En internationell ekonoms betraktelser

Nu är jag irriterad. Inte så att något har hänt, utan för att folk som jag försvarat har förlöjligat sig med helt hopplöst orealistiska politiska kommentarer. Nu är det några israeler som hävdar att Sverige och svenskar är antisemiter. Detta dumma påstående bygger bland annat på att Davis Cup-matchen spelades inför tomma läktare med polisavspärrningar runt om kring. Inte så att dessa rätterligen skyddade deras spelare mot den aggresiva hopen av vänsterpsykopater, utan för att de, enligt artikelförfattarna, stängde inne den israeliska delegationen. Dumt så att det bara slår om det. Sedan har de helt fabrikerade opinionsundersökningar som visar att flera svenska ungdomar förnekar förintelsen och att så många som 30 % av den svenska befolkningen är antisemiter. Hur tänker dem igentligen? Jag är stum av förvåning och undrar över vad det är för lallande typer som finns där. 

Jag är en person med någolunda sunda värderingar som gärna kämpar för ett jämlikt samhälle. Att behöva kämpa fram kvinnor i toppen för att nå målet om 50-50 i toppen är direkt pinsamt, av den enda anledningen att det borde vara självklart för evigheter sedan. Men tro inte för den delens skull att jag aktivt kämpar för ett dysktopiskt samhälle där människan förvandlats till andygona robotar. Istället anser jag att det är sjukt att läsa om hur föräldrar behandlar barn på ett förfärligt sätt för att uppfylla sina egna konstiga värderingar. Nu senast är det ett föräldrapar som håller barnets kön hemligt för alla nyfikna, och låter barnet utan officiellt kön välja könstillhörande kläder efter behag. Fattar föräldrarna inte hur detta kommer att påverka barnet på ett mycket negativt sätt i framtiden? Tydligen inte. Detta bevisar väl att de som läser för mycket om genusperspektivet mycket väl tyvärr kan tappa kontakten med allt socialt förnuft.  

Det är lite med lite avsky och ilska som jag läser att vänsteraktivister har förklarat krig mot amerikanska produkter genom att bränna ned varuhus. Med politiken som medel hoppas de kunna utföra så många känslolösa våldsdåd som möjligt. Enbart tanken på att utföra vad de ser som politiskt korrekt skulle ses som psykopati om man var av en annan politisk uppfattning än de nämnda vänsteraktivisterna. Därför kommer jag från och med nu benämna alla dessa odemokratiska terrorgrupper som vänsterpsykopater. Denna hårda benämning är inte nog för att de ska sluta upp med detta - men genom att jag, som representant för den andra sidan - sätter den retoriska agendan hoppas jag att fler ser det sinnessjuka i vad dessa vänsterpsykopater gör och kräver stopp!

Som ni säkert borde veta fortsätter dokusåpan - som även kallas davis cup-matchen mellan Sverige och Israel - med nya episoder och snart hoppas man att ett slut kommer till stånd. För det känns som att det bara blir värre och värre. I förrgår skulle matchen spelas i kungliga hufvudstaden men nu ska det spelas läktartomt i Malmö - vi är alltså tillbaka till ruta 2. Vad som gör mig så irriterad är att matchen borde spelas utan några som helst demostrationer. Det är inte så att jag stödjer den konflikt som gav upphov till dessa matchkritiska röster, utan att en bojkott skulle leda till försämrade demokratiska rättigheter. Vad händer till exempel om matchen blir bojkottad? Jo, de som finns på den andra sidan kommer automatiskt att få moralisk tillstånd att kräva bojkott av andra kontroversiella länder. Ta Kina, Cuba, Burma (jag vägrar att använde det namn som de socialistiska makthavarna använder) och Nordkorea; vars makthavare spottar på sina undersåtar och på sina håll låter dem svälta i massor. Dessa skulle jag vilja demostrera mot genom att kräva idrottslig bojkott. Men vad kommer hända då? Nationer vars matkhavare jag inte tänkt straffa genom en bojkott kommer att bojkottas av de som står på den andra politiska sidan. Det kommer i värsta fall leda till en ond spiral där alla bojkottar alla nationer och att ingen landskamp spelas.  Av den orsaken är jag emot en bojkott av Israels idrottsliga styrkor - inte av de kapitalistiska skäl som heltidssångaren och deltidspolitikern Whiehe projiserar på mig. 

Som ni säkert har märkt har Daniel W. förlovat sig med kronprinsessan Viktoria. Vad tycker jag om det? Gissa! Jag är jätteglad för att detta sker. Det är den sortens uppsving som Sveriges demokratiska monarkism behöver. Om jag hade chansen skulle jag vara i Stockholm för att beskåda uppståndelsen. Men nu har jag inte det, så jag lyckönskar det framtida kungaparet för all framtid - och jag gratulerar alla monarkister som liksom mig känner en viss stolthet idag. 

Det som jag befarade har hänt; skillnaden mellan idrott och politik har förevigt suddats ut till förmån för en politisk grupps godtyckliga smak. Matchen mellan Isreal och Sverige kommer att spelas inför tomma läktare och landets förnuftgrad kommer alltid att minska på grund av denna brutala pinsamhet. Det är verkligen som att man vill gräva ned huvudet i sanden och låtsas som att detta inte skett. 

Det finns två saker som borde uppmärksammas i dagens läge. För det första vann Svinet Chavez över demokratin i Venezuela. Hans nya försök att oavbrutet stanna vid den oinskränkta polit-makten blev hans seger; han vann folkomröstningen. Det är en tragedi för demokratin och förnuftet - trots att demokratin i Venezuela förstördes av ett demokratiskt val. Den andra saken som borde uppmärksammas av alla är att "The Pirate Bay" behandlas i en rättegång. Jag har inte orkar sätta in mig i allt som det handlar om, men man kan lyssna på rättegången live via sr.se. Kruxet är bara att det är så tråkigt. Inte visste jag att det är så mycket tystnad vid en rättegång och alltså så lite som sägs. Vad ska de åtalade dömmas till? Att tvingas medverka i denna låååååångsamma pina är ju dåligt nog!

Nu är det dags för lite politik igen, för politik är lite av det som jag lever för. Men nu är det inte respekt som gäller utan ren och skär raljans. Det beror på att en av de politiker som härjar i världen påminner om ett svin från en polulär bok. Politikern i fråga är Venezuelas diktator och benämningen är taget från Orwells klassiker "Animal Farm". Ni som inte läst boken ska veta att den handlar om hur en grupp svin med Napoleon i spetsen tar över en djurfarm. Från början är ju alla djuren jämlika men sedan tar svinet Napoleon makten med parollen "All animals are equal, but some animals are more equal than others". Känner ni inte igen det i vad svinet Chavez försöker göra? 

Det är inte med lite förakt som jag läser att flera föreningar har valt att bojkotta minnesdagen av förintelsen, för att Isreal har valt att angripa sin egna provins Gaza. Det är ett hån mot alla miljontals offer som led under historiens lågvattenmärke Nazismen. Enligt exakt samma avskyvärda retorik skulle jag kunna gå ifrån mitt sunda förstånd (och tala emot flera av mina bästa kamrater som just är muslimer) och hävda att alla muslimer är brottslingar, för att tusentals skolor sprängs sönder av de monstruösa talibanerna. Nej, sansning krävs för att debatten ska vara så förnuftig som möjligt. Bara för att Isreal genomför kontroversiella konflikthandlingar behöver det inte betyda att de 14 föreningarna dömer ut hela världens judiska befolkning. 

Än en gång vill jag påpeka att jag är emot konflikten som drabbas Gaza-invånarna. Särskilt efter att ha pratat med min vän som har släktingar där. Han tvingas ringa dem varje dag för att höra om de är ok eller inte. Sådant ska inte ske. Därför vill jag ha fred. Men varför hägrar inte redan freden? Borde inte dessa problem vara lösta för länge sedan? 

För det första vill jag klargöra att jag inte stödjer kriget. Jag menar; det finns bättre sätt att lösa konflikten än att bomba vardera sidor. Men det är allvarligt att ordet förintelse, och liknelsen mellan judar och nazister, används. För det första: det som händer i Gazaremsan är inte och kommer aldrig bli en förintelse likt den som Hitlers handlangare utförde. Israelerna tömmer inte hela städer från oönskade element och skickar inte befolkningen till gasducharna. Israelerna kan inte ens tävla mot den mer förintelsebenägna über-kommunisten Pol Pot. Visst, att utsätta Gaza-borna för den enorma nöd som de har är inte rätt. Gazas invånare behöver fler förnödenheter. Men det är inte förintelse. Och för det andra använder israelerna knappast en retorik som bygger på att palestinerna är undermänniskor. Med dessa två tunga argument kan jag hävda att jömförelsen mellan Israeler och Nazister är helt och håller så långt ifrån den sunda verkligenheten som man kan komma. 

Konflikten i Gaza (jag vägrar att kalla det krig) drabbar många människor. Flera tusen personer har skadats och nära tusen människor har dött. Hemskt kan man verkligen säga. Därför känns det som en pettitess att protestera mot alla som vill stoppa den planerade tennis-matchen mellan Sverige och Isreal. Dessa människor ser politik i så mycket att de inte kan hålla isär sport och politik. Bara för att ett land som de avskyr anfaller ett land som de gillar vill de förstöra det rena spelet. Jag ser ju inga - sportsliga - skäl till att kräva bojkott om Sverige spelar mot Cuba och Burma. Och om man problematiserar detta kan man ju fråga sig om samma personer som vill bojkotta Sverige-Isreal-Matchen skulle bojkotta Venezuela om diktatorn Chavez anföll Colombia. Det är ju flera nationer som nu - och förra året - kan kallas ockupationsmakt. USA krigar fortfarande mot irakiska motståndarmän och Afganska terrorister, och bojkottsvarningarna lyser med sin frånvaro. Så jag hoppas att dessa bojkottsförespråkare inte får gehör för sina skrattretande åsikter - för sport och politik ska alltid vara åtskilda 

Jag stödjer faktiskt Mona Sahlin. Inte bara för att hon har de rätta förutsättningarna för att bli Sveriges första kvinnliga statsminister - hon vill också föra in Socialdemokraterna i rätt spår. Hennes eventuella regering kommer att föra (S) till högerspåret. Problemet är bara att många sossar kritiserar henne för detta. De kritiserar bland annat Sahlins relativt sunda förhållningssätt till marknadsekonomi. Därför kan jag redan nu säga att kritiken är bland årets sämsta; att marknadsekonomikritiker får socialdemokraterna att rätterligen tappa enormt många röster 

I sydsvenskan kunde man läsa att Alexander Bard planerar att bli fp-topp. Han har bland annat startat ett eget parti inom partiet för att kunna påverka. Tyvärr gör han så mycket fel att han underminerar hela folkpartiet. För det första; han är libeterian. Han vill att i princip allt ska släppas fritt. En av dessa förbud som han vill upphäva är det mot droger. Detta är verkligen ett för stort steg från vad FP står för. FP har alltid varit ett av de bästa socialliberala alternativen som finns i Sverige. Förvandlas FP till ett liberterianskt parti försvinner denna grundtanke och Sahlins parti blir det bästa alternativet. Och för det andra är han otroligt elitistisk. Oavsett hur många personer som finns bland parti-partiets väljare är det bara Bard och hans anhang som kan påverka åsikterna. På sätt och vis håller han på med att förvandla partiet till en diktatur, och därmed bli en del av diktaturens kreatur. Detta är något som jag aldrig kommer att stödja. Så Alexander Bard gör verkligen allt för att driva väljare från folkpartiet 

Idag är det femtio år sedan som Fidel Castro tågade in i Havanna och körde ut den dåvarande högerdiktatorn Batista. Om inte vänsterledaren skulle bli en del av diktaturernas kreatur skulle datumet firas som en befrielsens högtid. Istället är dagens datum symbol för flera vänsteranhängares dubbelmoral. Ett exempel på detta är Lars Ohly som vurmar för den svenska demokratin samtidigt som han högaktar diktatorfamiljen Castro. Därför vill jag ämna en tanke åt Cubas befolkning och ber för att de någon gång ska få uppleva en riktig demokrati i sitt egna hemland. 

Det är alltid intressant att läsa om samma sak från två olika perspektiv. Ett exempel på detta är att både sydsvenskan och svd tog upp genomperspektivet i förskolan. SVD är mer konservativ i ämnet, medan sydsvenskan går heads on och utmanar könsrollernas grundcementering i grundskolan. Vagt kan jag tycka, men en blandning av åsikterna skulle göra verkligheten bättre. Om killarna får lära sig att kommunicera kommer de ju att vinna på det i längden, och om tjejerna får lära sig att leda pojkarna kommer det ju också att bli bättre för dem. Men det får ju inte bli för extremt. Att förbjuda rosa är ju införa obligatorisk burkha. Så om man bara hittar den perfekta mittpunkten kommer den bästa lösningen att finnas. 

Med bestördhet uppmärksammade jag igår att vänsterpartiet är Sveriges tredje störsa parti just nu, med hela 7,7 % av de svenska väljarna bakom sig. 7,7 %, som är mer än vad de har haft på många år. Det är verkligen något som är värt att beklaga. Vänsterpartiet står nämligen för så mycket - för att vara diplomatisk - som jag absolut aldrig skulle befatta mig med. Är emot EU och har en ekonomisk grundsyn som bara lämpar sig till ren och skär raljans, för att nämna något som jag inte tycker om. Därför ser jag dagens opinionssiffror som något att bekymra mig över. 

I sydsvenskan såg jag att en insändarskribent tydligt visade en enorm ignorans till det politiska spelet. Det beror på att denne ansåg att Mona Sahlins popularitetsminskning enbart beror att hon gick emot könsförväntingarna. Alltså att om hon är tyst (som en kvinna antagligen, enligt - om skribenten har rätt - sossarnas könsrollskonservatister, ska vara) går det bra för partiet, men om en kvinna börjar tala (vilket denne inte ska göra) faller allt platt som en pannkaka. Därav kritiserade skribenten de, enligt honom, rådande könsföreläställningarna, och hoppades att ännu mer Sahlin-retorik skulle hjälpa det röda blocket. Problemet är att denna skribent anfaller ett par väderkvarnar. Det är inte ens könsrollskonservatism som har slagit emot Sahlins popularitet. Istället är det en stor portion politisk fingerfärdighet som har saknats. Hon gick emot den starka socialdemokratiska vänstern, när hon ville gå mot partiets högerflank. Detta var inte bra, vilket hon fick erfara. Om Göran Persson hade gjort en liknanda vända skulle även hans popularitet. Så, bästa läsare, insändarskribenten visste inte vad han skrev om. 

Som en världspolitisk intressent följer jag revolten i Thailand med stort intresse. Särskilt eftersom man kan problematisera skeendet och jämföra denna revolt med en revolution. För vad är det som får händelsen att kallas för just revolt, och inte en revolution? En upprörd medelklass, och inte en ilsken underklass. Om den röda enklaven skulle ha ockuperat flygplatsen, för att hindra den demokratiskt valde premiärministern, skulle man kalla det revolution. Och ordet revolution är - tyvärr - så positivt laddat bland den stora vänsterrörelsen att den ilskna enklaven skulle ha fått det svenska folkets stöd, oavsett hur odemokratiskt slutsatsen blir. Så man kan ju säga att en enklavs bakgrund påverkar världsopinionen på ett mycket enkelt sätt: det gäller bara att vara icke-röd så får man alla kritiker emot sig 

Snacka om att bli besviken. Riksdagens majoritet ställde sig bakom Lissabonfördraget (vilket jag ställer mig positiv till) men ingen diskuterade detta. En av årets viktigaste händelser passerade utan att det kollektiva medvetandet i den grupp som jag tillbringade gårdagen med märkte detta. Därför har jag missat att delta i diskussionen kring en av årets största snackisar. Vad är då lösningen? Att gå in i politiken, för annars får man inte diskutera detta - någonsin

ps. Och ja. Jag är bland de 98 % av den svenska befolkningen som aldrig har läst igenom detta fördrag...