Till minne av min morfar
För en vecka och två dagar sedan (samtidigt som Tyskland förutmjukade Argentina) kom nyheten: jag fck höra att min morfar hade fått en hjärtattack i samband med en fiskeolycka. Ett par dagar senare (precis innan jag skulle se Holland besegra Tyskland i semifinalen) konstaterades det att det inte fanns ett hopp för att han skulle överleva. Och så, i lördags, precis en vecka efter det att olyckan skett (faktiskt samma dag som Tyskland skulle spela igen - det laget förföljer mig) satte han på sig sina vingar och flög iväg.
Det har självklart inte varit världens sorglösaste vecka. Man har haft en anställningsintervju, fått en utvärdering från förra jobbet och oroat sig för den framtid som väntar en nyexad ekonom som mig. Och allt detta har man gjort med vetskapen om vad som väntade. Därför var det, som sagt, inte en helt hundra procent sorglös vecka.
Men det betyder ju inte annat än att livet ändå går vidare. Till exempel gör dig mig - och jag hoppas att jag inte låter känslokall nu - glad att han gick bort i anslutning till något som han tyckte om (fiske alltså). Hans sista dagar kunde istället genomlevas på ett kallt, sterilt åldersdomshem där hans kontakt med sina nära och kära skulle vara evighetslängre än vad man någonsin kan föreställa sig.
Samtidigt kan man inget annat än att le när man minns honom. Han berättelser var alltid underhållande och många gånger fantasifulla. Det var inte mycket man behöver göra för att göra honom glad - och vice versa. Ja, till och med mittsista minne av honom får mig att bli glad. Det var nämligen när han via ett skype-video-samtal grattade mig för att jag tog min examen och det är ju inget dåligt sista minne, vågar jag säga). Också, vilket jag vill påpeka, har han ju hunnit med ett par äventyr under sina år. Han har varit en action-man och man vill ju försöka att få göra fler saker än honom.
Så, samtidigt som att jag - liksom alla andra som träffat han - känner sorg för att ha mist honom känner jag mig glad för att ha träffat honom. Han var en bra morfar och jag ska fortsätta att ge honom anledningar att - om han fortfarande kan bli detta - göra honom stolt.
-----------------------------------
Samtidigt är jag inte den enda som han har lämnat. Därför finns mina tankar hos alla de som har träffat han - speciellt min mormor, min mor och min morbror.
Det har självklart inte varit världens sorglösaste vecka. Man har haft en anställningsintervju, fått en utvärdering från förra jobbet och oroat sig för den framtid som väntar en nyexad ekonom som mig. Och allt detta har man gjort med vetskapen om vad som väntade. Därför var det, som sagt, inte en helt hundra procent sorglös vecka.
Men det betyder ju inte annat än att livet ändå går vidare. Till exempel gör dig mig - och jag hoppas att jag inte låter känslokall nu - glad att han gick bort i anslutning till något som han tyckte om (fiske alltså). Hans sista dagar kunde istället genomlevas på ett kallt, sterilt åldersdomshem där hans kontakt med sina nära och kära skulle vara evighetslängre än vad man någonsin kan föreställa sig.
Samtidigt kan man inget annat än att le när man minns honom. Han berättelser var alltid underhållande och många gånger fantasifulla. Det var inte mycket man behöver göra för att göra honom glad - och vice versa. Ja, till och med mittsista minne av honom får mig att bli glad. Det var nämligen när han via ett skype-video-samtal grattade mig för att jag tog min examen och det är ju inget dåligt sista minne, vågar jag säga). Också, vilket jag vill påpeka, har han ju hunnit med ett par äventyr under sina år. Han har varit en action-man och man vill ju försöka att få göra fler saker än honom.
Så, samtidigt som att jag - liksom alla andra som träffat han - känner sorg för att ha mist honom känner jag mig glad för att ha träffat honom. Han var en bra morfar och jag ska fortsätta att ge honom anledningar att - om han fortfarande kan bli detta - göra honom stolt.
-----------------------------------
Samtidigt är jag inte den enda som han har lämnat. Därför finns mina tankar hos alla de som har träffat han - speciellt min mormor, min mor och min morbror.
Saknas - ett italienskt land
Att vara ute på en erasmus-termin är skoj och livspåverkande. Men det lämnar också tuffa spår - i form av saknad. När jag åkte iväg till Italien levde jag ett sorglöst och galet liv. Jag hade skoj varje dag och levde på ett sådant sätt att jag inte ville ångra något. Men likväl är det denna sorglöshet som man saknar. Man kommer aldrig komma ifrån det. Därför är det lika bra att leva sorglöst idag, imorn och resten av mitt liv så att mina lärdomar från den tiden inte blir helt bortslösade.
Men därför är det väl bra att bli kallad för psedo-italienare - då har man ju kvar lite av sorglösheten i sig =D
Men därför är det väl bra att bli kallad för psedo-italienare - då har man ju kvar lite av sorglösheten i sig =D
