Min personliga tro
Jag gjorde precis ett test på facebook där man fick reda på vilket religiös tillhörighet jag har. Föga förvånande var jag ateist enligt det testet. Anledningen till den obefintliga förvåningen var att jag, sedan jag - vilket är ironiskt - konfirmerades, har ansett att det är matematiken som styr allt.
Vad är då anledningen till detta? Jo, vid den tiden som jag konfirmerades behövde jag bekräftelse. Tiden i skolan var väl inte den bästa så utanför familjen var det bara i kyrkan som jag kände tillhörighet. Problemet var bara att tillhörigheten enbart härrörde sig till att de människa som fanns där accepterade mig för den jag var - och inte till den andliga tillhörighet som förde besökarna närmare varandra. Trots att jag gick på gudstjänster led jag igenom dem; jag tyckte att de inte förde fram något. Speciellt mässorna var något som jag överhuvudtaget inte vill uppleva igen. Anledningen till detta är att alla skulle be om förlåtelse. Jag ansåg, vilket jag gör än idag, att vi inte har något att be om förlåtelse för till någon annan än för oss själva.
Som ni ser har jag ett främlingsskap till den kristna religionen men övriga religioner lider också skada av min icke-andliga syn. Det största tecknet på detta är att jag verkligen inte tror på ödet. Om jag går ut ikväll och träffar min drömtjej var det mitt val att gå ut som förde fram mig till henne (alltså tillfälligheter) och inte någon övre kraft. Jag menar; om jag hade valt att stanna hemma skulle det då lika gärna vara ödet som gjorde att jag inte träffade henne...
Så jag är alltså ateist - motsatsen till teist. Betyder det då att jag ser ned på de som är troende? Knappast. Det är nämligen som så att jag har förmånen att ha en enorm respekt för andras religiösa utövande. Så länge ingen försöker trycka på mig vad jag ska tro på accepterar jag fullt ut den andra personens religiösa övertygelse - oavsett om det är Jesus, Allah eller någon annan som är den främsta symbolen för vad religionen står för.
Jag är ateist och tror helt och hållet på matematikens lagar - men jag är öppen för andras övertygelser.
Vad är då anledningen till detta? Jo, vid den tiden som jag konfirmerades behövde jag bekräftelse. Tiden i skolan var väl inte den bästa så utanför familjen var det bara i kyrkan som jag kände tillhörighet. Problemet var bara att tillhörigheten enbart härrörde sig till att de människa som fanns där accepterade mig för den jag var - och inte till den andliga tillhörighet som förde besökarna närmare varandra. Trots att jag gick på gudstjänster led jag igenom dem; jag tyckte att de inte förde fram något. Speciellt mässorna var något som jag överhuvudtaget inte vill uppleva igen. Anledningen till detta är att alla skulle be om förlåtelse. Jag ansåg, vilket jag gör än idag, att vi inte har något att be om förlåtelse för till någon annan än för oss själva.
Som ni ser har jag ett främlingsskap till den kristna religionen men övriga religioner lider också skada av min icke-andliga syn. Det största tecknet på detta är att jag verkligen inte tror på ödet. Om jag går ut ikväll och träffar min drömtjej var det mitt val att gå ut som förde fram mig till henne (alltså tillfälligheter) och inte någon övre kraft. Jag menar; om jag hade valt att stanna hemma skulle det då lika gärna vara ödet som gjorde att jag inte träffade henne...
Så jag är alltså ateist - motsatsen till teist. Betyder det då att jag ser ned på de som är troende? Knappast. Det är nämligen som så att jag har förmånen att ha en enorm respekt för andras religiösa utövande. Så länge ingen försöker trycka på mig vad jag ska tro på accepterar jag fullt ut den andra personens religiösa övertygelse - oavsett om det är Jesus, Allah eller någon annan som är den främsta symbolen för vad religionen står för.
Jag är ateist och tror helt och hållet på matematikens lagar - men jag är öppen för andras övertygelser.
Kommentarer
Trackback
