - alltid intressanta att ta del av. Därför startar jag härmed ett upprop för att Rickard ska starta en ny politiskt inriktad blogg. 

Idag är det femtio år sedan som Fidel Castro tågade in i Havanna och körde ut den dåvarande högerdiktatorn Batista. Om inte vänsterledaren skulle bli en del av diktaturernas kreatur skulle datumet firas som en befrielsens högtid. Istället är dagens datum symbol för flera vänsteranhängares dubbelmoral. Ett exempel på detta är Lars Ohly som vurmar för den svenska demokratin samtidigt som han högaktar diktatorfamiljen Castro. Därför vill jag ämna en tanke åt Cubas befolkning och ber för att de någon gång ska få uppleva en riktig demokrati i sitt egna hemland.