En internationell ekonoms betraktelser

En av de värsta sakerna med att inte vara i närheten av diskussionsglada vänner är att man inte vet hur andra ser på bombdådet. Jag menar: alla verkar kritisera svenskar som kollektivt skuldbelägger muslimer - medan jag inte ens kan tänka mig en person som skulle tänka det, och än mindre, respekterar folk som gör det eftersom jag ser dem som konstiga troll. Därför känns det alltid konstigt att läsa Twitter och se hur viktigare det är att kategorisera Lasermannen 2 som terrorist än att fördöma terroristdådet.

Dock så känns det som att Twitter sänker in allt i en slöja. Jag menar: om man kollektivt skuldsätter alla muslimer som eventuella självmordsbombare visar man att man behöver lite hjälp på traven för att kalla sig frisk. Men även om man försvarar muslimerna måste man kunna försvara vilken etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet som helst som skulle kunna tänka sig utföra ett terrordåd, för sådant skulle kunna hända.

Låt mig förklara: ni känner till Europols statistik där man ser att terrordåd står för en minoritet av alla terrordåd som begåtts i Europa mellan 2006-2009 (tyvärr blandar alla ihop separatiströrelser - tänk ETA - med högerextrema rörelser - vilket säkert känns konstigt för den som kan processera information kritiskt). Det betyder att det är fler grupper som kan utföra terrordåd. Och i sanningens namn betyder det att svenskar skulle kunna göra det, liksom att folk som tillhör den judiska tron skulle kunna göra det.

Jag nämnde judar. Vad skulle hända om det var en judisk terrorist som agerade efter samma psykiskt sjuka agenda som Sthlm-bombaren hade. Ja, då skulle jag inte vilja vara född i en judisk församling för då skulle förföljeserna öka dramatiskt. Då skulle den enorma press som sätts på judar bli ännu värre. Och skulle man vilja försvara judarna med samma frenetiska intensitet som man försvarar muslimerna?

Nu förstår ni säkert var jag vill komma med min diskussion. För det som hände i Stockholm är hemskt, men det betyder inte att någon muslim ska bli bespottad för vad någon inom samma religiösa trossamfund utförde. Lika lite skulle medlemmar av de judiska församlingarna bli bespottade om den som utförde bombdådet var en jude. Om någon, om det var så att en judiskt tillhörande människa skulle ha utfört ett terrordåd, skulle jag försvara alla mina judiska vänner med samma frenetiska glöd som jag försvarar muslimska vänner. Inte ens Tranås-bor bli bespottade för vad en Tranås-bo gjorde: den enda som ska bli bespottad är den som i sitt psyka (psykiskt sjuka *host*) sinne var beredd att ta med sig medmänniskor till de dödas rike!

-----------------------------

Förresten: låt mig säga att jag är rätt pessimistisk vad gäller exemplet med den påhittade judiska terrorirsten. För om ett terrordåd inträffade och det visade sig att judar låg bakom, skulle förföljelsen på dem öka rejält. I bästa fall skulle en tidning synliggöra det - men i värsta fall, vilket jag är övertygat om, skulle det ske i tystnad. Skulle det vara ok? Mitt - med hänvisning till min slutkläm där uppe - svar är att den enda som ska bli bespottad är den som ville släcka människors liv. Och det är bara den som kan skriva på att oavsett vilken tillhörighet, vad gäller religiös, etnisk, socio-ekonomisk med mera tillhörighet, som en terroristen tillhör så ska man 1. inte falla för frestelsen att spotta på andra medlemmar ur den tillhörigheten, och 2. vara beredda att försvara tillhörighetens medlemmar!

Att en människa spränger sig för att döda andra är fel - oavsett vem som gör det och oavsett i vilket syfte personen gör det. Det trodde jag att alla är överrens om - men efter att ha läst dagens alla twitter-inlägg börjar jag tvivla på det...

Bombdådet verkar inte ha varit en olycka. Efter att ha sett övervakningsbilder på det hela ser det verkligen inte ut som att någon gick runt med spikförsedda nyårsraketer och råkade tutta eld på dem. Istället ser det ut som att det var turens vingslag som hindrade en potentiell massmördare från att ta med sig människor till dödens rike. Därför ska den personen som gjorde det fördomas med alla ord som står människor till bruks. Men händer det?

Låt mig förklara. I twitter var det knappt någon som fördömde mannen. Istället var det enda som man såg diskussioner som handlar om att Lasermannen2 kallades "ensam galning" för att han var vit och Stockholm-bombaren för terrorist för att han var färgad. Fler bäddade in sina paranoida föreställningar om att Reinfeldt motverkar demokrati i sina inlägg. Och några kritiserade nyheterna för att ge knapphändig information. Men, och jag reppeterar, ingen fördömde bombaren för vad han ville göra.

Orsaken till detta är att Sverige är ett jävla PK-land, där man inte vill stöta sig med någon. Man vill inte göra det. Men om det var en vanlig Svensson som hade legat död i snön skulle stormen köras igång för fulla muggar. Då hade alla fördömt bombningen!

Jag hade självklart fördömt mannen, även om han var ofärgad. Och jag fördömer bombaren, även om han är muslim. För jag känner muslimer, jag har hört deras ord. Jag har förstått att Islam står för samma slags rättvisa och trygghet som kristendomen gör för kristna. Jag har sett vilka gästfria ord om rättvisa och kärlek som Imanerna lär ut. Och jag vet att 99 % av alla muslimer inte skulle gå emot Muhammeds ord som lär ut att det är fel att döda. Och om jag hör en endaste människa som skuldbelägger alla muslimer som en grupp för vad en galen 28-åring gjorde kommer jag känna att han bråkar med mina kompisar - och då bråkar han defenetivt med mig!

Men detta sagt förstår ni nog att om jag fördömer mannen är det inte för att han är muslim, man, 28 år eller Trasås-bo. Istället fördömer jag honom enbart för att han vara nära att ta med sig människor in i döden. Ett sådant beteende är värt att fördömas - oavsett var som gör det och i vilket syfte man gör det i! Även om vi lever i ett jävla PK-land!

Igår, efter att ha kollat klart på "The Terminal" började jag intressera mig för den självmordbomben som slog ned som en bomb i Stockholm. Snabbt kollade jag in Twitter och möttes först av ett par nyheter som gjorde det värt för mig att besöka sidan. Till exempel fick jag direktlänkar till intressanta internationella länkar.

Tyvärr tog intresset slut när jag började inse att inga fler nyheter skulle komma fram. Istället började människorna ta fram sina politiska åsikter. SD:s partyprincessaktiga pressekreterare blev rätterligen kritiserad för att ha längtat efter bombdådet, men alla skulle nämna det. Sedan var det någon som nu ifrågasätter varför självmordsbombaren kallas för terrorist när den vita lasermankopian "bara" ses som en ensam dåre. Till slut börjar folk vända Reinfeldts ord om "demokrati" mot honom och beskyllda honom för att kämpa mot demokratin. Knäppt och idiotiskt.

Jag, som är en nyhetsnarkoman, vill ha nyheter som förklarar vad som hände. Jag vill inte se folk tugga klychor lika intensivt som rabies-hundar tuggar fradga. Därför litar jag verkligen mer på SÄPO och deras ord och bedömningar än på någon vanlig Twitter-skribent utan verklighetsuppfattning.

Sverige är med i världsnyheterna, men det är för att en svensk tjej har hävdat att Assange, Wikileaks-grundaren, har våldtagit henne. Egentligen känns det som en riktigt dålig spion-thriller. Jag menar: om vi såg en film om någon som avslöjade något stort, skulle det inte vara en väldigt dålig manusförfattares tankar att en våldtäkts-dom ska förstöra klock-ringarens trovärdighet? Och om det nu hände i verkligheten, skulle inte man säga att det är för film-liknande för att vara verklighet?

Tyvärr har detta hänt. En klockringare, Assange, är den som, förutom att sprida hemliga dokument, enligt åklagare våldtar och sexuelt ofredar tjejer. Och tajmingen kunde inte vara bättre - nu säger alla att tjejerna är betalda av CIA att ljuga för rätten. Att hela våldtäktstgrejen bara är en bluff för att skada Wikileaks och Assange.

Egentligen vet jag inte vad jag ska tro. Jag menar: våldtäktsmisstankarna är ju så bra tajmade att de kunde skada en viktig persons trovärdighet i ett kritiskt skede. Men de kunde också vara sanna - och konspirationsförsvaret kan vara en pervers äckel-herres sadistiska försvar!

Dock tror jag att jag stödjer tjejen mer än Assange. Orsaken till detta är att en sådan här händelse visar hur tjejers ord fortfarande väger mindre än en mans. Nu säger alla att Assange är oskyldig. Och ja, jag har fått reda på vem som är offret. Jag har hittat hennes twitter - och jag har hittat en grupp på facebook som målar ut henne som en "lying bitch". Jag har sett att hon är världens mest hatade person just nu.

Sydsvenskan tog upp det i sin artikel idag. De nämnde hur den våldtagna tjejen jämförde Assange med Bjästa-tjejen, där en tjej blev våldtagen men där hela samhället stödde den våldtagande äckel-mannen. Där var det en tjej som bevisligen blev våldtagen - men som, bara för att hon var tjej, tappade sitt omdöme.

Att läsa sådana saker gör mig arg. Att se facebook-grupper som utmålar den enligt hennes uppgift vålgtagna tjejen som lögnare för att hon råkade bli påsatt av Assange är ännu värre. Men att folk inte inser hur löjliga de är med sin dubbelmoral - och ifrågasätter en tjejs påståenden bara för att hon är kvinna - är värst!

Länken hittar ni här

Att det finns kräk är nog ingen hemlighet. Men att det finns kräk som tar bilder från facebook och låter folk bedömma om tjejerna på bilden är snygga eller fula (därav fulbedömma - eftersom jag ville hålla titeln kort) är helt förfärligt. Och att de är så jädra kaxiga och säger "vill du inte vara här? Stäm oss!" till de tjejer som tyvärr hamnade på fullistan får mig bara att vilja hänga upp dem någonstans och ge igen med samma medecin som deras offer har råkat ut för. Ja, jag skulle gärna vilja göra kaoz med dem!

Förresten, jag hoppas att Laserturken har fått "sava" lite nu, nu när Lasermannen 2 förhoppningsvis är tagen. Och nu kan Laserturken äntligen göra tomt med saker po bilen...

Jag läste precis på SVD att arbetsförmedlingen kan ålägga arbetslösa till att bli yrkesmillitärer. Det är ju en spännande nyhet för någon som inte fick göra lumpen. Därmed är väl chansen för mig att bli yrkessoldat rätt liten - men om chansen skulle uppenbara sig skulle jag bara tacka ja. Jag menar: vad är väl en spännande (och, om man åker till Afghanistan, kaotisk) tid i fält jämfört med att leva i arbetslöshet? 

Jag läste precis att WHO har hållit i ett flera timmars långt krismöte där de kom fram till att referera svininfluensan till en pandemi. Detta betyder att den har en omfattande spridning i minst två världsdelar. Trots detta manar jag fortfarande till lugn. Färre än 200 människor har dött och det ser alltså ut som att man bara får en veckas semester. Det är allt. Inget annat att vara rädd för alltså

----------------------------------

Herrejösses vad ett skrivfel betyder mycket. La till ett "undvika" i förra inläggets absolut sista mening då avsaknandet av detta ord betydde att jag ville uppleva döden. Bara så ni vet: nu har jag alltså upptäckt skrivfelet och gjort meddelandet lika ljust som jag ville ha det till.

AAAAAAAAArrrrrrrrhhhhhh!!!!!! Neeeeeeeeeeee!!!!! Shhiiiiiiiiiiit!!!!! Faaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!

Så lät det igår när Sverige spelade sin match mot Danmark. 0-1 blev det - och då är jag glad över att det inte blev värre. Orsaken är att det svenska landslaget fortfarande har kvar exakt samma dåliga spelstil som de alltid haft under den nuvarande ledningen. Frammåt finns inga idéer och passningarna är för avancerade för lagets förmåga. Och bakåt... det ska vi inte tala om! Ge mig en blind handsbollspelare och denne kommer göra två mål mot Sveriges osynkade backlinje.

Men det värsta av allt är som sagt Kim Källström och Lars Lagerbäck. Dessa två herrar är utsedda till att vara syndabockar. Anledningen till detta är att Lars Lagerbäck är orsaken till att vi spelar så dåligt och att Kim Källström ...spelar dåligt. Den sistnämnde fick höra ett annat av mig under matchens gång. Till exempel:

"Sverige spelar för att vinna - eller nej, vi har Kim Källström på plan"
"Jag vet ett dåligt skämt - och det är Kim Källström"

Ja, som ni ser är jag fortfarande påverkad av denna orgie av besvikelse och desperation. Men det var skönt. Nu är jag så slut på dessa känslor att inget kan göra mig besviken på tre dagar (tills Malta vinner över Sverige med 0-3 - och då är jag faktiskt optimist)

--------------------------

Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/sport/fotboll/article436730/Sverige-foll-tungt-mot-Danmark.html
svd: http://www.svd.se/sportspel/nyheter/artikel_3023419.svd

Som ni nu alla säkert borde känna till är medias nuvarande älsklingskatastrof svininfluensan. Denna form av influensa hägrade i Mexico och har spridit sig till olika delar av världen. Pandemivarningen är extremt stor bland mediakanalerna, men jag tycker mest att det än så länge bara är skitsnack. Media vill ju alltid skriva om något som får människor att sluka innehållet och om det inte är finanskris får det bli influensa. För om man kritiskt granskar siffrorna får man klart för sig att överlevnadschansen är mycket hög. För det första; hur många av de som blivit smittade har dött? Inte många, så vitt jag vet. Hade inte över 1000 drabbats av sjukdomen, varav enbart sju personer är konfirmerade offer? Och för det andra; brukar inte vanliga sjukdomar spridas får land till land? Influensan är ju inte specefik i Sverige, och vinterkräksjukan emigrerar gärna till andra länder. Så även om WHO uppgraderat skalan till nivå sex är jag inte rädd. Visst, jag är kanske lite nervös (media gör mig inte alltför lugn), men då tänker jag på allt som jag skrivit här och då blir jag lugnare.

----------------------------------------

Förresten har jag njutit mycket av det vackra vädret. Det blev verkligen bara så att jag studerade lite utomhus, för att senare promenera till stan för ett par ärenden. Riktigt kanon alltså! Fast iofs finns en nackdel, och det är att sikten försämrades. Man ser inte allt folk som vinkar framför en när solen står mitt framför ögonen - eller hur man ska säga.

Men det är inte så att man vill träna på en bärande röst där ute. Det räcker med att göra det inomhus för då hör folk mig inte. För om folk hör mig blir jag liksom en slags predikare och förutom att klargöra hur viktig studentkåren är har jag faktiskt inget att säga som är så viktigt att jag inte ska tentaplugga.

Jag måste lägga in ett inlägg om Kronfågels glasmysterium för jag är väldigt nära att bli förbannad. Hur fasen har något sådant kunna skett? Förhoppningsvis är det bara en väldigt olycklig olyckshändelse som har skett och då är det inget systemfel. Men i värsta fall är det en svinaktig veganpsykopat som har saboterat kycklingproduktionen genom att sätta dit glasen, och då krävs det hårda bud. Inte bara offentlig aga som jag menade att de stenkastande ungjävlarna i Rosengård skulle drabbas av, utan en tur i fängelset där det finns mängder av tillfälligt öppensinnade muskelknuttar som i duschen ... ja, ni förstår var jag vill komma (jag skriver inte mer för jag tänker på barnen). Jag stör mig verkligen på alla dessa veganaktioner och jag kommer verkligen att hata de som förmodligen saboterat kynglingproduktion genom att hälla ned glasen. Där hoppas verkligen att de får det riktigt hårt straffet som de förtjänar. 

Inte många har kunnat missa den enorma bedrift som piloten "Sully" utförde för några dagar sedan. Att nödlanda ett plan vars båda motorer slutat fungera utan att skada passagerare eller New York-bor är ett mirakel. Därför relaterar jag denna händelse till en annan intressant mirakelflygning. För flera år sedan flög ett plan (Flight 143) mellan Montreal och Edmonton. På vägen tillbaka upptäckte piloterna att planet inte hade tillräckligt mycket bränsle för att ta sig mellan städerna. Därför tvingades de utföra en spektakulär glidflygning på flygfältet Gimli - vilket gav planet smeknamnet "Gimli glider". Likheten mellan Gimli Glider och Hudson-miraklet är att alla passagerare räddades av enormt skickliga flygpiloter. Skillnaden är att bara en av miraklen - Gimli glider-händelsen -  blev omskrivet i en bok (som min mor sträckläste en natt; hon kunde inte lägga ifrån sig boken).  Det som skedde på Hudsonfloden inträffade under en så kort tid att man inte ens skulle kunna göra en kortfilm om den. Så mor min kommer inte kunna sträckläsa om denna händelse. 

Som ni alla vet (hoppas jag) har Sverige fått två bronsmedaljer, varav ett försvann i brottarringens mitt. Ara blev alltså så arg på det felaktiga domslutet att han - bildligt - slängde ifrån sig tredjeplatsbeviset och gick ifrån prispallen. Det får mig att tänka på en annan tävlande som inte kunde acceptera en domares bedömning. Denna person använde sin fot för att visa sitt missnöje, och blev sedemera avstängd från all framtida tävlan.

Så vad är egentilgen skillnaden mellan dessa? Och vilka parareller kan man dra? Tja, båda skandalmatcherna beror på att en domare gjorde en bedömning som gick stick i stäv med vad de tävlande tyckte var rätt. Ara förlorade matchen för att han "flydde från mattan", och kubanen dömdes ut - trots ledning - för att fotskadan inte kunde behandlas under den föreskrivna tiden (på en minut). Båda tävlandena blev alltså offer för spel där en domares godtyckte kan - bevisligen - avgöra vem som får medaljen. Därför är det så lätt att i efterhand bedömma vem som gjorde rätt, utan att tänka på hur svårt det var att bedömma situationen när den väl hände. Ara kröp snabbt mot mattkanten, och kubanen var trots allt i ledning när han skadade sin fot. Likheterna är slående - det är bara det att beroende på hur media vinkar berättelserna ser vi det från olika perspektiv (i Nederländerna pratas det mer om att Ara blev ilsken än att han blev bortdömd).

Vad är då skillnaden? Den ena var lugnare än den andra. Ara slängde ju [återigen säger jag] bildligt iväg sin medalj under pågående cermoni. Och det våldsammaste som han gjorde var att sparka en oskyldig reklamskylt. Men kubanen anföll domaren med en välriktad spark. Inte bara ord räckte för denna tävlande, med andra ord. Och där har vi kanske den enda skillnaden. Att en domare - och inte är stackars reklamskylt - blev offer för en spark. Vad skulle Aras "älskningsdomare":s bedömning få för publicitet om brottarens fysiska ilska riktades mot någon annan är skylten? Kanske ingenting.   

Idag har jag läst om två människööden som har berört mig djupt. Den ena handlar självklart om den 10-åriga flickan Engla och hennes familj. Att läsa om att hennes kropp hade påträffats efter ett erkännande från 42-åringen fick mig att bli nedstämd. Efter alla löp som synts har jag hoppats att hon skulle vara vid liv. Men hon lever inte längre och hennes familj befinner sig säkert i en obeskrivlig sorg. Det andra människoödet handlar om en femteklassare som har mobbats otroligt brutalt. Hans klasskamrater är så idiotiska att de fryser ut den stackars killen. De vägrar att ta vid något som han har rört vid. Konsekvenserna av detta kommer förfölja honom under hela livet. Allt som allt har media berört mig djupt.

DN rapporterar om att man i Stockholm kan beskåda en samling av de äldsta och mest värdefulla kinesista porslinet som finns. Detta brukar man annars se i Turkiet eller i andra liknande ställen. Det är för mig beklämmande att man inte kan gå dit eftersom en sådan historisk upplevelse inte växer på träd. Tänk att bara åka in i en tidsmaskin och se något så vackert - trots att det är över 700 år gammalt. Det är något jag verkligen skulle vilja vara med om.

Jag blev lagom fundersam när jag läste PC för Allas repotage om hur ens personliga information sprids på nätet. Där sades det till exempel att både namngivna och anonyma bloggare har förlorat jobbchanser på att vara alltför frispråkiga i sina blogginlägg. Det nämndes också att de roliga bilder som tas på en när man är 16 år kan komma att förfölja en genom livet. Därför tänker jag att det är självklara fakta som presenteras; att man helst inte ska lägga fram information som man inte vill visa upp för allmänheten. Oavsett hur oskyldig det verkar vara kan det försvåra ens liv på flera olika sätt.

För flera år sedan tillhörde jag de passiva kärnkraftförespråkarna. Jag ansåg att den nukleära energin var det rationellaste valet som fanns. Detta har ändrats efter de senaste årens övertygande argumentation om hur komplicerat kärnkraften egentligen är. Det är inte bara - om än osanolika - Tjenobyl-olyckor som vinkar med varningsflaggan; även förvaringsplatserna för det radioakltiva skräpet kan krackelera, vilket kan ge okända konsekvenser. Därför anser jag att Fokus djupdykande artikel om dagens kärnkraft har kommit alltför sent. Den innehåller i princip samma argument som jag brukade använda när jag försvarade kärnkraften. Därför måste jag troligen ändra värderingar igen, eller hoppas att media försvarar mina åsikter under den tid som jag faktiskt använder dem.

Idag skrev aftonbladet en artikel om de anonyma svenskarna som heter likadant som svenska litterära hjältar. Vi fick bland annat läsa om verklighetens Lisbeth Salander och finna - efter förfrågan från journalisten - att båda har arbetat med datorer. Nästföljande person på tur var Patrik Hedenström, Eric Winter och två till.  

Detta påminner mig mycket om en medlem av Simpsonsavsnittens nomenklatura, där Homer Simpson döper om sig själv till Max Power. Att han just gjorde det berodde på att hans namne var en klunseduns av sällan skådat slag, i en polisserie som i princip alla beskådade. Detta gjorde att Springfield-invånarna projicerade rollfigurens personlighetsdrag till just Homer Simpsons. Han förväntades säga catchlines som "Oh-oh spaghettioh" och liknande - vilket han inte ville göra.

Så bara för att man är namne med en fiktiv hjälte betyder det inte att andra grupper än Intresseklubben behöver veta vilka likheter man har med figuren i fråga.

Aftonbaldet rapporterar om USA:s medelsvensson, eller AverangeJoe som han kallas i de trakterna. Han är en oberoende proffspolitiker som vill vinna presidentvalet utan att spendera miljoner dollar i kampanjkonstnader. Problemet är bara att det är ett skämt, och att han har hållit på med det för länge för att inse att det inte kan vara verklighet.  Han är till exempel stolt över att ha pratat med tusentals människor under sina resor, men samma sak har vår egen Reinfeldt gjort - utan vidare framgång. Samtidigt har han ingen aning om hur ett land ska skötas. Därför hoppas jag att han snart ger upp och ger sina barn en trygg och normal uppväxt - eftersom mannen lever på ett skämt.

Idag beskrev en debattör i sydsvenskan hur forskare används för att amerikanska soldater ska orientera sig bättre bland civilbefolkningen. Detta fenomen har uppstått efter att "The surge" har inletts, vilket kortfattat kan beskrivas som  "genom att ortbefolkningen lär känna oss bättre kommer de inte döda oss lika ofta". Så tolkar dock inte debattören detta, eftersom denne ser USA:s nya strategi som ett bättre sätt att pricka in måltavlor. Problemet är bara att debattskribenten inte skiljer mellan att ta liv och rädda liv. De amerikanska soldaterna måste lära känna ortbefolkningen för att minska deras agresivitet. Det leder i sin tur till att de är mindre benägna att utsätta människor - både soldater och civlister - för sprängattentat och är alltså det bästa man kan få i de trakterna. Därav håller jag defenetivt inte med debattörerna om att USAs nya strategi används för våldsamma syften.

I sydsvenskan rapporterades det om en vanlig privatperson som fann ett kvarlämnat USB-minne vid en av bibliotekets offentliga datorer. I ren iver att stilla nyfikenheten pluggade han in stickan - för att finna försvarshemligheter. Det var nämligen en ytterst slarvig försvarstjänsteman som hade glömt kvar minnet i bibblan. Problemet var bara att han gick till sensationstidningen Aftonbaldet. Varför gjorde han det? Jag skulle ha ringt SÄPO och berättat vad jag hittat. Då skulle jag må bättre.

Men iofs är vi alla olika, och vad en person tycker är rätt tycker jag är ...mindre rätt. Därför hoppas jag att jag råkar ut för en sådan sak så att jag kan se hur jag kommer att agera.