En dålig ovana är att jag har svårt att ge upp
För att få jobb måste man tydligen läsa böcker om hur man skriver CV:n och personliga brev - eftersom det verkar vara enormt mycket viktigare att passa in i en mall än att faktiskt erbjuda arbetsgivarna något. Men i alla fall: i de böckerna kunde man förbereda sig på frågor som kan ställas på anställningsintervjuer. En av frågorna lyder: hur hanterar du motgångar?
Hur jag hanterar motgångar? Den frågan fick mig att stanna till, för jag hanterar dem inte bra. Jag hatar motgångar, därför stannar jag till och överblickar situationen. Kan jag inte göra något åt det drar jag mig tillbaka och "slickar mina sår" för att klara av nästkommande utmaningar. Men - om jag bestämmer mig för att jag kan klara av utmaningen kommer jag kämpa minst dubbelt så hårt för att bättra mig. Jag kommer kämpa dödligt.
Om ni läste mitt förgående inlägg ser ni nog ett exempel på hur dödligt jag kan kämpa. Men det är inte bara det exempel som visar min glöd. Jag minns när jag skrev uppsatsen och fick det absolut första utkastat total-sågat av mina handledare. Istället för att gräva ned mig i min säng gick jag hem och gjorde om hela utkastet - och det utkastet möttes med en härlig förvåning och en ännu härligare komplimang för stark kämparglädje.
Så: om jag drivs av en låga är det bara bra för då har jag något att kämpa för. Då är det inget som kan stoppa mig!
