En internationell ekonoms betraktelser

Robert skriver att våra erfarenheter påverkar oss mer än våra genetiska koder. Bara för att vi föds till människor behöver det inte betyda att vi instinktivt kommer att bete oss som sådana. Vargbarns-fallet, som Robert beskriver, är ett bra exempel på detta. Därför vill jag, utifrån neuropsykologi, göra ett försök att förklara de inre processerna bakom detta.

I vår hjärna finns det limbiska systemet. Här samlas information om både emotion och minne. Emotionerna samordnas av amygala. Ser vi en björn, kommer informationen att spridas från ögonen till det limbiska systemet, vilket har en nära relation till amygdala. Amygdala, som i sin tur är hjärnans informationscenter för känslor, kommunicerar med andra delar av kroppen, och vi springer iväg. Eftersom Bamse styrs av en jägarinstinkt kommer han att jaga oss till dess att något kommer emellan. Till slut överlever man (förhoppningsvis) och lär sig att björnar ska behandlas varsamt. Man ska inte springa iväg från björnar, utan man ska spela död och hoppas att björnen lunkar vidare. Detta gör att man, nästa gång som man träffar på björnen, agerar på ett helt annat sätt eftersom det limbiska systemet har genomgått en programering.

Självklart kan man applicera detta på sociala fall. Den som är blyg med tjejer har, på grund av den kortfattat beskrivna kommunikationen mellan ögon och det limbiska systemet, programerats att vara blyg. Om han en gång rodnade kommer han att fortsätta bli tomatfärgad så länge som situationen är densamma. Men om han läser "The Game" blir han medveten om att det finns fler sätt att aproacha tjejer på en att tafatt säga hej. Istället lär han sig att han ska vara tuff och manlig samt visa sin tuffhet genom att ignorera och/eller baktala tjejen. Lyckas den här löjliga tekniken (vilket, faktiskt, flera hävdar) kommer han lära sig att det är enkelt att ...få tjejerna dit han vill.

Utifrån denna förklaring håller jag med om att det är miljön som formas människor. Men DNA:t har ändå sin oändlit stora påverkan. De genetiska koderna gör kanske att man blir emotionellt känsligare än andra. När tuffe Knut, vars DNA gjort honom okänslig för känslor, gärna, i sann Balrog-anda, brottas med björnar, kommer rädde Hans, vars känslor, pga sin genetiska programering, är starka, att springa iväg så fort han läser serietidningen Bamse. Hans kommer därför att få färre tjejer än Knut eftersom han, pga sin programering, är känsliga för skuld än sin kompis.

Detta är ett snabbt exempel som jag lagt 40 minuter på och som tyvärr ändå inte är genomarbetad eftersom jag glömt så mycket av sociala kognitionskursen i psykologi II (och bry er inte om att jag skriver programerats så mycket...). Men jag vill ändå förtydliga för er att både nature och nurture har sin påverkan på människorna.