En internationell ekonoms betraktelser

Pirate Bay-skaparna har ju blivit bestraffade med fängelsestraff och miljonbelopp i skadestånd. Till deras försvar dyker det upp miljoner med statusmeddelanden på facebook där man jämför Pirate Bay-domen med andra kända domar. En av jämförelserna är att eftersom Engla-mördaren "bara" fick betala 75 000 i skadestånd när PP-skaparna ska betala miljonbelopp är det svenska rättssystemet korrupt.

Saken är den att det inte är så! Anledningen till att rättsystemet inte har havererat på grund av det olyckliga exemplet är att skadestånd ska ersätta en ekonomisk skada. Om jag förlorar miljoner på att någon stjäl sakerna vill jag ju få tillbaka den miljonen. Samma sak gäller om det är miljard-belopp, eller någonstans runt 1 000 kronor. Och om jag säljer videofilmer och musik förlorar jag ju pengar om någon laddar ned mina varor illegalt. Därför vill jag ha tillbaka de pengarna som någon annan har stulit från mig.

Därvid har jag inte berört Engla. Hennes förlust är både avskyvärd och oersättlig (även om mamman fick miljonbelopp av någon skulle det bara fungera som ett smärtstillande medel eftersom förlusten aldrig kan göras ogjord) och därför kan man inte sätta pengar på hur hur mycket skada som äckel-mördaren har gjort. Därför säger jag inget om 75 000 är för lite eller för mycket. Det enda jag säger att Pirate Bay-rättegången ska aldrig jämföras med Engla-domen eftersom hela liknelsen visar hur lite man vet om det svenska rättssamhället - och att man därför inte ens borde uttala sig om PP-domen!

Ibland tycker jag att det svenska folket är rätt ologiskt. Ta euron: alla socialister tyckte att euron var bra - förutom de svenska socialisterna. Samtidigt var det bara de svenska konservatisterna som ville ha euron medan de europeska konservativa krafterna stödde den mindre. Snacka om knasigt.

Men nu ser man detta med kungen. Boken om honom är ju riktigt matnyttig och ger mycket skvaller som minst sagt visar en Berlusconi-liknande sida av honom. Det om något borde ju minska stödet för honom. Men vad händer? Folk börja stödja honom igen! Monarkin får ett uppsving i stöd. Och det är rena rama motsatsen mot vad som hände när Victoria gifte sig. Då minskade ju stödet totalt.

Nå; om det ska vara så undrar jag om författarna till boken är smyg-monarkister. Jag menar: de ska ju skriva en bok om Silvia. Och om de ska vara lika hårda på källkritiken kommer vi i boken att läsa om hur Silvia söp ned sig och dansade ballong-dansen - och då kommer ju stödet för monarkin att öka igen. Ja - kungen kanske börjar göra det till en vana att bli kontroversiell - för det är ju det enda sättet för honom att få det svenska folket att gilla honom

Jag tror att ni redan känner till mina galna teorier som kan dyka upp ibland (eftersom jag har alltför mycket fantasi). En av dem var ju att Vanita skuldsatte sig för att komma med i "Lyxfällan" och därigenom bli känd (hon nämns numera på all reklam om bartenderskolan så mission accomplished). Därför kommer ännu en sådan teori - att "Stolthet och Fördom" igentligen är en kärleksbok för killar.

"Stolthet och Fördom" handlar, för er som inte är literärt intresserade, om Elisabeth som lever med sina föräldrar och fyra syskon i 1790-talets England. Eftersom männen fortfarande rår för allt det ekonomiska måste döttrarna gifta sig rikt för att behålla den åtminståne bra levnadsstandarden som de för närvarande har. Och Elisabeth tycker inte om det eftersom hon är en sådan tjej som män friar till utan att få ett "ja". Därför kommer den nyinflyttade rikemannen Mr. Darcy att få det svårt. Och inte hjälper det att hans ovillighet för att anpassa sig till de sociala sammanhangen skapar en till synes oändlig klyfta mellan honom och Elisabeth. Men... det är ju en kärlekshistoria så jag behöver inte gå djupare in på berättelsen.

Om boken är något så är det en kärlekshistoria. Inte bara en, utan två lyckliga kärlekar har fötts under historiens gång. Därför är det fortfarande en bok som passar tjejer. Men (och nu kommer min teori) den passar också killar!

Mina bevis för detta är att Mr. Darcy är allt annat än den alfa-hanne som vanligtvis dyker upp i kärlekshistorierna. Jag menar; jämför gärna Mr. Darcy med Pierce Brosnan i "Mamma Mia", Patric Swayzey i "Dirty Dancing", Danny i "Grease", Zac Efron i "High School Musical" och "vanlig favoritkille" i "vanlig kärleksfilm". I alla dessa filmer är killen en "kiiiiiing" som alla tjejer redan vill ha. Där är dem socialt anpassade och mycket populära. Där handlar kärlekshistorierna om att killarna ska välja just de tjejerna som har huvudrollerna - och inte tvärtom. Men i Mr. Darcys fall handlar det om motsatsen. Han är en kille som, trots att han visst är stormrik (jag tror det, men jag vet inte hur mycket som hans lön skulle motsvara i dagens ekonomiska läge), begår det oförlåtliga brottet att inte bry sig om det sociala spelet. Han är inte populär, helt enkelt, och kärlekshistorien slutar med att hon till slut väljer honom. En realistisk kärlekshistoria, alltså, där killen inte behöver vara en generisk superduper-alfa-hanne för att få den tjejen som han vill ha.

Nå. "Stolthet och Fördom" är en mycket intressant historia. Men om jag får vara ärlig finns det, trots allt, intressantare historier att se. Jag tycker fortfarande om Action-Filmer, Slash-filmer och skräckfilmer och kommer alltid att göra det. Men om jag vill se en kärleksfilm blir det nog "Stolthet och Fördom" av förgående skäl

ps. Måste få ett jobb snart, haha. Annars kommer jag nog råka göra upp en plan på hur jag ska ta över Sverige - och det vill ni väl inte, haha

Jag såg precis på "Ung och Bortskämd". Det är en big brother-liknande dokusåpa (utan sex, för närvarande) som handlar om att 10 bortskämda ungar får tillfälligt flytta hemifrån och klara sig för sig själva. Än så länge är det lagom underhållande. Men om jag får vara ärlig spyr jag över deras bortskämdhet...

Som person skulle jag inte platsa i programmet - när jag var 19 år flyttade jag hemifrån och jag älskade att ta hand om mig själv. På samma gång har jag blivit så pass indoktirerad att inte spendera mer pengar än vad jag får (kära månadspeng som förvandlades till CSN - som förhoppningsvis i framtiden förvandlas till god lön) - vilket inte dessa "pappa betalar"-människor är.

Ja, jag skulle nog kunna spotta ut fler ord om dessa människor men det skulle bara göra blogg-inlägget flummigt och olösbart. Därför avslutar jag istället med att säga att jag är glad att mina föräldrar inte misshandlade mig psykiskt på samma sätt som deltagarnas föräldrar gjorde åt sina barn - alltså att mina föräldrar ställde krav på mig och gjorde att jag kan klara mig själv.

I torsdags blev jag, liksom alla andra som såg Lyxfällan på trean, fast i tanken hur en blond, arbetslös bimbo kan leva lyx- och glamourliv med det "lilla söta guldkortet" som hon säkert sa. Därför blev det en chock när jag fick höra talas om att hon också är med i Bartenderskolan. Och ja, efter att ha sett bartenderskolan i en kvart kunde jag med egna ögon se Sveriges nya programbimbo. Därmed kom tanken upp: tänk om hon skuldsatte sig och köpte alla sina saker för att komma med i lyxfällan och fästa sig i det svenska medvetandet.

I lyxfällan fick man intrycket att hon var lite borta (jag behöver nog inte gå närmre in på det). Saken är den att jag inte tror att hon är så pass borta som hennes före detta blonda hår stoltade med. Istället finns en stenhård kalkylator som i skydd av den sockersöta fasaden gör allt för att bli känd. Det får mig att bli lite imponerad av henne och hennes förmåga att dölja sitt inre. Men... det förklarar inte varför hon går i skuld!

Hon hade ju fan 86 000 kronor i skuld - hon hade 40 000 i oifyllda kassakort liggandes i lägenheten - och hon hade en samling skor som säkert skulle, om de sätts på hög, nå upp till månen. Visst, i och med mina studier är jag skuldsatt av CSN. Men om jag inte får jobb på en ekonomifirma kommer jag ju ha en bra utbildning att lägga i ryggsäcken. Vanita, däremot, har gjort bort sig inför alla lyxfällans tittare. Så... trots att jag, eftersom jag saknar hennes sockersöta utstrålning [saknar jag det ... hmm... näääääää] och hennes driv att bli känd, aldrig kommer få ett lika glammigt liv som henne - är mitt val att skuldsätta mig hos CSN minst sagt... bättre

Så, om ni vill se Sveriges kanske nästa kändis, kolla in Vanita i Bartenderskolan. Men om ni, liksom jag, bemöter fenomenet med endast ett axelryck kan jag grutelera er till att ni missar henne

Skarsgård har blivit erbjuden roll i Millenium. Det verkar verkligen som att USA-versionen av Millenium-trilogin blir bättre än vad man förväntar sig. Visst, jag har inte sett Se7en på ett tag vilket gör att jag inte vet vad regisören går för. Dock, vilket jag vill påpeka, är det alltid ett pluss om den filmen var bra.

En annan film som jag vill se är Predator - nyinspelningen av den gamla Arne-rullen. Jag hoppas att den blir mindre nördig än vad Alien Vs. Predator 2 var.

För ett par dagar sedan fick jag den största chocken när jag passerade Metros tidningsställ: Michael Jackson - The King of Pop - hade gått bort. VA! tänkte jag och rofsade åt mig den tidningen som jag ändå läser varje dag. Och jag läste den noggrannare än vad jag har gjort på länge för om det skulle vara något som var fel var det att han levde. Men nej, wacko jacko, den mest stigmatiserade artisten som sett dagens ljus, hade hastigt men olustigt gott bort.

Hur upplever jag detta då? Självklart tar jag det med lugn värdighet för jag inser ju att alla människor kommer att dö någon gång. Men samtidigt är han - ironiskt nog - en del av min barndom. Detta beror på att när jag var 12 år såg jag videon till Thriller fler gånger än vad jag öppnar mina läroböcker i ekonomin. Jag var helt betagen i hans sång och hans dans och ville - liksom typ... alla - vara minst lika bra artist som han. Ja, jag spelade till och med hans Sega Megadrive-spel "Moonwalker" som en gud (trots att jag aldrig klarade det).

Så nu kan jag uppleva att förmedlaren av vissa barndomsminnen är död och snart begraven. Nostalgin tar verkligen över mitt sinne när man ser alla youtube-klipp.

Världen har alltså haft sin Michael Jackson. Han var verkligen en man som skapade förändring. Synd bara att ingen annan kan vara lika stor som han.

Det är verkligen inte ofta som jag skriver om annat än skolan, politik och personliga saker för nu är det till att bli ruljans; den gamla klassiker-serien MacGyver ska filmatiseras. Dra på trissor må jag säga. Serien var ju riktigt härlig och man snackade ofta om det senaste "Mackan"-avsnittet när man var yngre. Så nu kommer jag verkligen att boka in biografen om ett par år för nu ska man änltigen få se den serien i modern tappning. 

I min dator finns en cd med historia. Inte så mycket som en skiva i fysisk bemärkelse, utan mer som en massa nollor och ettor i min hårddisk. Det var nämligen en av mina bästa internationella kompisar som bara bestämde sig för att återse min stad och mig (det blev ett kärt återseende och många uppdruckna ölglas, men det är en annan historia). På Barcelonas flygplats satt han brevid en enligt hans utsago snygg tjej. Självklart började han tala med henne och fråga vad hon gör för något. Hon sa att hon är sångerska och spelar på flera festivaler i Europa. Och för att visa sitt försäljningssinne tog hon upp hennes senaste skiva - "Bo. Da plays Madonna in Jazz" - och sålde det till min kompis. Han hade med sig skivan hit och lät mig bränna den medan han återgav denna fantastiska historia. Sedan dess har jag kvar den i datorn, evigt påminnande om att världen ibland är så underbar att vad som helst kan hända. Därför önskar jag att träffa sångerskan när jag är där på min utlandstermin, så att jag kan berätta historien och tacka henne för skivan. Vem vet, hon är riktigt bra så hon kanske säljer en till skiva till mig. Man kan alltid hoppas. 

Jag prenumerar på den fenomela dagstidningen sydsvenskan. Den är global utan att ha förlorat sin lokala touch. Tyvärr finns det två saker som stör mig med tidningen. Den första saken är att den politiska inriktningen går längre åt vänster än vad jag vill. Nog för att de är kloka nog att försvara kapitalismen men ibland går de alltför långt bort från min sida för att jag ska vara helt nöjd. Men det gör ju inte tidningen dålig. Dock är tidningens största svaghet deras filmrecensenter Aghed och Tapper. Aghed är en filmkritiker som bedömmer allt annat än filmen. Troligtvis har han läst för mycket teori för han ser vissa saker i filmer som enbart en schitzofren person skulle se. Filmschizo är väl ett bra ord för detta? Vad vet jag, men det det går inte upp emot hur katastrofal Tapper är i sin smak. Han bedömmer inte filmer efter dess kvalitet, utan hur filmen stämmer överrens med hans åsikter. En annars väldigt bra film har fått dåligt betyg för att den är för "amerikansk". På samma gång är han en av de clownerna som kritiserar nyliberalismen (vad det nu är) i var och varannan mening. Ja, hans vidriga smak fick mig att avbryta "V för Vendetta" för - ursäkta skånskan - inte fan vill man se en film med en psykopatisk anarkist som man som beskådare enbart vill slita halsen av. Nåväl; sydsvenskan gör väl sitt bästa när de valde filmrecensenter. Man läser kanske hällre recensioner från personer vars åsikter stinker värre än 100 varbölder än någon som faktiskt har vettiga tankar.  

Jag sitter med min punch och minns en rätt så pinsam sak som kan ha framställt mig som en alltför ensam och desprerat man. Det var nämligen så att jag skrev ned ett ytterst intressant citat från Paulo Coehlos underbara bok "Häxan från Portobello" på baksidan. Detta gjorde jag enbart för att jag, när jag väl författat ihop en hel roman, vill påbörja boken med ett citat från en känd författare. Själva citatet har jag glömt men det handlade om att man är som ensammast när man börjar känna sig ensam. Det sa så mycket mer om människan än 20 gamla poäng psykologi. Kruxet är bara att jag gav bort boken till en tjejkompis, som såg citatet och nämnde att det var rätt djupt.  Eftersom det var det enda citatet som jag tecknat ned måste hon ha trott att jag är helt isolerad från omvärlden och att jag verkligen lider av det. Detta lärde mig att om jag skriver ned djupa citat måste jag förklara vad jag menar för att undvika missförstånd. 

Det är inte med lite vemod som jag reflekterar över att USA slutligen har fått sin svarta president. Inte för att jag är rasist, utan för att jag missade allt historiskt. Obama höll sitt tal, och det missade jag. Samma person svor in eden, och då var jag också borta. Det enda jag såg vad paraden - och det vill inte säga lite det. 

Jag, som är så pass intresserad av Italien att jag vill studera där nästnästa termin, älskar programmet Solens Mat. Det är fantastiskt att se Bo åka runt bland de italienska byarna och smaka på maten. Men det är också programmets svaghet; för vem kan sitta en halvtimme och beskåda gastronomins underverk utan att själv vilja komponera ihop en lika fantastisk maträtt? Min mage kurrar som bara den och det enda botemedlet är att rosta en bröd och täcka den med saltdränkt och pepprad tomat. Me wants nice food - now!

Som ni säkert minns från igår är jag en person som vill att Chavez avgår, nu på direkten. Han är knappast en demokratiskt lagd makthavare. Det enda som får honom att bli hyllad är hans inbitna USA-kritik. Rent raljant skulle man alltså kunna säga att så länge som man kritiserar USA hyllas man som en gud - trots att man gör allt för att tillhöra diktaturens kreatur. Därför är det förkrossande att Oliver Stone ska filmatisera kreaturen Chavez liv. Förmodligen med pompa och ståt, för Stone kommer säkerligen lyfta fram USA-kritiken och tona ned Chavez minst sagt odemokratiska principer. Mitt förtroende för den regisören kommer säkerligen minska därefter - för alla som gör en skurk till hjälte förtjänar att bojkottas. 

Jag såg precis "Singing Bee" för första gången, och på direkten kom en insikt till mig. Det är nämligen som så att "Singing Bee" är för sångarna som reklam med normalviktiga modeller är för bodylotion-branchen. Det bevisar att man inte behöver sjunga {eller se ut} som en gud för att vara med på tv. Därför är jag glad över att normala människor kan visas upp

För länge sedan (ganska exakt två år sedan) åkte Christer Fuglesang upp i rymden. Som första svensken där uppe lyckades han tilldra sig ett sådant medialt intresse att man kan kalla det hysteri. Och det var inte för inte som jag bidrag till det, för jag följde allt med riktigt stor spänning. Hans äventyr hade redan blivit läst av undertecknad i ett gammal nummer av kamratposten för flera år sedan, så han hade varit en källa till fascination under flera år. Och nu har jag ännu en sak att meddela om fallet Fuglesang, för jag läser nämligen hans bok "13 dagar i rymden [...]". Det är en riktigt intressant läsning om en av de mest intressantaste svenska personer i nutid. Så, till alla som vill läsa om högtflygande äventyr, är hans bok något som jag rekomenderar er att köpa. 

Jag är en person som normalt sett undviker allt som alla andra har gör, men när det gäller filmer hatar jag att vara den enda som inte sett en. De senaste exemplen har varit Saw-filmerna. Fem stycken hade hunnit släppas innan jag ens såg en av dem. Snacka om att vara fast i en cinematisk grotta. Dock är jag inte lika frustrerad av att ha missat Hostel - fram till nu. Den var usel. Riktigt usel. Istället för att sätta fram en Jigsaw som, med en sorts glimten i ögat, torterar sina offer snabbt och effektivt [våldsamt] överdrivs våldet i Hostel. De har inte samma finkänslighet som i Saw 1 och 3. På samma gång är det minst sagt pinsamt att de ignoranta amerikanarna nedgraderad Slovakien till ett fattigt land där ungar leker gangtrar och poliserna använder övervåld. Det enda som ens stämda in med Slovakien - och för den delen övriga Europa - är att geografin är rätt. Ja ni, med så mycket inkonsekvenser är jag förvånad över att Hostel får så mycket som 55 procent i RottenTomatoes, när Saw 5 - som är sjukt mycket bättre - inte ens når upp till 30. Hostel är alltså en film som bäst lämnas osedd.  

Jag måste erkänna att jag älskar att spela dataspel; så mycket att jag lätt kunde öda timmar på att "fragga" motståndare på Counter-Strike. En stor del av min barndom har tillängnats just den förströelsen. Därför blir jag lätt förnöjd att veta att jag - av två av varandra oberoende "källor" - ska vara sinnessjuk och otroligt våldsam. 

Just nu lyssnar jag på Melody Clubs debut- och genombrottsskiva "Music Machine", och tänker tillbaka till gamla tider. För då, när den precis hade släppts, genomlevde jag en av de mest känslomässigt dynamiska perioder i mitt liv: tonåren. Då fick låtarna mig att glömma bort bekymren och bara koncentrera på synthens budskap. "Electric" är en sådan låt som gärna drog med mig till en annan värld. Men nu har jag "växt upp" och lämnat denna period bakom mig. Följdaktigen har låtarna tappat sin dagdrömsliga charm. Fast min kärlek till skivan finns fortfarande kvar

--------------------------------------------

ps. Samtidigt blev jag ju mer intresserad av det albumet, samt den nästkommande skivan, då två tjejer som jag var intresserade av gillade samma låtar som jag tyckte om =P