En internationell ekonoms betraktelser

Som ni säkert borde veta fortsätter dokusåpan - som även kallas davis cup-matchen mellan Sverige och Israel - med nya episoder och snart hoppas man att ett slut kommer till stånd. För det känns som att det bara blir värre och värre. I förrgår skulle matchen spelas i kungliga hufvudstaden men nu ska det spelas läktartomt i Malmö - vi är alltså tillbaka till ruta 2. Vad som gör mig så irriterad är att matchen borde spelas utan några som helst demostrationer. Det är inte så att jag stödjer den konflikt som gav upphov till dessa matchkritiska röster, utan att en bojkott skulle leda till försämrade demokratiska rättigheter. Vad händer till exempel om matchen blir bojkottad? Jo, de som finns på den andra sidan kommer automatiskt att få moralisk tillstånd att kräva bojkott av andra kontroversiella länder. Ta Kina, Cuba, Burma (jag vägrar att använde det namn som de socialistiska makthavarna använder) och Nordkorea; vars makthavare spottar på sina undersåtar och på sina håll låter dem svälta i massor. Dessa skulle jag vilja demostrera mot genom att kräva idrottslig bojkott. Men vad kommer hända då? Nationer vars matkhavare jag inte tänkt straffa genom en bojkott kommer att bojkottas av de som står på den andra politiska sidan. Det kommer i värsta fall leda till en ond spiral där alla bojkottar alla nationer och att ingen landskamp spelas.  Av den orsaken är jag emot en bojkott av Israels idrottsliga styrkor - inte av de kapitalistiska skäl som heltidssångaren och deltidspolitikern Whiehe projiserar på mig.