En internationell ekonoms betraktelser

Gott nytt år alla! Hoppas att ni firar med familjen eller kompisar! Själv är jag med majoriteten av familjen och väntar inte det nya året. Det ska vara fantastiskt nästa år, och jag ska ha jätteroligt. Jag ska plugga utomlands, bjuda på mig själv riktigt hårt, göra en massa roliga saker, arbeta hårt med allt roligt i kåren, och allt sådant. 

En sak som många filmer vill lära oss är att sikta på våra drömmer. Vi ska ju nå dit vi vill, va. Även jag har drömmar som jag vill uppnå. En av dem är att publicera en artikel i www.sourze.se. Där finns i stort sett allt som en intelektuell människa kan behöva. Problemet är ju att jag inte vet vad jag ska inrikta mig på. Politik är en sak som intresserar mig men mina budskap dränks alltför oftast i ren och skär raljans. Litteratur drivs jag också av, men mina texter är inte tillräckligt sofistikerade för det ämnet. Då återstår bara min största lidelse, och det är film. Jag älskar att se på film och jag får ofta djupa tangegångar om dem. Ett exempel på det är att High School Musical 1 (som jag äntligen såg) är en modern Grease - fast med fler grupperingar. Därför ska jag öva upp min förmåga att skriva sourze-aktigt så att min lidelse, film, kan hjälpa mig att besanna en dröm. 

Jag talade ju om hur en del av mig kan försätta mig i rent ut sagt förfärliga situationer. Jag misstolkade en person och har säkerligen gjort tillräckligt för att den personen - och dess kamrater - helt ska ha tappat förtroendet för mig. Lyckligtvis är jag inte ensam. I alla fall inte om man ska lita på "Tio dummaste misstagen som klyftiga människor begår". Där finns en felaktighet som kallas Hönapöna-syndromet. Enligt det syndromet tolkar man minsta sak felaktigt och tror att världen går under. Att en sten faller på mitt huvud betyder ju att himmeln rasar ned. Så tänker jag, i alla fall rent bildligt. Jag hörde nyansen i rösten och ställde in hela mitt enfald på att jag hade rätt. Nu har det visat sig att jag hade fel och att jag nu säkerligen får betala konsekvenserna. Därför borde jag ha läst boken innan jag agerade, för att veta vad jag skulle ha undvikit och därigenom sluppit denna situationen.  

Jag vet inte om det har framgått än, men jag är en person som, om jag bara lägger manken till, kan läsa människors känslor. Det passade ytterst bra i min samtals- och intervjuteknikkurs då jag fick träna upp min förmåga att intervjua andra människor. Men liksom svärdet har det två eggar. Jag kan nämligen göra en höna av en fjäder, och höra agg i någon annans röst när det egentligen var glädje. Vad värre är, det kan få mig att fundera över situationen och gnaga på min själ en lång tid. Det hände precis nu och jag känner mig dum över att ha tolkat situationen på det sättet. Så jag får bli mer känslomässigt medveten nästa gång och inte låta sådana situationer förstöra för mig och för den som jag trodde ville mig ont 

Den här veckan har varit kanon. Inte bara för att man har varit hos föräldrarna, utan för att hela familjen äntligen har samlats på ett och samma ställe. En familjemedlem bor nämligen på ett betydande avstånd från resten av familjen. Oftast är det bara en Skåne-delegation som träffas på familjeträffarna. Nu är hela familjen samlad. 

Jag vill verkligen köpa en mini-laptop. En sådan är enkel att transportera och tar inte mycket plats i mitt hem. Men det finns ju ett aber, och det är att tangenterna är så små. Mina fingrar vill lätt trycka in fler tangenter än vad sinnet menade. Resultatet blir ju att skrivarprocessen tar längre tid i anspråk än vad det skulle göra med en större dator. Därför kommer jag bara använda mini-pc:n om jag behöver förflytta mig ett par gånger under en och samma dag

Liksom många andra kära bloggare vill jag hälsa alla en riktigt god jul. Hoppas att så många som möjligt av er firar med någon eller några nära eller kära. Dagen är ju som sagt ämnad att firas med andra. 

Jag läser precis Mias blogg och lär känna henne genom hennes "ärliga lista". Och jag skulle kunna göra en sådan själv, men då skulle ni ju se hur tråkig jag är =P . Därför besvarar jag enbart en fråga för det svaret är skoj:

Det är många saker som jag inte förstår. Men förstå mig rätt när min tolkning av ordet förståelse bygger på att man ska ha en djupare förståelse för saken. Som att lagen om utbud och efterfrågan handlar bygger på vilka priser som folk vill handla vid, och inte enbart vad folk faktiskt handlar till. Samma sak gäller med ord. Jag förstår dem inte om jag inte förstår naynserna bakom dem. Burlesk är ett exempel. "Gösta Berglings saga" beskrivs ju som burlesk. Men vad betyder ordet? Grovt och drastiskt humoristisk, enligt en ordbok. Och ordet "otvungen" som den svenska översättaren till "Pride and Prejustice" ofta använder sig av då? Naturlig och avslappnad, enligt samma källa. Så genom att se nyanserna bakom orden kan jag förstå ordets innebörd, och genom att förstå dess innebörd kan jag förstå det. Min förståelse blir alltså större, och jag blir en klokare människa. 

Jag såg precis "Singing Bee" för första gången, och på direkten kom en insikt till mig. Det är nämligen som så att "Singing Bee" är för sångarna som reklam med normalviktiga modeller är för bodylotion-branchen. Det bevisar att man inte behöver sjunga {eller se ut} som en gud för att vara med på tv. Därför är jag glad över att normala människor kan visas upp

I sourze.se (som förövrigt alltid är en källa för intulektuell inspration) läste jag en reflektion över relationens vara eller ickevara. Författarinnan kom fram till att en relation existerar för att två individer ska kunna växa tillsammans, likt den utveckling som kallas synergieffekten. Motsatsen till relation är singelskap, och enligt artikelskribenten beror detta på en gammal besvikelse, eller en självvald situation. Själv förstår jag inte nyanserna bakom hennes ord, då det finns flera orsaker bakom singelskapen som hon inte nämner. Fast det är ändå klart; med en tjej skulle jag (i skrivande stund singel) kunna utvecklas, på samma gång som min partner kommer utvecklas. Därför skulle jag också vilja vara med i ett förhållande. För då kan man hjälpa en person att utvecklas.

Nu, sedan länge tillbaka, är det ju på modet att ha sin egna lilla coach; en som man kan prata med och svara på utmanande frågor. Jag kan väl säga att jag defenetivt inte behöver en sådan. För det första har jag utbildats i konsten att ställa frågor, så jag känner väl till spelet och är därför en svår coachklient. Och för det andra reflekterar jag så mycket över mig själv att jag inte behöver inhämta idéer från mig själv, utan från andra. Jag menar, jag är ju lite halvt rädd för att besöka fester eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig, och hur andra ska ta emot mig. Hjälper det då att en coach ställer mig mot väggen med frågor och vill att jag ska reflektera över situationen, om jag inte från början hör hur jag faktiskt ska bete mig? Knappast. Det är som att lära mig göra en dubbel volt med skruv enbart genom att ställa frågor som "hur skulle du göra för att genomföra hoppet"? Därför behöver jag en mentor. En sådan (som kanske jag) som har livserfarenhet (...av, vilket inte behövs men som ändå är till hjälp, situationer som stämmer in på mitt liv) )och därmed kan ge goda råd till hur jag ska klara av livets utmaningar. Så, jag vill helt enkelt ha en mentor!

Det är alltid intressant att läsa om samma sak från två olika perspektiv. Ett exempel på detta är att både sydsvenskan och svd tog upp genomperspektivet i förskolan. SVD är mer konservativ i ämnet, medan sydsvenskan går heads on och utmanar könsrollernas grundcementering i grundskolan. Vagt kan jag tycka, men en blandning av åsikterna skulle göra verkligheten bättre. Om killarna får lära sig att kommunicera kommer de ju att vinna på det i längden, och om tjejerna får lära sig att leda pojkarna kommer det ju också att bli bättre för dem. Men det får ju inte bli för extremt. Att förbjuda rosa är ju införa obligatorisk burkha. Så om man bara hittar den perfekta mittpunkten kommer den bästa lösningen att finnas. 

För länge sedan (ganska exakt två år sedan) åkte Christer Fuglesang upp i rymden. Som första svensken där uppe lyckades han tilldra sig ett sådant medialt intresse att man kan kalla det hysteri. Och det var inte för inte som jag bidrag till det, för jag följde allt med riktigt stor spänning. Hans äventyr hade redan blivit läst av undertecknad i ett gammal nummer av kamratposten för flera år sedan, så han hade varit en källa till fascination under flera år. Och nu har jag ännu en sak att meddela om fallet Fuglesang, för jag läser nämligen hans bok "13 dagar i rymden [...]". Det är en riktigt intressant läsning om en av de mest intressantaste svenska personer i nutid. Så, till alla som vill läsa om högtflygande äventyr, är hans bok något som jag rekomenderar er att köpa. 

Två dagar för sent skriver jag om jordbävningen. Men det är ju inget att skriva om längre. Alla [...som bodde i området] har redan kommenterat den, så jag får väl nöja mig med att det kändes som en lastbil. Jag är bara bitter över att jag inte njöt fullt ut av situationen, för en sådan ofarlig jordbävningen genomlever man typ enbart en gång per liv. Men det är ändå inget emot de som missade den [genom att antagligen sova eller hoppa fallskärm (!) ]. Dock kan jag sammanfatta hela jordbävningen med att oavsett vilka grupper av människor som man talar om (såsom gamla, unga, studenter, arbetare med flera) delades Skåne upp i enbart två läger, de som vaknade och de som sov. 

Ibland hör jag att jag är en socialt kompetent person, att jag kan tala med många människor från olika kulturer och olika personligheter (och självklart så vidare) utan problem. Men det är ju ingen garanti för att jag kan anpassa mig till alla möjliga situationer. Det fick jag uppleva på gårdagens förfest, före Klimaxet. Jag är nämligen ingen luttrad förfestande, har nämligen bara gått så många att mina båda händer räcker som uppräknare. Därför har jag ingen referensram för hur jag ska bete mig för att vara en så bra festare som möjligt. Det gör ju - liksom gårdagens hemgång bevisade - att jag får viss skit av vissa ...festare (personilgen är jag, liksom alla skulle bli i en liknande situation, förnärmad nog att ta till provocerande adjektiv, men min känslokontroll säger "låt bli") som på något sätt stör sig på min Mr. Darcy-oförmåga att anpassa mig till fester. Men det bjuder jag på. Deras ord säger ju verkligen mer om dem än vad det någonsin kommer att säga om mig. Så vad är då möjligheten till denna situation? Ja... ja kan ju gå på fler fester, diskutera med kamrater, bli desperat och läsa wikihow - eller välja fester med personer som jag trivs med. Och eftersom det är många som jag litar så mycket på att jag trivs med dem, behöver jag defenetivt inte besöka wikihow =P  

Med bestördhet uppmärksammade jag igår att vänsterpartiet är Sveriges tredje störsa parti just nu, med hela 7,7 % av de svenska väljarna bakom sig. 7,7 %, som är mer än vad de har haft på många år. Det är verkligen något som är värt att beklaga. Vänsterpartiet står nämligen för så mycket - för att vara diplomatisk - som jag absolut aldrig skulle befatta mig med. Är emot EU och har en ekonomisk grundsyn som bara lämpar sig till ren och skär raljans, för att nämna något som jag inte tycker om. Därför ser jag dagens opinionssiffror som något att bekymra mig över. 

Som ni säkert minns lovade jag att publicera tankarna kring de självgående kompetenserna som "The Tuning Project" beskrev. Det har inte blivit av då jag har haft andra saker att göra. Men här kommer det. 

Idag såg jag början på filmen Wanted (att jag inte såg mer av filmen beror på att den sög) och där var en karaktärs liv så tråkigt att hans namn - otroligt nog - inte genererade några träffar på Google. Sådant smärtar, eftersom man då inte ens har varit spännande nog att dyka upp på nätet. Och det är där som mitt blogginlägg kommer in; jag omnämns i alltför få saker. Det enda som finns att läsa om mig är att jag har varit med i en styrelse, ett årsmöte, ett Futurum-evenemang och en tävling (som jag visserligen - till min överraskning - vann 2003). Det betyder att folk som är nyfikna på vem jag är inte ser mig från den ljusa sidan som jag vill visa upp. Jag menar, jag vill ju att de som googlar upp mig ska få se hur engagerad jag är, hur många roliga evenemang jag är på och hur jag marknadsför olika saker - alltså den positiva sidan av att synas på nätet. Om namnet inte syns då, betyder det ju att jag är alltför tråkig. Menmen... mitt namn är ju inte sammanlänkat med något dumt. Jag skriver inte skit [...om personer och/eller de flesta organisationer] och jag fotas inte på dåliga sidor. Så... jag får väl vara glad att jag inte google-existerar så mycket, men jag får kämpa hårdare för att synas på ställen som jag vill bli sedd på.  

Jag är en person som normalt sett undviker allt som alla andra har gör, men när det gäller filmer hatar jag att vara den enda som inte sett en. De senaste exemplen har varit Saw-filmerna. Fem stycken hade hunnit släppas innan jag ens såg en av dem. Snacka om att vara fast i en cinematisk grotta. Dock är jag inte lika frustrerad av att ha missat Hostel - fram till nu. Den var usel. Riktigt usel. Istället för att sätta fram en Jigsaw som, med en sorts glimten i ögat, torterar sina offer snabbt och effektivt [våldsamt] överdrivs våldet i Hostel. De har inte samma finkänslighet som i Saw 1 och 3. På samma gång är det minst sagt pinsamt att de ignoranta amerikanarna nedgraderad Slovakien till ett fattigt land där ungar leker gangtrar och poliserna använder övervåld. Det enda som ens stämda in med Slovakien - och för den delen övriga Europa - är att geografin är rätt. Ja ni, med så mycket inkonsekvenser är jag förvånad över att Hostel får så mycket som 55 procent i RottenTomatoes, när Saw 5 - som är sjukt mycket bättre - inte ens når upp till 30. Hostel är alltså en film som bäst lämnas osedd.