En internationell ekonoms betraktelser

Så var det dags att låna ännu en kroppsspråksbok. Jag har helt enkelt försummat chansen att läsa dessa intruktionsböcker i hur man ska läsa andra människor. För vad är man för människa om man inte kan ta chansen att båda kunna utläsa deras verbala budskap och samtidigt använda lärdomarna för att komma någon vart i sin egna utveckling? Så länge jag lär mig nåt av vad boken vill säga tror jag att ingen behöver säga "oavsett vad folk säger..." när de säger hur trevlig jag är.

En av de många böcker som jag har läst igenom är "De 11 sammansvurna". Kortfattat handlar den om en arbetsgrupp som består av 11 kontorister med flera inboende konflikter. En av dessa är en clown och använder sin humor för att liva upp stämningen i gruppen. Trots detta beskriver författaren honom som en människa med låg status i gruppen. Humor är alltså inget som man använder för att höja sin status.

Detta har gett mig illussioner som att humor är något som man ska undvika. Att man rent ut sagt är omanlig om man lättar upp stämningen genom ett skämt här och där. Därför har jag överraskande sett att humorn istället verkar vara ett vapen för att komma dit man vill. Det märkte jag inte minst i en anställningsintervju-övning (där två mycket slipade PA-studenter övade på sina färdigheter genom att intervjua mig som om det var på riktigt) där jag, tack vare min slipade männisokänsla, fick fram många skratt från intervjupersonerna. Om sanningen ska fram var jag otroligt rädd för att jag skulle framstå som oproffesionell, men enligt vad de nämnde var det ett mycket bra drag. Därför har jag dragit slutsatsen att humorn hjälpte mig mycket. 

Så vilka möjligheter finns för humoranvändandet? Det första är att man framstår som en öppen människa, vilket i sin tur gör det lättare för folk att kommunicera med mig (bittra människor gör helst icke besvär i marknadsföringssammanhang). För det andra lättar man upp stämningen genom att få till med ett skratt. Den tredje möjligheten är att man lever längre. Och alla dessa tre möjligheter, pluss flera till, gör att jag anser att humor är ett vapen med vars hjälp man kommer dit man vill.  

Efter att sidan http://similarminds.com nämnts två gånger i Metro-serien Elvis har så även jag besökt sidan. Självklart utförde jag samma test som seriestrippens huvudpersoner har gjort. Resultatet finns till beskådning härnere; men vem blev du?

David Hasselhoffs (efter att ha lyssnat på HaleBob-reklamen kunde jag inte motstå hans cd) låt "The Best is yet to Come" speglar verkligen dagen. Musiksnutten är lugn och lovar verkligen något vackert - vilket man verkligen kan säga om idag. Det var varmt nog att utan obehag gå mellan 18 och bibblan, men ljummet nog att känna hur våren är här. Jag hoppas verkligen att låten säger lika mycket om morgondagen som idag - för ett sådant purifierande väder vill man aldrig komma ifrån.

Ps. Hans "Je T'Aime Means I Love You" förstörde just stämningen. Tyvärr.

Genom högskolans hemsida fick jag reda på att Metropol äntligen ska öppna scolcafféet. Och vad jag menar med äntligen är att jag är trött på det sunkigt billiga automatkaffet som endast är värt att använda som slå-vad-insats. Caféet kommer att öppna dörren för mer sociala tillställningar och det var något som jag verkligen älskade före ungefär ett år sedan. Om två dagar, alltså nu på tisdag, kommer ni defenetivt se mig där - i det nya caféet!

Genom Kåren fick jag äntligen se Höstlegender; en film som treans gamla reklamtrailers har marknadsfört riktigt väl. Att samma regissör som har gjort den filmen också har stått bakom "The Siege" och "Den sista samurajen" har ju också skapat en viss längtan att få se den. Så vad fick jag? Ett inledningsvis idylliskt lantliv som närmast skrattade åt mig med sin kliniska perfekthet. Efter sisådär 20 minuter började filmen bli intressant, men sen togs den över av Brad Pits socialt och emotionellt inkopetenta huvudrollskaraktär. Jag menar; hur kan en så kall och självisk person bli respekterad av sina medmänniskor -än mindre bli älskad av två kvinnor? Detta fick mig att se rött.

Jag beskrev hur tortyrliknande väntan efter tentaresultatet var. Särskilt halvtimmen före timmen T var riktigt hemsk. Men nu har jag äntligen tagit del av betyget och det blev som jag velat; VG! Nu ska jag festa järnet!

Karl är alltid mån om att visa sig från sin bästa sida. När han ser folk som behöver hjälp erbjuder han dem alltid sin assistans. Smakar en måltid förträffligt osmakligt uppger han att det smakade gott. Oavsett hur deprimerad han är svarar han alltid att han mår bra. Det händer till och med att han kämpar extra hårt för att undvika frasen "behöver du hjälp?". Han är med andra ord en Goffman-fan.

Som ni märker är han väldigt flexibel, då han, som sagt, alltid vill visa sig från sin bästa sida - oavsett vad som händer. Som att han alltid, enligt vad han säger, mår bra. Det är inte karaktärssvaghet, utan ett tecken på att hans self-monitoring är hög.

För er som aldrig hört talas om uttrycket tills idag (jag lärde mig det först igår), behandlar uttrycket sådant som flexibilitet och social närvaro. En person med hög social-monitoring är precis som Karl; den individen är flexibel och agerar efter vad andra förväntar sig av den personen. Den personen har lätt för att imitera folk, och när den individen genomlever en social rutin som den är ovan vid, iaktar den hur andra beter sig, och beter sig därefter. Motsatsen till detta är att ha låg self-monitoring; där man jämt och ständigt går efter hjärtat och ens inre värderingar. Man lägger, med andra ord, ingen kraft på att agera som man förväntas göra.

Karl har därmed löst en av sina många livsmysterier: varför han är närmast handlingsförlamad när han deltar i en fest med hittils okända rutiner för honom. Han visste inte vad han förväntas göra. Samma sak hände när han såg en tupp promenera utanför inhängnaden i Tivoliparken. Om han hade vågat skulle han lyfta in den, men eftersom han inte kände till de sociala reglerna undvek han detta. Men nu, när han läst om self-monitoring, vet han att han blir säker på sin sak, när han väl iaktagit vad de andra personer gör. På samma sätt kommer han att lyfta in nästa rymlings-tupp om han vet att han får en belöning.

Jag är fascinerad av detta och jag ska skriva min c-uppsats om ämnet.

Genom youtube såg jag en videofilm med flera intron till 90-talets tecknade serier. Där fanns exempelvis Batman, Tiny Toons, Luftens hjältar och andra klassiska tv-serier representerade. Det bästa av allt är ju att en del av min barndom har kretsat till just dessa kreationer. Därför är det otroligt nostalgiskt att se tillbaka på alla dessa intron, och minnas den goda tiderna när tecknade serier faktiskt var bra.

Dagligen matas men med utrycket "30 minuters motion per dag" så mycket att man blir mättare än en äggfastande jätte. Därför tänkte jag använda mitt nya gymkort för att starta varje dag med en uppfriskande motionsruda inom anläggningens väggar. Det kommer göra mig friskare - men det kommer också leda till att mina frukostar enbart består av färdiggjorda baguetter och proteindricka.

Guantanamo och Kina i all heder, men jag känner att jag håller på att bli torterad. Det är nämligen tentaresultatet som, med tunga steg, börjar närma sig. Om två dagar, nu på måndag, ska lappen med poängen hängas upp på väggen och först då får jag veta om det blev G eller VG. Eftersom pressen på att ta det sistnämnda betyget är så stark är jag verkligen mer nervös och skakis nu än när jag väntade på att göra tentan. Detta spändhet är inte skön, och det är därför jag uppfattar det som tortyr.