En internationell ekonoms betraktelser

Nu, sedan länge tillbaka, är det ju på modet att ha sin egna lilla coach; en som man kan prata med och svara på utmanande frågor. Jag kan väl säga att jag defenetivt inte behöver en sådan. För det första har jag utbildats i konsten att ställa frågor, så jag känner väl till spelet och är därför en svår coachklient. Och för det andra reflekterar jag så mycket över mig själv att jag inte behöver inhämta idéer från mig själv, utan från andra. Jag menar, jag är ju lite halvt rädd för att besöka fester eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig, och hur andra ska ta emot mig. Hjälper det då att en coach ställer mig mot väggen med frågor och vill att jag ska reflektera över situationen, om jag inte från början hör hur jag faktiskt ska bete mig? Knappast. Det är som att lära mig göra en dubbel volt med skruv enbart genom att ställa frågor som "hur skulle du göra för att genomföra hoppet"? Därför behöver jag en mentor. En sådan (som kanske jag) som har livserfarenhet (...av, vilket inte behövs men som ändå är till hjälp, situationer som stämmer in på mitt liv) )och därmed kan ge goda råd till hur jag ska klara av livets utmaningar. Så, jag vill helt enkelt ha en mentor!