Avslut är aldrig en angenäm upplevelse
Jag måste erkänna att en av de största anledningarna till att jag läser andras bloggar är att få inspiration till framtida egna blogginläggmästerverk. Nu är det Olas senaste betraktelser som har gjort mig sugen på att fundera kring något som kallas avslut.
Ola är - vilket man verkligen ser av hans mycket välskrivna blogg - en djup kille som uppger att han har svårt för att ta avslut, vilket är nog något som alla kan känna igen sig i. Att ha en mycket god trygghet i en grupp för att sen förlora den är en hård smäll som aldrig känns förnäm.
Själv har jag - genom att ha bott på International House i två år - upplevt detta alltför ofta för att tycka om det. Sammanlagt har det blivit sex grupper av människor som jag under den tiden vinkade av vid tågstationen (därför kan jag lätt bli melankonisk om jag för mina tankarna till den platsen som tåget åker ifrån). Som ni kanske kan gissa er till har jag haft många bästa vänner bland de människorna som utgjorde dessa grupper och det var aldrig roligt att vinka av dem.
Men mitt i allt detta elände har jag lärt mig att minska denna ångesten för avsluten och detta gör jag genom att inte ångra något. Ta till exempel detta med att ens bästa vän åker iväg från Sverige. Genom att högtidligt lova varandra att ses någon gång i framtiden (och därmed betona att det är ett "vi ses" och inte ett "adjö") får man sig själv att bli gladare. Och det här med ta avsked från en mycket tight grupp kan göras lättare om man övertygar sig själv om att man någon gång i framtiden kommer att uppleva samma tighthet igen. Tro mig - det var riktigt supertight på International House så jag vet vad jag pratar om.
Så hur ser jag på att åka till Italien då för jag kommer ju lämna en mycket bra kår och väldigt många goda vänner för ett halvår med för mig helt okända människor. Om jag får vara ärlig så känner jag inget annat än hoppfullhet tack vare de anledningar som jag räknade upp i förgående stycket. Kåren kommer ju att finnas kvar när jag kommer tillbaka och många av mina kompisar kommer att vara tillgängliga då. Samtidigt kommer jag att träffa många nya bästa kompisar (och jag träffar kanske en Bella Bella) så det har jag att se fram emot.
Så jag kan ju avsluta inlägget med att nämna att avslut är aldrig en angenäm upplevelse och det finns lika många sätt att hantera dessa som det finns människor som tar avslut.
-----------------------------------------
Angående kvällens fest. Egentligen borde jag kalla den för "vi ses"-fest men hur kul låter det? Därför är det oficiellt sett än avskedsfest när det inoficiellt kan betäcknas som just en "vi ses"-fest
Ola är - vilket man verkligen ser av hans mycket välskrivna blogg - en djup kille som uppger att han har svårt för att ta avslut, vilket är nog något som alla kan känna igen sig i. Att ha en mycket god trygghet i en grupp för att sen förlora den är en hård smäll som aldrig känns förnäm.
Själv har jag - genom att ha bott på International House i två år - upplevt detta alltför ofta för att tycka om det. Sammanlagt har det blivit sex grupper av människor som jag under den tiden vinkade av vid tågstationen (därför kan jag lätt bli melankonisk om jag för mina tankarna till den platsen som tåget åker ifrån). Som ni kanske kan gissa er till har jag haft många bästa vänner bland de människorna som utgjorde dessa grupper och det var aldrig roligt att vinka av dem.
Men mitt i allt detta elände har jag lärt mig att minska denna ångesten för avsluten och detta gör jag genom att inte ångra något. Ta till exempel detta med att ens bästa vän åker iväg från Sverige. Genom att högtidligt lova varandra att ses någon gång i framtiden (och därmed betona att det är ett "vi ses" och inte ett "adjö") får man sig själv att bli gladare. Och det här med ta avsked från en mycket tight grupp kan göras lättare om man övertygar sig själv om att man någon gång i framtiden kommer att uppleva samma tighthet igen. Tro mig - det var riktigt supertight på International House så jag vet vad jag pratar om.
Så hur ser jag på att åka till Italien då för jag kommer ju lämna en mycket bra kår och väldigt många goda vänner för ett halvår med för mig helt okända människor. Om jag får vara ärlig så känner jag inget annat än hoppfullhet tack vare de anledningar som jag räknade upp i förgående stycket. Kåren kommer ju att finnas kvar när jag kommer tillbaka och många av mina kompisar kommer att vara tillgängliga då. Samtidigt kommer jag att träffa många nya bästa kompisar (och jag träffar kanske en Bella Bella) så det har jag att se fram emot.
Så jag kan ju avsluta inlägget med att nämna att avslut är aldrig en angenäm upplevelse och det finns lika många sätt att hantera dessa som det finns människor som tar avslut.
-----------------------------------------
Angående kvällens fest. Egentligen borde jag kalla den för "vi ses"-fest men hur kul låter det? Därför är det oficiellt sett än avskedsfest när det inoficiellt kan betäcknas som just en "vi ses"-fest
Kommentarer
Trackback
