En internationell ekonoms betraktelser

Att vara ute på en erasmus-termin är skoj och livspåverkande. Men det lämnar också tuffa spår - i form av saknad. När jag åkte iväg till Italien levde jag ett sorglöst och galet liv. Jag hade skoj varje dag och levde på ett sådant sätt att jag inte ville ångra något. Men likväl är det denna sorglöshet som man saknar. Man kommer aldrig komma ifrån det. Därför är det lika bra att leva sorglöst idag, imorn och resten av mitt liv så att mina lärdomar från den tiden inte blir helt bortslösade.

Men därför är det väl bra att bli kallad för psedo-italienare - då har man ju kvar lite av sorglösheten i sig =D

Nu har jag bara två dagar kvar i Italien och då börjar jag tänka på frågan om Italien-resan blev som jag hade förväntat mig. Och svaret är tveklöst fast eftertänksamt ja. Jag drömde om att ha en utvecklande resa där jag skulle stärkas som person, och nu i förhand kan jag säga att jag har blivit starkare. Innan kunde jag aldrig någonsin säga "nej" men nu är det något som jag säger för jämnan när andra saker (som tentaplugg) kallar. Och mitt självförtroende har på något sätt växt

Men samtidigt finns det de här sakerna som jag drömde om som aldrig blev av. Jag gick aldrig upp till Duomons tak, jag såg aldrig Den sista måltiden - och jag fick inte den tjejen som jag ville ha. Visst, jag har sett många tjejer som fått mig att tappa andan (särskilt en spansk tjej... pff, det tog mig två månader att ens säga mer än ett ord till henne för hon var så snygg att min blyghet tog tag i mig) och jag har träffat en del tjejer som faktiskt kunde vara "den där tjejen" - men inget har hänt. Så ja, det var en del saker som inte hände.

Fast, vad gör väl det? Jag vet att livet alltid ger mig överraskningar. Detta året har varit full av sådana. Jag har gjort saker som jag alltid velat göra men inte gjort förrän nu. Och jag har njutit hela året. Så, om jag kanske inte gjorde sakerna som jag drömde om så har jag ändå chansen att göra dem i framtiden. Och... som ni ska veta... det är drömmarna som får mig att vara mer energisk än vad jag annars skulle vara. Kan jag inget annat kommer jag ju tänka mig att åka till Japan och göra allt =)

Nu kallar en fest på mig. Vi ses

Nu när det bara är nio dagar kvar av min erasmus-termin känns det som att två känslor tävlar om att få min uppärksamhet: dessa är glädje och sorg. Jag kan väl börja med sorgen för den är tråkigast att börja med. Det är nämligen som så att jag kommer sakna Italien och livet här: mina vänner och mina äventyr. Det har varit en mycket bra tid här och därför kommer jag tänka tillbaka till detta äventyret - mycket.

 

Nu kan jag börja med glädjen för jag kommer om inte så många dagar återse - viktigast av allt - hela min familj (inklusive den stjätte medlemmen) men också, efter ytterligare dagar, mina vänner. Ni kan nog inte föreställa er hur mycket jag har tänkt på er och hur glad jag är att få se er igen. Speciellt (vad gäller er vänner) efter de många äventyr som jag hade under sommaren =)

 

Fast jag måste också säga att jag är nyfiken på allt som har hänt, för jag har inte fått så många nyheter här nere. Några som jag bryr mig om har haft tråkiga nyheter att skriva om (men när ni ser mig är det bara leenden och skratt som gäller) medan andra har haft bra händelser att rapportera.

 

Själv vet jag inte om jag har så mycket att berätta om. Jag menar: trots att jag inte skriver i bloggen så ofta (min blogg är på gränsen till politisk och här i Italien har politik varit det sista jag har tänkt på) så går det att följa mina äventyr på facebook. Och vad gäller tjejer har jag än mindre att tala om… träffade en sådan tjej som man bara träffar en gång vart tredje år och trots många försök att göra saker med henne stänger hon in sig i en bubbla full av studier - så ganska säkert är hon inte intresserad…

 

Nåväl… snart är jag hemma i alla fall… och då kommer vi få återuppliva alla gamla partyn och äventyr! Hoppas att ni är med då! =)

Hi. I just remembered that I have barly toucht a blog since I came to Italy, even less my own creation. That's why I thought of making one text in the usual style of semi-irony that I enjoy writing in. (and I write in English for all of you who does not know any word of my wonderful language (sjuhundrasjuttisju))

When watching "How I Met Your Mother" yesterday, I saw that my trip to Italy has destroyed me. How? They made a difference between a bar and a coffeebar. For me, having been in the Belpaese since last of july (whoho, been here more than four months) there is no such thing as a difference between a bar and a coffee bar. For me, if you want to drink a cafè (espresso...), you go to a bar - and if you wish to drink a beer, you go to a bar. So... a bar means pretty much all kinds of fun...

But that is not all that has destroyed me. Firstly, I have seen that I respect the trafic less then ever before. I usually wait until there is car around when I cross the street, but having lived here so long; I just walk over the street. Time efficient - but scary sometimes.

Secondly, I have come to like the idea of drinking one cafè espresso, standing on foot, at the counter. I mean, it is so little coffee that you have drinken it all before you ever find a free table. So, when I go back to Sweden, I will eventually order an espresso and drink it at the counter, ignoring the crazy looks of the other customers, as well as of the bar owners.

Thirdly, I have started to enjoy clubbing. I usually didn't go out before coming here; but now; I do it more or less every weekend. It has become the hightlight of the week... and I love it!

And forthly... well... I can't come up with more things at this very moment (maybe that my Italian is acculy better than my German... god forbid!) becuase I have done to many crazy things here. So... when I come back to Sweden, I hope it will take me less than one week to adapt to my normal life-style ... ... ... ... not!!!

--------------------------------------------

And when I come to think of it - I will defently miss you erasmus guys!!!!

Ciao tutti, come state? Io sto bene, ma sono un pò stanco oggi. Sono andato a Lugani negli Svizzera con il mio amico tedesco Fabian e penso il viaggo erà molto divertendo.

Spero voi potete vedere di scrivo in l'italiano. Perche faccio questo? Perchè voglio practisare quasta lingua. Posso, per essempio, parlare un pò - ma sempre, sempre troppo piano. La mia insegnanta in il mio corso l'italiano ha così mi detto di io devo frequentare in livello "mitten" per practisare il mio parlare, e credo questo è un bene idea. Ma voglio anche imparare più regali grammatica e voglio così frequentare in due corsi l'italiano.

Che succede qui? Molte cose. Per essempio, festa, festa e più festa. Ho spendo troppo soldi questa settimana e non so se avrò soldi per il fine erasmus volta, ma io spero...

Potete capirmi? Io spero voi potete. Ma se non potete, google translate può aiutarvoi.

Efter två månader i Italien känner jag att jag nog borde lära mig förstå det italienska språket och därför har jag valt att tre veckor i streck se italienska filmer. Nu är det bara så att två av dem inte är vilka filmer som helst - utan de två första delarna i Millenium-trillugin. Den första filmen såg jag med en hungersk tjej och en belgisk tjej och de blev - minst sagt - chockade av historiens minst sagt våldsamma händelser: när Salander blev våldtagen täckte de för ögonen med sina händer. Så kan det gå för de som inte är vana vid svenska våldsamheter. Film nummer två såg jag idag, tillsammans med mina norska kamrater. En av dem hade både sett första filmen och läst trilugin så hon förstod allt.

Hur det gick med språket? Bra, tänker jag. Jag förstod 80 %. Borde öva mer dock... Någon som vill skicka en dvd med posten?

Just nu tänker jag på att mitt liv inte är lika galet som Berlin-Henkes erasmusliv - men vad gör väl det för jag lever ju ändå livet här. Det är ju bara det att min skola har börjat.

Därför tänker jag skriva om italienskan ännu en gång för det språket har verkligen många - sett från svenskan - konstigheter.

För det första finns det så många konjuktioner att jag blir snurrig. Varje person har, liksom i tyskan, sin form. Det heter till exempel inte "jag har och du har och därför har vi" utan "io ho e tu hai e cosí noi abbiamo" (och då talar jag inte ens om att man kan hoppa över io, tu och noi). För det andra, futurum har sina egna ordformer. När man i svenskan säger att man ska göra en sak säger man i italienskan att "faró, farai etc". Konstigt. För det tredje placerar de vanligtvis pronomen före verbet. Jag åt den inte blir alltså "non lo ho mangiato". Lustigt...

Så, italienskan har verkligen många saker som får mig att slita av mig håret i ren despration. Men - så fort man lär sig dessa saker kommer språket vara lika enkelt som många säger, så jag får bara kämpa vidare!!!

Ibland undrar man varför dagarna måste vara så roliga och intressanta ibland. Som igår. Först hade vi en lektion där vår lärare helt plötsligt - från ingenstans - sa att han kunde lite svenska. Herrejösses tänkte jag (med en viss grad av censurering) och undrade om inte världen vänts upp och ned nu när till och med en italienare kan lite svenska. Men i alla fall, efter föreläsningen åkte jag och några till till den närbelägna sjön som heter "Maggiore-sjön". Där kunde vi - i början av oktober - bada i en sjö som hade samma temperatur som ett svenskt sommarbad. Jippi! Och till det spelade vi volleyboll och det gick sådär för mitt lag (ni som har spelar den sporten mot mig innan borde veta att min bollkänsla är lika dålig som Sverige är ett långt land). Efter volleybollen tog en tysk kille fram sin öl - fem liter i en burk. Och han tvingades öppna den så pass att allt skulle drickas upp på plats. Därmed hade vi en rolig period i och med att åtta personer skulle dela på fem liter. Prost! Till sist åkte vi hem och på kvällen såg jag och tre andra på en italiensk film. Då jag inte förstod så mycket (non posso conoscere bene italiano) tendarade jag att skämta ibland  och vi skrattade mycket, mycket. Så... dagen var mycket lyckad och bevisar verkligen att man är här i Italien för att leva la dolce vita

Idag kan jag bara blicka tillbaka och konstatera att för lite mer än två månader sedan åkte jag från Sverige och landade i Italien. Två månader! Kan ni tänka er! Men med det tänker jag också på att sedan den trettionde juli har jag inte sovit ensam i ett rum mer än en endaste gång - då min rumskamrat i Siena hade återvänt till Spanien. Det kan jämföras med att min lägenhet ofta bara har en människa i sig och det är jag. Vad har jag då gjort som är nytt sen förra inlägget? Jag såg matchen mellan Milan och Zurich. Tyvärr missade jag de första tio minutrarna på grund av ett missförstånd (biljettfel) och såg därmed inte Zurichs 1-0 - mål. Men då jag faktiskt hejade på Milan gör det inget (go Inter!!!) Jag får se när jag skriver nästa inlägg. Går lite segt nu med det...

Jag vet att jag är några dagar för sen, men jag vill ändå berätta att jag åkte iväg till Nice med Ines och gänget. Det var en väldigt trevlig upplevelse som jag gärna gör om. Först åkte vi till San Remo och slog ihjäl två flugor med en smäll: vi kollade runt i stan medan vi desperat sökte efter ett vandrarhem (vi fann ett billigt hotell till slut). Dagen efter ville jag se Villa Nobel men det fick jag bestämt inte. Istället såg vi en marknad och ett casino. Dock klagade jag inte för jag hade drabbats av en feber (tror att det var H1N1 men eftersom jag inte testat mig kan jag inte vara säker) och var riktigt supertrött. Till slut åkte vi till Nice och efter att ha hittat ett hotell där sov jag en timme på grund av min sjukdom. Sedan gick jag upp och trotsade värkerna för att träffa ett par kompisar från min högskola. Efter det gick jag tillbaka till hotellet för att sedan gå tillbaka till exakt samma ställe som jag hittade mina högskolekompisar (normalt sett bryr jag mig inte om motion - men när benen värker med än vad de någonsin har gjort innan blir jag bekymrad). Dagen efter åkte vi genom Monaco och det var underbart att gå igenom den tunneln som alla formel 1-förare åker igenom. Till slut kom vi hem och jag kände mig som ett lik - med den enda levande skillnaden att jag var glad över att ha besökt Frankrike för första gången på 13 år.

En av de sakerna som jag älskar med Italien-resan är att man kan uppleva så mycket. Till exempel fick jag chansen att se matchen mellan Inter och Barcelona, men det pratar jag om sen. För först vill jag säga att jag gick runt Milano med mina kamrater (som också skulle se matchen) och gjorde affärerna osäkra. Vi gick in till ett riktigt shoppingcenter och såg alla dyra kläder. Till exempel kostade en armani-tröja hela 700 € vilket fick mig att uppleva en hjärtattack-light. Sedan besökte vi Zara och där skulle jag precis köpa ett par seglarskor men när jag skulle fråga min kompis om de var snygga råkade jag se att han hade på sig precis samma skor, så jag lämnade tillbaka skorna lika snabbt som jag tog dem.

Matchen, i alla fall, var fantastisk. Jag älskade chansen att befinna mig mitt i den enorma folksamling som San Siro kan ta emot. Kan ni tänka er hur det är att se 86 000 människor jubla när Champinions Leuge-musiken drar igång? Men i alla fall, jag älskade matchen och tycker att det var den bästa fotbollsmatchen som jag har sett. Problemet var bara att inget endaste mål gjordes; inte ens Zlatan kunde trycka in en boll. När man betalat 95 € förväntar man ju sig lite mer action - eller hur!

Ja, ska ni veta. Nu är det andra veckans sista dag i Castellanza och livet leker verkligen. Till exempel gick jag till en så kallad aperativo klockan 20 och stannade där till alldeles nyligen. För en drink fick jag en god mål mat (ni läste rätt; för med en aperativo får man köpa ett glas alkohol och plocka mat från ett närbelägen bord) och ett gott sällskap. Dock slutade det med att baren stängde och de andra gick till en annan pub. Jag hängde inte med för jag blev så ilsken över mig själv för en ovana som jag har, nämligen att det kan vara så jävla svårt för mig att bli förstådd. Vi pratade om youtube och jag började snacka om ett klipp som jag tyckte om. Problemet var att inte en jävel hängde med i snacket. När jag försökte förklara förklara mer ingående sa de bara mellan raderna "Daniel, let's forget this, ok". Så jag är inte ilsken på dem, utan mer på mig för att jag är så jävla dålig (på att förklara så att folk förstår). Folk kan irritera sig på detta och då jag helst av allt inte vill irritera folk (för att de kan dömma mig riktigt hårt) är det ett jädra misslyckande från min sida om jag inte kan förbättra denna sida.

Ja, fan vad jag klagar. Min blogg handlar tyvärr mer om mina tankar än om mina upplevelser. Det händer jättemycket i Italien men jag skriver aldrig om det... Fast det kanske är en process som växer fram. Nu är jag ju långt utanför min så kallade trygghetssfär i Sverige så det borde vara för mycket begärt av mig att gå igenom detta utan några sådana tankar. Man har trots allt varit borta i mer än en månad nu så tiderna då man fick de första intrycken är sedan länge förbi. Nu är det bara - för att använda akademiska ord - assimilation och acklimation som gäller (förstod ni de orden och i vilket sammanhäng de används i?)

----------------------

Förresten drack alla mina kompisar whisky så jag beställde också en sådan drink. Eftersom jag har lektion imorgon blev jag fruktsugen när jag kom hem. Dock hade jag bara en citron hemma så jag tänkte "kan Erica kan jag". Så, sagt och gjort: jag åt upp dem - och grimaserade värre än Jim Carry i "Ace Ventura - Pet dedective". Därför lyder min fråga: Hur fan gör Erica och vad är hennes hemlighet!!!

Jag är en person som har svårt att bli överraskad - ja, än mindre chockad. Därför blev jag glad över att få uppleva två för en gångs skull positiva chockar. För det första klippte jag mig idag. Frisören tvättade håret inte bara en gång utan hela två gånger! När jag skulle betala var jag beredd att få punga ut 40 euro. Vad blev då priset! Chockerande nog enbart 15 euro. I Sverige skulle man behöva gå till en usel frisör eller en gymnasieelev för att ens pressa priset till den nivån. Underbart. Sedan gick jag till biblioteket och såg att de hade Harward Business Review - en tidning som kostar multum att prenumerera på. Och inte nog med det: de hade flera års nummer tillgängliga för allmän beskådning. Därför kommer jag tillbringa flera timmar där för att förbättra mina akademiska förmågor. Så... man har ju fått uppleva två bra saker idag.

-----------------------

Också Ines har fått uppleva en bra sak - för en gångs skull. Hennes schema är så bra att hennes kurser aldrig krockar. Förhoppningsvis betyder det att det bara blir bättre för henne nu.

Nu sitter jag här efter ungefär en veckas frånvaro från Sienas nattliv och njuter av livet för just nu känns det som att jag har nästan allt. Jag har ett boende i ett varmt land, jag har ett hus fullt av kompisar och jag har en liten trötthet från gårdagens härliga festande. Det enda som saknas är väl familjemedlemmar och mina kompisar från Kristianstad (men iofs följde ju en av dem med mig så då har ju nästan halva saknaden uppfyllts).

Under den här veckan som har gått har jag gått på lektioner en gång varje dag. Men det var bara tvåtimmarspass den här gången. Och nu känns det som att man börjar vänja sig vid italienskan. Till exempel var det bara vid ett tillfälle som jag inte förstod läraren - förstod jag henne utan problem.

Så... livet är härligt

-------------------

Lyssnar på absolute italian classics och förstår riktigt mycket nu, Härligt

Idag gjorde jag ett språktest för att se hur bra jag var på italienskan. Efter att ha gått på en månads minst sagt intensiv språkkurs tänkte jag att jag kunde göra både nivå ett och nivå två för att se hur mycket jag lärt mig. Började med tvåan för att sedan göra ettan. Dock slapp jag göra den senare för att jag tydligen hade tillräckligt många rätt i tvåan för att vara kvar där. Så vad ska man säga? En månads intensivkurs gör verkligen skillnad.

Va bene och ciao tutti

-----------------------

Som väntat gick det lika bra som Ines =)

Nu är jag äntligen i Castellanza, min stad under de närmsta fyra månaderna. Jag trivs i staden och tycker att den är mycket trevlig och mycket grön. Kanske kommer jag stanna kvar här - vem vet?

Nu är det den sista dagen i Siena och liksom alla andra känner jag en viss saknad. Detta beror på att jag har gjort så mycket skoj här att man knappt kan räkna upp det (en av de mest minnesvärda upplevelserna var att vänta flera timmar på Palion - men säg det inte till Ines för hon tyckte att hästracet var överskattat). Men nu är det som sagt slut.

Dock har jag ju ett till äventyr: Milano. Jag ska åka dit imorgon för att sedan på måndagen ta tåget till Castellanza. Det ska bli riktigt roligt att börja studera på allvar igen. Speciellt nu när den ekonomiska krisen verkar avstanna. Så nu blir det plugg på allvar igen.

Förresten klarade jag språktestet. Min italienska är alltså relativt godkänt =)

Sa. Idag har jag varit i Italien i snart tva veckor och om jag far begransa mina upplevelser till ett pèar val valda ord far jag sàga att det har varit en riktigt bra upplevelse. Jag har mott flera nya vanner, umgatts med ett par gamla och deltagit pa manga fester. Samtidigt har jag sett sa otroligt mycket. For tva veckor sedan gick jag runt i Bologna (och sag ekonomifakuliteten dar), och forra veckan spatserade jag runt i Siena och akte till Pisa (nar jag far en battre internetuppkoppling far ni se bilder pa mig och tornet - men det var en riktigt harlig upplevelse att fa se den). Allt har varit bra - forutom att jag ofta ar trott pa grund av den harda studietakten och att jag aldrig far en lugn stund. Vi festar nastan varje dag sa man har inte ens tid till att plugga. Men det gòr inget fòr med dagens sòmnnivè pa atta timmar àr jag glad.

Navàl, sitter pa en lektion idag och far nòja mig med ett litet inlagg. Men snart hoppas jag att mer info och mer bilder dyker upp. Tills dess: ciao

I min blogg tar jag ju ofta upp tankar som kretsar kring mitt huvud. Nu måste jag säga att den tanken som får mest utrymme är den om Italien: nu är det bara 28 dagar kvar! Gud vad jag längtar!

--------------------------

Skrev precis ett blogginlägg om valet och kvalet om vilken fotbollsklubb där nere som jag ska heja på. Det blev Inter