En internationell ekonoms betraktelser

En av de sakerna som en ledare gör är just att leda. Det är ledaren som vågar ta ställning, vågar delegera uppgifter och vågar ryta till. Och i princip har jag ju detta mod som krävs för att göra allt detta. Jag har till exempel fått chansen att prata inför folk med hjälp av de olika uppdrag som jag hoppat på i skolan. Bland annat har jag guidat runt utbytesstudenter, presenterar Kåren för ett par damer från Ukraina (varav den ena inte kunde engelska så den andra fick tjänstgöra som tolk) och visat upp skolan för framtida studenter. Enkelt kan man tycka, men modet prövas rejält när man står inför valet och kvalet att våga göra detta. Tänk om de ser mig som värsta rikspuckot, tänker man ju. Men jag har inte bangat för dessa utmaningar, utan jag har skrattat den imaginära faran i vitögat. 

Dock är det en sak som gör mig mer skakis än en jordbävning - och det är att berätta för den tjejen jag gillar att det just är henne som jag vill rida till med min vita springare. Jag har aldrig lyckats övervinna detta och därför är mina tidigare tjejer så lätträknande att till och med mina språkkunskaper i det finska språket kan hjälpa mig att visa hur många jag har haft. Därmed är jag defenetivt ingen Casanova precis - och jag har märkt att det är fler killar än jag [varav en person som jag högst respekterar] som avslöjar detta i sin blogg. Men vad ska man göra, undrar man ju. Ett alternativ är att följa med guden KA [jag upptäckte idag att han inte är en vanlig mäninska - utan rent ut sagt en gud] till hemvärnsträffar så att man med sin gudomliga vishet kan göra en man av mig. Eller så kan jag storkonsumera choklad för att förbise dessa tankar.

Så för att bli ledare måste jag fortsätta att träna upp mitt mod. Då måste jag ju kunna överbygga detta. Tror ni att jag klarar av det? Det tror väl *andas in, andas ut* jag.