En internationell ekonoms betraktelser

Jag måste lägga in ett inlägg om Kronfågels glasmysterium för jag är väldigt nära att bli förbannad. Hur fasen har något sådant kunna skett? Förhoppningsvis är det bara en väldigt olycklig olyckshändelse som har skett och då är det inget systemfel. Men i värsta fall är det en svinaktig veganpsykopat som har saboterat kycklingproduktionen genom att sätta dit glasen, och då krävs det hårda bud. Inte bara offentlig aga som jag menade att de stenkastande ungjävlarna i Rosengård skulle drabbas av, utan en tur i fängelset där det finns mängder av tillfälligt öppensinnade muskelknuttar som i duschen ... ja, ni förstår var jag vill komma (jag skriver inte mer för jag tänker på barnen). Jag stör mig verkligen på alla dessa veganaktioner och jag kommer verkligen att hata de som förmodligen saboterat kynglingproduktion genom att hälla ned glasen. Där hoppas verkligen att de får det riktigt hårt straffet som de förtjänar. 

Nu är det bara två dagar kvar till helvetesprövningen som kallas examination och jag är inte alls redo för utmaningen. Jag menar; det är så tråkigt att plugga. Vi ska öppna läroboken, försöka memorera orden och skapa oss en helhetsbild. Till det ska denna holistiska synbild vara korrekt. Jag avskräcks verkligen av det då det finns så mycket annat roligare att göra. Jag kan tillbringa meningslösa timmar på fejjan, läsa in mig på SFS:s verksamhetsplan eller störa kontorsgrannen (som idag har en så fullbokad kalender att en ljudisolation förmodligen är den mest träffane liknelsen). Ja, jag kan göra allt annat än att plugga. Men det kommer jag ändå göra - för jag siktar som sagt på ännu ett VG.

Jag har upptäckt att jag mer frekvent börjar besöka andra människors bloggar - till och med sådana som jag via min sida inte direktlänkar till. Det är väl för tre saker. Den första anledningen är att man får lära sig mer om personen i fråga. Vad säger mer om en själv en ens egna tankar? Inte mycket. Anledning nummer två är att jag får inspration till vad jag själv ska skriva i min blogg. Jag letar som sagt efter djupa ämnen och om det är någon som ger mig spännande uppslag kommer jag defenetivt att stjäla idéen. Den sista anledningen är att jag vill försöka utläsa någon slags information om mig. Om jag lyckas hitta något som indirekt kan länkas till vad jag har gjort kommer jag ju veta en del av vad den personen tyckte om mig i den givna situationen. Tack vare detta har jag fått fortsatt kraft att skriva på min blogg - för Saras ord om den kommer alltid att förgylla min dag (fast å andra sidan har KA inte via sin blogg erkänt att jag är gud så jag är fortfarande bitter). Så av dessa anledningar läser jag andras bloggar.

Men det finns väl några kriterier till att jag vill läsa personens blogg. För det första; det ska vara någon som jag träffar mer eller mindre någolunda regelbundet. För det andra; personen ska uppdatera sig blogg ofta. Annars läser jag den inte. Och för det tredje; det ska vara spännande läsning!

Jag måste säga att jag älskar att blogga. Det beror inte på en slags narcisism som via eterns vågor vill visa upp dig, utan på att jag får min stora chans att tillägna mig av ordets makt. Ni alla vet ju att varje ord som ni läser är förknippade med en känsla och en tanke. Ordet "student" betyder just någon som studerar på högskola (med mera) och det behöver vi inte tvista om. Men benämningen nazist skapar ju många olika tolkningar. De flesta i Sverige ser det som ett förbjudet ord men det finns ju tyvärr folk som välvilligt indendifierar sig med de djuriska värderingar som nazismen står för. Så genom att likna någon vid nazism (som judarna nu idiotiskt nog behöver utstå) förmedlar man ett gränslöst hat till någon. Jag vill ju inte påstå att jag sysslar med sådant. Hat är inte min grej, om ni förstår vad jag menar. Istället är det raljans och respektlöshet som jag för fram i min blogg. Jag har ju hört många positiva ord om mitt inlägg som handlade om historiens inkompetentaste filmrecensenter och där syntes det skräckfilmsrysliga adverbet varböld. Varböld säger ju rätt så mycket om vad jag tycker om deras smak och därför använde jag det. Men det finns ju, som ni självklart vet, många andra möjliga ord att använda i olika sammanhang. Därför bloggar jag; för att kunna leka med ordens styrka och få fram precis det jag vill säga. 

Nu sitter jag här och bloggar om makroekonomi. Inte så att jag tvingas komma ifrån studielitteraturen utan för att jag är så personligt tvungen. Nu läser jag om saker som jag absolut inte förstår. Att ad(p)-kurvan kan skifta utåt i en expansiv finanspolitik är fortfarande en gåta som jag inte kan resonera kring. Ja, jag var till och med så inne på detta att jag knappt kunde hälsa på min ordförande när hon kom förbi och hälsade på mig - och då är det verkligen illa.

Nej,. Jag måste säga att kårarbetet är så mycket roligare än vad studierna är. Man kan jobba hårt och få något konkret tillbaka istället för att sukta efter en betygssiffra. Man kan också hjälpa andra studenter och deras glada miner är långt mer givande än ett tecken på ett papper.

Av dessa anledningar funderar jag på att skriva ut flera kårarbetsdokument. Om inget annat är dessa lättare att förstå än vad makroekonmi är och då kan man faktiskt vara lika glad som kårordförandet när hon går förbi - något jag inte blir med min makroekonomiska bok.

Nu är det åter dags för den perioden som jag kallar helvetesvecka - och fortfarande är det en förskånskning av ordet tentavecka. Jag längtar verkligen efter dess slut då jag äntligen kan ta det lugnt fram till nästa liknande prövningsperiod.

Förresten har jag kommit på dagens "oops!"; att skriva ut ett antal papper till ett möte och just när man hämtat den sista utskriften komma på att det finns en teknisk inovation som kallas dubbelsidiga utskrifter. Kåren kunde spara mycket pengar på mig om jag kom på det i tid. Så vad säger man? Ja, just det - oops!

Jag måste säga att jag älskar äventyr. Om inget exceptionellt händer har det bara varit en vanlig dag och då är dagen inte värd att komma ihåg. Dock önskar jag att gårdagens inledande tre frjärdedelar var mycket trevligare. 

Hej. Jag känner mig som en ledare in spe - och med det menar jag att jag ser mig själv som en blivande ledare. Bakgrunden till denna självbild är att jag, med hjälp av de enormt stora teoretiska kunskaperna jag har blandat men mina enorma energireserver, kan inte bara få folk med mig utan att även motivera dem till storverk. Jag har gott om förebilder som jag på olika sätt har träffat i mina dar och deras lärdomar kommer också att hjälpa mig. 

Hej. Jag tänker på alla självironiska inlägg som jag skriver. De kan faktiskt gå över gränsen för ren sedlighet ibland och hör inte hemma bland något som mina arbetsgivare borde läsa. Men vad gör det, för jag gör det ju endast av en orsak: att ni ska ha det skoj. Jag skulle ju kunna ironisera kring någon annan person som jag känner och kommentera deras små irritationsskapande personlighetsdrag, men det gör jag inte. Orsaken finns i Magdalena Ribbings otroligt underbart användbara bok om etikett: "Skrattar man åt någon annans bekostnad beter man sig drulligt och fel, skrattar man åt sina tillkortakommanden gör man rätt". Och som ni säker sett i min blogg är det ju, som jag förde fram i inledningen, det senaste alternativet som jag väljer att publicera. Därför gör jag rätt. 

Gud vad trött jag är efter att dagens agenda har blivit genomgången. Föreläsning, årsmöte, läxläsning och och mycket hård och personlig diskussion är verkligen mer än vad man tål. Därför skulle jag vilja boka en semester till min kära säng men det går tyvärr inte, för jag har fler saker på gång. 

Idag på stans lokalste lokaltidning lyckades jag hitta kritik mot min högskola. Kritiken bygger på att den lägger ned utbildningar som näringslivet särskilt efterfrågar. Det är bara det att högskolan verkligen inte har något val. Ekvationen för få studenter och växande förlurstsiffror gör det inte attraktivt att försöka hålla ett Titanic-sjunkande skepp flytande. Därför anser jag att det är felaktigt att någon från mitt lärosäte inte fick chans att kommentera denna artikel innan den släpptes in för tryck. 

Wow. Trelleborgs utgåva av lokaltidningen fick in en riktigt bra bild på mig och två studentambassadörskollegor. 

"

Det är verkligen inte ofta som jag skriver om annat än skolan, politik och personliga saker för nu är det till att bli ruljans; den gamla klassiker-serien MacGyver ska filmatiseras. Dra på trissor må jag säga. Serien var ju riktigt härlig och man snackade ofta om det senaste "Mackan"-avsnittet när man var yngre. Så nu kommer jag verkligen att boka in biografen om ett par år för nu ska man änltigen få se den serien i modern tappning. 

Det är något som jag verkligen hatar och det är tidiga mornar där jag fått för lite sömn. Jag menar; jag blir inte bara trött utan också en trögfattad, förvirrad zombie. Jag tror att ni sett det på mig; att jag går runt utan till synes mål och mening. Som idag var det en kompis som skämtade med mig men jag bara kollade på henne med uttrycket va innan jag - efter 15 sekunder - förstod vad hon menade. Skoj? Verkligen inte. Nej - nu ska jag ta och piggna upp till UFO-mötet så att jag inte går runt som ett UFO där.  

Under en stor del av den tid som jag spenderat i min nuvarande stad har jag deltagit i många, många styrelser. Jag har lärt mig otroligt många aspekter av mötestekniker och har lärt mig tillräckligt mycket för att kunna delta i ett av Investors styrelsemöten. Gott i alla ära - men jag håller på att bli en mötestekniksfacist. Jag är så van vid att räcka upp handen och vänta på min tur (om det inte är en ordningsfråga) att mitt tankesätt havererar om det är en mer informellt mötestekniskt avslappnas möte. Till råga på allt har jag fått höra så mycket om en styrelsemedlems skyldigheter att min syn på lojalitet är riktigt grundmurad. Eftersom man är juridiskt bunden till alla beslut som styrelsen tar så borde man också vara moraliskt bunden till vad styrelsen säger - trots att man kanske röstar emot saken. Motsatsen till detta är att man lägger in en reservation. 

För några dagar sedan diskuterades det om jag börjar bli en inventarie i högskolan och efter att ha varit här sedan 2005 börjar det kännas som det. Men om detta tvistar de lärde så därför tänkte jag diskutera lite om hur jag hamnade där jag är nu. 

Jag vill passa på att gratulera kårens nästa styrelse. Det är ett riktigt bra gäng, ska ni veta, och dessa styrelsemedlemmar kommer verkligen att fortsätta det alldeles utmärkta arbetet som dagens styrelse har arbetat med. Men jag måste erkänna att det var lite sorgmodigt att sitta med i gårdagens valmöte. Detta beror på att jag gärna hade velat arbeta med dem nästa år. Om det är en sak som får mig att inte vilja åka till Italien nästa termin - och enbart denna enda anledning - så är det att jag inte kan arbeta med denna framtida styrelse när jag är iväg på mitt livs äventyr.

Detta är nog bland de tidigaste blogginläggen som jag någonsin har skrivit för jag har aldrig tagit mig den tid som det tar att författa ett inlägg förren sent på kvällen. Men nu har något underbart hänt och det är att vårens vackra väder har hoppat upp likt en komiker och skänkt oss många glada miner. Det är inte så att det är vackert utan den är alldeles obeskrivligt underbart; solen låter sina ultravioletta strålar sänka sig ned över oss för att skapa den unga, helt oförstörda vårdagen. Allt är så förträffligt vackert och sorglöst att jag gärna velat konvertera min kursbok i makroekonomi till talbok för att kunna njuta av solens glada humör. Men detta kan jag inte göra idag så jag får sukta efter sommarens långa ledighet. Och det leder mig till nästa goda nyhet - den kommer bara allt närmre och närmre

Hej. Det känns som att jag måste bloggbetrakta detta med kårobligatoriets avskaffande för detta är något som verkligen eldar upp mig. Inte så att jag är emot att obligatoriet avskaffas, men bara anledningen till detta får mig explodera likt en gammablixt. "Kåren är inte modern och det låga deltagandet i årsmötet är ett bevis på att kåren inte gör något" heter det. Humbug säger jag. Kåren gör verkligen en massa för dina medlemmar och jag skulle kunna sitta här fram tills herrmiddan (som jag defenetivt INTE vill missa) och rabbla upp bra saker om Kåren håller på med. Själv har jag mångt och mycket försakat mina chanser till sommarjobb för att hjälpa kåren och det är verkligen fler än jag som gör exakt detta (vissa försakar också studier men på något sätt klarar jag mig nästan alltid med VG så jag är trots allt nöjd). Vad är då tacken? Totalt ointresse. Detta är, enligt vad jag personligen erfar, deprimerande. Men man måste ju gilla läget och hitta en lösning. 

Nu är jag irriterad. Inte så att något har hänt, utan för att folk som jag försvarat har förlöjligat sig med helt hopplöst orealistiska politiska kommentarer. Nu är det några israeler som hävdar att Sverige och svenskar är antisemiter. Detta dumma påstående bygger bland annat på att Davis Cup-matchen spelades inför tomma läktare med polisavspärrningar runt om kring. Inte så att dessa rätterligen skyddade deras spelare mot den aggresiva hopen av vänsterpsykopater, utan för att de, enligt artikelförfattarna, stängde inne den israeliska delegationen. Dumt så att det bara slår om det. Sedan har de helt fabrikerade opinionsundersökningar som visar att flera svenska ungdomar förnekar förintelsen och att så många som 30 % av den svenska befolkningen är antisemiter. Hur tänker dem igentligen? Jag är stum av förvåning och undrar över vad det är för lallande typer som finns där. 

I min dator finns en cd med historia. Inte så mycket som en skiva i fysisk bemärkelse, utan mer som en massa nollor och ettor i min hårddisk. Det var nämligen en av mina bästa internationella kompisar som bara bestämde sig för att återse min stad och mig (det blev ett kärt återseende och många uppdruckna ölglas, men det är en annan historia). På Barcelonas flygplats satt han brevid en enligt hans utsago snygg tjej. Självklart började han tala med henne och fråga vad hon gör för något. Hon sa att hon är sångerska och spelar på flera festivaler i Europa. Och för att visa sitt försäljningssinne tog hon upp hennes senaste skiva - "Bo. Da plays Madonna in Jazz" - och sålde det till min kompis. Han hade med sig skivan hit och lät mig bränna den medan han återgav denna fantastiska historia. Sedan dess har jag kvar den i datorn, evigt påminnande om att världen ibland är så underbar att vad som helst kan hända. Därför önskar jag att träffa sångerskan när jag är där på min utlandstermin, så att jag kan berätta historien och tacka henne för skivan. Vem vet, hon är riktigt bra så hon kanske säljer en till skiva till mig. Man kan alltid hoppas. 

Jag är en person med någolunda sunda värderingar som gärna kämpar för ett jämlikt samhälle. Att behöva kämpa fram kvinnor i toppen för att nå målet om 50-50 i toppen är direkt pinsamt, av den enda anledningen att det borde vara självklart för evigheter sedan. Men tro inte för den delens skull att jag aktivt kämpar för ett dysktopiskt samhälle där människan förvandlats till andygona robotar. Istället anser jag att det är sjukt att läsa om hur föräldrar behandlar barn på ett förfärligt sätt för att uppfylla sina egna konstiga värderingar. Nu senast är det ett föräldrapar som håller barnets kön hemligt för alla nyfikna, och låter barnet utan officiellt kön välja könstillhörande kläder efter behag. Fattar föräldrarna inte hur detta kommer att påverka barnet på ett mycket negativt sätt i framtiden? Tydligen inte. Detta bevisar väl att de som läser för mycket om genusperspektivet mycket väl tyvärr kan tappa kontakten med allt socialt förnuft.  

Idag, när jag promenerade runt i Näsbyfältet, tänkte jag på hur spännande det skulle vara om man gjorde saker för kärleken. Jag menar, skulle inte något sådant krydda upp tillvaron så det räcker och blir över? Ett exempel på det är att min ena jacka har en reva på armen. Därför skojade jag för en undrande tjej och sa att jag fick den när jag slogs med en annan kille om en tjej. Om inget annat (även om jag aldrig skulle kunna slåss om tjej och istället av ren blyghet ge upp på direkten och närmast fixa daten åt dem) så är det ju mer spännande än att uppge sanningen; att jag fastnade med jackan på en uthängande spik. Ett annat exempel på något som skulle krydda upp tillvaron är att hävda att jag ska studera en termin i Italien för kärlekens skull. Romantiskt så det bara dånar om det, förutom att jag bara känner en endaste italiens tjej (som uppger att hon aldrig har tid att chatta med mig vilket får mig att misstänka att det finns andra orsaker bakom detta). 

Jag kom precis på att jag inte har skrivit här på vad det känns som evigheter. Det beror på att jag har många bollar i luften som skymmer sikten från de lite mer avslappnande sakerna, samt att det är så mycket som jag blir arg över. Israelmatchen, replulikaner och nu senast; avskaffandet av kårobligatoriet. Var och en av dessa går emot vad jag står för så det är klart man man känner irriationen sprida sig när man läser om dessa saker. 

Uch och tvi vad julen har tappat sin betyedelse. Nu är det ju inte denna högtid som man längtar efter utan Herrmiddan. Denna sittning var så underbar att jag har sett fram emot årets middag rätt länge nu - särskilt efter att ha hört att det ska vara på min dag. Tydligen kommer jag att kallas upp på scen men den "uppoffringen" får man ta för det viktigaste är inte att jag har skoj utan att alla andra är roade. Denna tanke gör det extra skoj att vara med på denna event. Så, bara så ni vet: jag längtar übermycket efter Herrmiddan och jag hoppas att ni killar är där för att åtminståne fira min dag.  

Ibland önskar jag att jag kunde åka landet runt och intervjua folk om bara deras drömmar för i dagens moderna samhälle är det dessa berättelser som tagit över sagoberättelsens sociala roll. För folk drömmer ju hit och dit och det är när de berättar om vad de drömde som alla runt omkring skrattar åt det som har hänt. Därför skulle denna analogiska resa bland människans djupaste kreativitsrikedomar skapa glädje och väcka förundran bland alla som läser denna bok. Och det bästa av allt med idéen är att inga drömtydares eller psykologers analyser får förekomma i drömsamlingen. Här ska det bara roas och inte psykoanalyseras sönder av en psykolog eller hobbypsykolog med för mycket fritid.