En internationell ekonoms betraktelser

Nu när det bara är tre dagar kvar tills jag lämnar detta just nu höstiga land börjar jag tänka på förra årets Island-resa. Jag menar, nästan alla de känslor som jag hade då återkommer. Först och främst blir jag riktigt nervös... Det finns nämligen en liten önskan att packa ur väskan, medvetet missa flyget och fortsätta leva den trygghet som jag har här. Men samtidigt föds en fast och stenstark beslutsamhet att fortsätta med alla förberedelser för jag har inget val. Jag har ju valt att åka till Italien så mitt enda alternativ är att fortsätta med min packning. Just denna sista känsla märkte min mor av när hon följde med mig till Kastrup för att vinka av mig när jag åkte iväg till Island. Hon tyckte att jag lyste av självsäkerhet trots att mitt livs mest skrämmande äventyr var i antagande - men det var nog bara för att jag defenetivt gillade läget. Jag kände på mig att även om det blir en katastrofal resa (inklusive att flyget störtar) så har jag upplevt tillräckligt mycket för att inte känna ånger (och just i år känner jag att denna uppenbarelse är starkare). Så idag, med bara några få dagar kvar, gillar jag läget och längtar till Italien. Och det betyder att även om jag säger att jag är nervös är det mer en slags pirriga känslan i magen som uppstår när man ska dejta världens snyggaste och smartaste tjej - och inte den slags nervositets-rädsla som man får när man står inför avrättningspatrullen. Det är alltså en stor skillnad och jag längtar verkligen till Italien.

-------------------------------

Och jag tror att det är orsaken till att jag kan ta avslut utan större problem än de vanliga ledsamhets-känslorna. För jag ser till att leva i nuet så att jag inte får ånger samtidigt som jag har siktet fokuserat på framtida händelser. På så sätt fastnar jag nästan aldrig i dåtiden.