En internationell ekonoms betraktelser

Suck... det var för en månad och fem dagar sedan som man lämnade det soliga landet för detta vita och avlånga land - och ändå känns det som att en stor saknad finns kvar. En stor del av denna saknad har sitt ursprung i hur korridorslivet drog mig så nära mina kamrater. Man behövde bara nämna att det var kaffe, mat eller utgång som gällde så hade man sällskap. Alltså, man slapp detta svenska förhållningssätt med att leva i en helt egen lägenhet, tvingas förvarna andra om att man kommer över och bara kunna bjuda över någon som man kände sedan ettan på middag utan att skräda på orden - man var bara hundra procent vänskaplig. Detta i all sin stora kontrast med det svenska livet.

Men vad ska jag säga: jag är ju nästan så typisk svensk som man kan bli: jag kontaktar ingen om jag inte behöver det, jag snackar verkligen skit när jag snackar om ingenting alls och jag tar fikapaus minst en gång i minuten (skämt åsido, men jag älskar fikapauser). Därför måste jag ju vänja mig vid den svenska kuluren igen och ta det för vad det är - man är ju inte mer än mänsklig

------------------------------

Det var tjänstemannamiddag och kårpremiär igår. Faktiskt var det bättre än vad  jag i mina mest optimistiska tankar kunde tänka mig att det skulle vara. Sittningen var bra och lagom proffsigt stelt, människorna var jysta och vännerna var lika snälla som alltid (alltid roligt att träffa folk som jag inte sett sen förra våren). Och Kåren gick också bra - trots ett par missförstånd mellan mig och några till men sånt får man ta.