En internationell ekonoms betraktelser

Vad ska man säga? Packningen och städningen är nästan klar och nu är det inte många timmar kvar tills jag går och lägger mig. Fy fan! Snart gäller det! Whoho

Idag kommer jag nog skriva mer än ett inlägg för jag kommer att vilja uppdatera hur det går med förberedelserna. Just nu packar jag och det är astråkigt. Skulle helst av allt vilja ha en personlig dejt med min säng men så skoj ska man inte ha. Därför fortsätter jag att fylla väskan med sådant som jag helst av allt vill ta med mig - som kläder så att jag slipper gå runt naken i Italien.

Förresten har det blivit en massa hejdå idag. Det är - faktiskt - trevligt att titta förbi och ta avsked för då försäkrar man sig om att alla kommer att ha en trevlig tid där de nu kommer att vara nästkommande halvår. Och så länge de uppger att de kommer ha det trevligt kommer jag att ha det ungefär minst ilka trevligt.

Nej, tillbaka till packningen!

Nu när det bara är tre dagar kvar tills jag lämnar detta just nu höstiga land börjar jag tänka på förra årets Island-resa. Jag menar, nästan alla de känslor som jag hade då återkommer. Först och främst blir jag riktigt nervös... Det finns nämligen en liten önskan att packa ur väskan, medvetet missa flyget och fortsätta leva den trygghet som jag har här. Men samtidigt föds en fast och stenstark beslutsamhet att fortsätta med alla förberedelser för jag har inget val. Jag har ju valt att åka till Italien så mitt enda alternativ är att fortsätta med min packning. Just denna sista känsla märkte min mor av när hon följde med mig till Kastrup för att vinka av mig när jag åkte iväg till Island. Hon tyckte att jag lyste av självsäkerhet trots att mitt livs mest skrämmande äventyr var i antagande - men det var nog bara för att jag defenetivt gillade läget. Jag kände på mig att även om det blir en katastrofal resa (inklusive att flyget störtar) så har jag upplevt tillräckligt mycket för att inte känna ånger (och just i år känner jag att denna uppenbarelse är starkare). Så idag, med bara några få dagar kvar, gillar jag läget och längtar till Italien. Och det betyder att även om jag säger att jag är nervös är det mer en slags pirriga känslan i magen som uppstår när man ska dejta världens snyggaste och smartaste tjej - och inte den slags nervositets-rädsla som man får när man står inför avrättningspatrullen. Det är alltså en stor skillnad och jag längtar verkligen till Italien.

-------------------------------

Och jag tror att det är orsaken till att jag kan ta avslut utan större problem än de vanliga ledsamhets-känslorna. För jag ser till att leva i nuet så att jag inte får ånger samtidigt som jag har siktet fokuserat på framtida händelser. På så sätt fastnar jag nästan aldrig i dåtiden.

Jag är en person som gärna festar men det betyder inte att jag anordnar fester. Faktiskt har jag aldrig gjort det förrän igår. Därför är jag glad att det gick så bra. Vad var det för slags fest då? Det var en avskedsfest eftersom jag snart som bekant ska dra mig vidare till ett visst latinskt land. Och jag hade en jättetrevlig första fest. Gästerna var så underbara att man mer eller mindre enbart kunde luta sig tillbaka och njuta av deras konservationer. Samtidigt gick allt riktigt bra och därför planerar jag en "välkommen hem"-fest när jag kommer tillbaka.

Så tack alla som kom till mig igår. Och tack för alla presenter. De var magiska. Blev en del nära att röras till tårar

Jag måste erkänna att en av de största anledningarna till att jag läser andras bloggar är att få inspiration till framtida egna blogginläggmästerverk. Nu är det Olas senaste betraktelser som har gjort mig sugen på att fundera kring något som kallas avslut.

Ola är - vilket man verkligen ser av hans mycket välskrivna blogg - en djup kille som uppger att han har svårt för att ta avslut, vilket är nog något som alla kan känna igen sig i. Att ha en mycket god trygghet i en grupp för att sen förlora den är en hård smäll som aldrig känns förnäm.

Själv har jag - genom att ha bott på International House i två år - upplevt detta alltför ofta för att tycka om det. Sammanlagt har det blivit sex grupper av människor som jag under den tiden vinkade av vid tågstationen (därför kan jag lätt bli melankonisk om jag för mina tankarna till den platsen som tåget åker ifrån). Som ni kanske kan gissa er till har jag haft många bästa vänner bland de människorna som utgjorde dessa grupper och det var aldrig roligt att vinka av dem.

Men mitt i allt detta elände har jag lärt mig att minska denna ångesten för avsluten och detta gör jag genom att inte ångra något. Ta till exempel detta med att ens bästa vän åker iväg från Sverige. Genom att högtidligt lova varandra att ses någon gång i framtiden (och därmed betona att det är ett "vi ses" och inte ett "adjö") får man sig själv att bli gladare. Och det här med ta avsked från en mycket tight grupp kan göras lättare om man övertygar sig själv om att man någon gång i framtiden kommer att uppleva samma tighthet igen. Tro mig - det var riktigt supertight på International House så jag vet vad jag pratar om.

Så hur ser jag på att åka till Italien då för jag kommer ju lämna en mycket bra kår och väldigt många goda vänner för ett halvår med för mig helt okända människor. Om jag får vara ärlig så känner jag inget annat än hoppfullhet tack vare de anledningar som jag räknade upp i förgående stycket. Kåren kommer ju att finnas kvar när jag kommer tillbaka och många av mina kompisar kommer att vara tillgängliga då. Samtidigt kommer jag att träffa många nya bästa kompisar (och jag träffar kanske en Bella Bella) så det har jag att se fram emot.

Så jag kan ju avsluta inlägget med att nämna att avslut är aldrig en angenäm upplevelse och det finns lika många sätt att hantera dessa som det finns människor som tar avslut.

-----------------------------------------

Angående kvällens fest. Egentligen borde jag kalla den för "vi ses"-fest men hur kul låter det? Därför är det oficiellt sett än avskedsfest när det inoficiellt kan betäcknas som just en "vi ses"-fest

Jag anser att jag har otur vad gäller Zlatan. Detta beror på att hans övergång till Barcelona inte är intajmat med min Italienvistelse. Varför? För att när jag äntligen har bestämt mig för att heja på Inter kommer han att byta både tröja och lag. Vad skoj. Fast jag hoppas att jag ändå kommer att ha roligt med all sport som jag kommer att se där

Nu är det som bekant mindre än två veckor kvar tills jag flyger iväg och nu stiger nervositetsnivåerna brutalt mycket. Men det är inte så att jag är rädd för att vara borta så länge, utan mest det att allt måste klaffa. För det första: tänk om jag glömmer passet eller andra sådana saker. Eller, om tåget blir försenat. Ja, det finns ju många olika saker som kan hindra resan men det ska man inte tänka på. Samtidigt har jag precis läst om tre flygolyckor den senaste månaden och - för att vara ironiskt - passar det verkligen när jag ska just flyga. Sedan har vi ju svininfluensan som sägs vara hemsk mot de som har en lungsjukdom och med min lätta astma ler jag nervöst.

Varför tänker jag så mycket? För att en del av resan är ju spänningen. Tänk om jag inte alls skulle vara nervös - hur intressant skulle denna upplevelse vara? Nervositeten är ju halva resan och att ha den gör allt bara, som sagt, intressantare. Gud vad skönt att vara nervös, alltså

Som ni läste för några dagar sedan gav jag uttryck för min irritation över hur svårt det är att skaffa ett onödigt friskintyg. Nu har det dock blivit ännu värre. Först och främst besökte jag äntligen vårdcentralen för att boka tid. Tyvärr fick jag den tråkiga nyheten att de nu, under semestertider, bara tar emot akutbesök och att det absolut inte fanns en endaste möjlighet att få ett intyg hos dem. Fast doktorn var snäll nog att ge mig tre nummer till lokala doktorer så jag ringde upp dem när jag kom hem. En av dem var på semester och återkommer inte förren tredje augusti (lite för sent, alltså). Den andra kommer att ta 800 kronor för friskintyget och den tredje har inte de exakta priserna just nu och ska alltså ringa upp mig senare för att meddela hur mycket jag får lägga ut. Så 350 kronor (mer än vad jag lägger på en termins kårmedlemsskap) har blivit 800 kronor... Det får mig att... inte hitta något ord för vad jag känner... Tur att det dock kunde vara ännu värre än vad det faktiskt är.

------------------------------------------------

En seger för demokratin. Smålands Nation - den übersocialistiska nationen i Lunds Universitet - förlorade sitt sprittillstånd för att de vedervädrigt nog tagit en så stor roll i idiotiska proteströrelser. Konstigt nog röstade moderaterna och folkpartiet emot detta. Kanske tänkte de mer lagligt än politiskt...

Att byta namn har alltid varit inne. Det märks inte minst genom att Aftonbladet berörde detta ämne i en helt onödig artikel. Jag menar; vem fasen bryr sig om att folk vill skämma ut sig genom att döpa om sig till något hemskt och förfärligt? Det finns ju mycket annat att läsa om. 

Men visst, jag förstår att folket vill känna sig speciella genom att välja ett ännu speciellare namn för sig själv eller sina barn. Fast det finns ju gränser. Tar man till exempel namnet Gnuggarhäst ska man inte förvänta sig att folket respekterar en. Och ännu värre blir det om man exempelvis börjar kalla sin son för Lotta... Då har barnet dömts till väldigt många år av hyckleri och mobbning.

Fast så länge som namnbytet håller sig inom rimlighetens gränser är det välkommet med ett sådant. Själv funderar jag på att döpa om mig - men bara till den graden att placeringen för mitt mellannamn och mitt tilltalsnamn (det blir enklast så - men tanke på flygbiljetter och sådant)

Mitt i kaoset hörde jag en röst som sa till mig
"le och vad glad, det blir värre"
Jag log och var glad
Och det blev värre

Detta är en gammal ramsa som har etsat sig fast i minnet trots att det var 10 år sen (minst) som jag såg den sist. Men även om den är gammal är den - och då menar jag verkligen det - aktuell. Just idag skulle jag jobba i Åhus men kunde inte ta åtta-bussen så då fick jag komma till jobbet 90 minuter för sent. Och när jag gick hade jag alltför få minuter på mig så jag missade bussen med två minuter för att sen tvingas vänta ytterligare 40 minuter på nästa. Vad gör man, tänkte jag och gick runt. Då märkte jag att 70 kronor ramlat ur min ficka medan jag sprang den sista biten och då kändes allt svart för då kunde det inte bli värre.

Men samtidigt har man alltid tur i oturen. I detta avseendet gick jag tillbaka längs hela den väg som jag begagnat på väg till bussen för att söka upp pengarna. Och se där, en femtiolapp hittades. Dock var det en folkmassa i närheten som såg att jag letade efter en tjuga och undrade vad jag letade efter. När jag sa att det låg en tjuga i närheten trodde de mig inte och eftersom jag var stressad (jag ville inte missa nästa buss) ville jag inte störas av dem så jag gav upp och sa att om de hittar lappen kan de lika gärna behålla den. Så jag gick till bussen och kom på att om jag hann med den turen som jag planerade att ta skulle jag vara 70 kronor fattigare istället för 20 kronor back.

Så... sensmoralen borde bli att man ska tänka positivt - trots att det är nattsvart (och att försöka vara trevlig mot folk som hjälper en att leta upp en tjuga för situationen kändes verkligen väldigt konstig)

För 350 kronor per termin har jag kunnat göra en mycket bra sak: jag har gett kåren pengar så att de kan utverka utbildningsbevakning för mig (sedan har jag ju fått igen det mångdubbelt genom att utnyttja studentrabatterna och medverka i några möten för kårens räkning, men det vet ni redan). Samtidigt är det en summa pengar som jag lätt kan lägga ut på en av de få kvällarna som jag går ut till ett annat uteställe än kåren. Dock har det uppstått en konstig situation när jag måste betala dessa pengar för en löjlig sak: och det är nämligen för ett hälsointyg som intygar att jag är frisk nog att utöva sport. What the fuck tänkte jag och undrade om man ska spela basket samtidigt som man tragglar glosor. Men idag fick jag reda på att det är obligatoriskt att sporta i Italien och att dessa 350 kronor måste betalas ut för att jag ska studera där. Dang! Ibland blir allt bara konstigt.

Och som ni vet är jag ingen som klagar - men detta känns bara för absurt för att inte omskrivas i min blogg

Idag var det en för mig okänd kille som gick fram till mig och sa att han - vid hans gud, som han sa - behövde hjälp. Han uppgav att han saknade pengar till tågbiljetter och eftersom jag hade en tia i plånboken gav jag bort den till honom. Visst, han var kanske en väldigt sniken lögnhals som bara ville ljuga för mig men eftersom det bara var en guldslant bekymrade jag mig inte för det. Trots allt har jag lyssnat till en av de bästa sakerna med Islam. För en av de sakerna som en god muslim ska göra är att skänka bort likvida medel till de som behöver detta mer. Och även om jag är långt ifrån att vara muslim - there is no such thing as a god, som jag som ateist menar - tycker jag att det är en god och moralisk tanke och därför offrade jag min peng för en stunds glädje. Därvid hoppas jag att alla muslimer kan förlåta mig för att vara ateist då jag trots allt utverkar sådana saker som de anser som livsviktiga.

---------------------------------------------------------------------------

Jag talade med en kompis igår som långt ifrån delar mina politiska övertygelser. Bland annat angrep han väderkvarnen Neoliberalister och tyckte att man borde förbjuda dessa värderingar. Jag sa ingenting för jag ville ju inte att vår första samtal på evigheter skulle utveckla sig till en hätsk debatt. Var det rätt gjort av mig? För jag tänker hela tiden att jag borde säga min mening - men samtidigt måste man ju offra sig för bådas bästa.

För flera år sedan såg jag en dokumentär som förde fram Amerikas fetmaproblem. Där såg man hur fetman spred sig genom att man rörde sig så lite som möjligt. En av dessa argument var att man körde bil var man än skulle - till och med till brevlådan som låg tio meter ifrån huset. Därefter hade min respekt för många amerikanare sjunkit räjelt. Problemet är bara att vi svenskar också kan ställa till mig riktigt löjliga bilresor. Bland annat skrev sydsvenskan att folk körde till andra sidan gatan, att man körde hundra meter och så vidare. Finns väl bara ett ord som kan beskriva detta och det är pinsamt. Av den anledningen är jag riktigt stolt över min far för så vitt jag vet gör han aldrig någon endaste löjlig bilfärd. Om han ens använder bilen är det för att det inte finns någon bättre lösning.

------------------------------

Jippi, nu när jag öppnar dörren känner jag att den härligt uppfriskande vinden för med sig en illaluktande gödsellukt. Det är knappast vad man vill få in till sin lägenhet

Uch och tvi för nu är man mitt inne i helvetesveckan och ni som har följt bloggen innan vet att detta är min benämning på en tentavecka. Men vad värre är, det är bara 23 dagar kvar till Italien-resan och tiden går fram med snigelfart. Jag kan verkligen inte bärga mig för jag vill dit - nu!

Okej, jag lovat att lugna mig. Jag har trots allt många saker kvar att göra här i Sverige. Men ändå

I min blogg tar jag ju ofta upp tankar som kretsar kring mitt huvud. Nu måste jag säga att den tanken som får mest utrymme är den om Italien: nu är det bara 28 dagar kvar! Gud vad jag längtar!

--------------------------

Skrev precis ett blogginlägg om valet och kvalet om vilken fotbollsklubb där nere som jag ska heja på. Det blev Inter