Det värsta med att inte ha några pengar är att man inte kan åka iväg till sina vänner när man vill
Som ni förstod i det för-förgående inlägget avslog alfa-kassan min förfrågan om ersättning från dem. Förutsatt att jag inte hittar jobb kommer min ända chans att få ersättning vara att ungdomsgarantin ger mig 2000 kronor per månad... men det gäller först om en månad. Däremellan har jag inte några pengar, förutom ett litet sparkapital som bara ska användas till arbetssök-relaterade resor.
Visst blev jag besviken över att 20 timmar för få dokumentade arbets-timmar inte hjälpte mig att få ersättning (20 jävla timmar!). Men jag klarar mig: jag har en dator, min mors iPhone att leka med när hon inte använder den, jysta föräldrar som tar hand om mig i min lägenhet. Därför behöver jag inte göra en Vanita och leva på ett sött litet guldkort (jag vet att jag är besatt av henne - men jag kommer att använda henne som ett dåligt exempel till mina barn!). Därmed borde jag inte ha några problem. Men jag har ett: att inte kunna åka till mina kompisar när jag vill.
Ni, mina kompisar betyder mycket för mig. Jag minns hur det var i Italien och vara nära kompisar, och då jag saknar allt annat i Italien kan jag i alla fall vara nära mina Skåne-kompisar. Men nu är det så att jag bor i Landskrona, en SD-infekterad stad (hehe). Mina kompisar bor runt-om-kring i Skåne (och på något lustigt sätt bor flera av dem i Kristianstad). Att besöka dem kostar pengar - som jag inte har. Problem va? Därmed existerar det största problemet med att bo här.
Så, att inte kunna möta kompisar är ett problem. Men, det är bara en månads panik-pankhet som väntar. Sen får jag åka till er hur mycket jag vill. Men tills dess, går det bra att det dröjer en månad innan jag ser er =P
Visst blev jag besviken över att 20 timmar för få dokumentade arbets-timmar inte hjälpte mig att få ersättning (20 jävla timmar!). Men jag klarar mig: jag har en dator, min mors iPhone att leka med när hon inte använder den, jysta föräldrar som tar hand om mig i min lägenhet. Därför behöver jag inte göra en Vanita och leva på ett sött litet guldkort (jag vet att jag är besatt av henne - men jag kommer att använda henne som ett dåligt exempel till mina barn!). Därmed borde jag inte ha några problem. Men jag har ett: att inte kunna åka till mina kompisar när jag vill.
Ni, mina kompisar betyder mycket för mig. Jag minns hur det var i Italien och vara nära kompisar, och då jag saknar allt annat i Italien kan jag i alla fall vara nära mina Skåne-kompisar. Men nu är det så att jag bor i Landskrona, en SD-infekterad stad (hehe). Mina kompisar bor runt-om-kring i Skåne (och på något lustigt sätt bor flera av dem i Kristianstad). Att besöka dem kostar pengar - som jag inte har. Problem va? Därmed existerar det största problemet med att bo här.
Så, att inte kunna möta kompisar är ett problem. Men, det är bara en månads panik-pankhet som väntar. Sen får jag åka till er hur mycket jag vill. Men tills dess, går det bra att det dröjer en månad innan jag ser er =P
En dålig ovana är att jag har svårt att ge upp
För att få jobb måste man tydligen läsa böcker om hur man skriver CV:n och personliga brev - eftersom det verkar vara enormt mycket viktigare att passa in i en mall än att faktiskt erbjuda arbetsgivarna något. Men i alla fall: i de böckerna kunde man förbereda sig på frågor som kan ställas på anställningsintervjuer. En av frågorna lyder: hur hanterar du motgångar?
Hur jag hanterar motgångar? Den frågan fick mig att stanna till, för jag hanterar dem inte bra. Jag hatar motgångar, därför stannar jag till och överblickar situationen. Kan jag inte göra något åt det drar jag mig tillbaka och "slickar mina sår" för att klara av nästkommande utmaningar. Men - om jag bestämmer mig för att jag kan klara av utmaningen kommer jag kämpa minst dubbelt så hårt för att bättra mig. Jag kommer kämpa dödligt.
Om ni läste mitt förgående inlägg ser ni nog ett exempel på hur dödligt jag kan kämpa. Men det är inte bara det exempel som visar min glöd. Jag minns när jag skrev uppsatsen och fick det absolut första utkastat total-sågat av mina handledare. Istället för att gräva ned mig i min säng gick jag hem och gjorde om hela utkastet - och det utkastet möttes med en härlig förvåning och en ännu härligare komplimang för stark kämparglädje.
Så: om jag drivs av en låga är det bara bra för då har jag något att kämpa för. Då är det inget som kan stoppa mig!
Att lära mig ett nytt språk om fem år skulle uppfylla en dröm
För ett par veckor sedan planerades en klassåterträff. Eftersom jag inte har sett någon gammal klasskompis på fyra år (förutom ett glädjande undantag förra veckan) skulle det vara speciellt roligt att ta med den klassbok som två klasskamrater gjorde iordning till klassen och få boken signerad av alla. Tyvärr blev inte klassåterträffen av på grund av ett alltför litet uppslutande. Men den fick mig att öppna boken och se en del av mig själv som jag inte sett på länge.
Det var nämligen som så att varje klassmedlem fick en sida tillägnad sig, där lite information spreds. Där kunde man också läsa om mig. Det fanns två saker som fångade mitt intresse. Först och främst var mitt svar på frågan "vad vill du helst jobba med om tio år" lite speciellt. "Vad som helst förutom ekonomi" sa jag. *HOST*. Sedan fastnade jag för att jag, inom dessa tio år, ville kunna tala fem språk. Och jag är nära med detta.
Jag älskar språk; jag älskar att tala med människor och lära mig av dem. Därför skulle varje språk hjälpa mig att komma nära en människa. Och vad kan jag? Lite svenska... rätt bra engelska, godkänd tyska och bene italiano. Därmed krävs det bara ett språk till för att jag ska uppnå den drömmen. Bra va?
Så, förutom att jag faktiskt utbildade mig till ekonom är jag fast besluten att förbättra mina kunskaper inom Deutsch och Italiano, samt lära mig ett nytt språk. Då är drömmen (10-års-målet, om man vill kalla det så) uppfylld, och jag får fler drömmar att kämpa emot!
Det var nämligen som så att varje klassmedlem fick en sida tillägnad sig, där lite information spreds. Där kunde man också läsa om mig. Det fanns två saker som fångade mitt intresse. Först och främst var mitt svar på frågan "vad vill du helst jobba med om tio år" lite speciellt. "Vad som helst förutom ekonomi" sa jag. *HOST*. Sedan fastnade jag för att jag, inom dessa tio år, ville kunna tala fem språk. Och jag är nära med detta.
Jag älskar språk; jag älskar att tala med människor och lära mig av dem. Därför skulle varje språk hjälpa mig att komma nära en människa. Och vad kan jag? Lite svenska... rätt bra engelska, godkänd tyska och bene italiano. Därmed krävs det bara ett språk till för att jag ska uppnå den drömmen. Bra va?
Så, förutom att jag faktiskt utbildade mig till ekonom är jag fast besluten att förbättra mina kunskaper inom Deutsch och Italiano, samt lära mig ett nytt språk. Då är drömmen (10-års-målet, om man vill kalla det så) uppfylld, och jag får fler drömmar att kämpa emot!
Till minne av min morfar
För en vecka och två dagar sedan (samtidigt som Tyskland förutmjukade Argentina) kom nyheten: jag fck höra att min morfar hade fått en hjärtattack i samband med en fiskeolycka. Ett par dagar senare (precis innan jag skulle se Holland besegra Tyskland i semifinalen) konstaterades det att det inte fanns ett hopp för att han skulle överleva. Och så, i lördags, precis en vecka efter det att olyckan skett (faktiskt samma dag som Tyskland skulle spela igen - det laget förföljer mig) satte han på sig sina vingar och flög iväg.
Det har självklart inte varit världens sorglösaste vecka. Man har haft en anställningsintervju, fått en utvärdering från förra jobbet och oroat sig för den framtid som väntar en nyexad ekonom som mig. Och allt detta har man gjort med vetskapen om vad som väntade. Därför var det, som sagt, inte en helt hundra procent sorglös vecka.
Men det betyder ju inte annat än att livet ändå går vidare. Till exempel gör dig mig - och jag hoppas att jag inte låter känslokall nu - glad att han gick bort i anslutning till något som han tyckte om (fiske alltså). Hans sista dagar kunde istället genomlevas på ett kallt, sterilt åldersdomshem där hans kontakt med sina nära och kära skulle vara evighetslängre än vad man någonsin kan föreställa sig.
Samtidigt kan man inget annat än att le när man minns honom. Han berättelser var alltid underhållande och många gånger fantasifulla. Det var inte mycket man behöver göra för att göra honom glad - och vice versa. Ja, till och med mittsista minne av honom får mig att bli glad. Det var nämligen när han via ett skype-video-samtal grattade mig för att jag tog min examen och det är ju inget dåligt sista minne, vågar jag säga). Också, vilket jag vill påpeka, har han ju hunnit med ett par äventyr under sina år. Han har varit en action-man och man vill ju försöka att få göra fler saker än honom.
Så, samtidigt som att jag - liksom alla andra som träffat han - känner sorg för att ha mist honom känner jag mig glad för att ha träffat honom. Han var en bra morfar och jag ska fortsätta att ge honom anledningar att - om han fortfarande kan bli detta - göra honom stolt.
-----------------------------------
Samtidigt är jag inte den enda som han har lämnat. Därför finns mina tankar hos alla de som har träffat han - speciellt min mormor, min mor och min morbror.
Det har självklart inte varit världens sorglösaste vecka. Man har haft en anställningsintervju, fått en utvärdering från förra jobbet och oroat sig för den framtid som väntar en nyexad ekonom som mig. Och allt detta har man gjort med vetskapen om vad som väntade. Därför var det, som sagt, inte en helt hundra procent sorglös vecka.
Men det betyder ju inte annat än att livet ändå går vidare. Till exempel gör dig mig - och jag hoppas att jag inte låter känslokall nu - glad att han gick bort i anslutning till något som han tyckte om (fiske alltså). Hans sista dagar kunde istället genomlevas på ett kallt, sterilt åldersdomshem där hans kontakt med sina nära och kära skulle vara evighetslängre än vad man någonsin kan föreställa sig.
Samtidigt kan man inget annat än att le när man minns honom. Han berättelser var alltid underhållande och många gånger fantasifulla. Det var inte mycket man behöver göra för att göra honom glad - och vice versa. Ja, till och med mittsista minne av honom får mig att bli glad. Det var nämligen när han via ett skype-video-samtal grattade mig för att jag tog min examen och det är ju inget dåligt sista minne, vågar jag säga). Också, vilket jag vill påpeka, har han ju hunnit med ett par äventyr under sina år. Han har varit en action-man och man vill ju försöka att få göra fler saker än honom.
Så, samtidigt som att jag - liksom alla andra som träffat han - känner sorg för att ha mist honom känner jag mig glad för att ha träffat honom. Han var en bra morfar och jag ska fortsätta att ge honom anledningar att - om han fortfarande kan bli detta - göra honom stolt.
-----------------------------------
Samtidigt är jag inte den enda som han har lämnat. Därför finns mina tankar hos alla de som har träffat han - speciellt min mormor, min mor och min morbror.
Jag överlevde de första veckorna på jobbet!
Hej. Ibland undrar man hur en enkel sak som en cigarett kan betyda så mycket: hur ett sådant litet (cancerframkallande) objekt kan vara symbolen för viljornas kamp, som bara slutar i otrevligheter. Men vi kommer dit sen för jag ska först prata om jobbet.
Jobbet går bra men jag måste säga att jag är riktigt mentalt slutkörd just nu. För det första har jag arbetat varje dag sedan förra måndagen - till och med under förra helgen. Det var verkligen något som med rättighet kan kallas tufft. Sedan kommer man till jobbet där man har en kollega som har arbetat lika mycket som mig och därför är minst lika trött som undertecknad (kanske till och med tröttare för den stackaren har haft många saker att tänka på även utanför jobbet). Efter det är detta mitt första riktiga jobb vilket gör att det är riktigt tufft att komma in i samma produktivitet som henne, vilket gör att självförtroendet för jobbet fortfarande är lågt. Och det blir inte bättre av att jag aldrig är nöjd med mig själv såvida jag högpresterar och då jag är oproduktivare än ett foster och tvingas fortfarande ställa dumma och självklara frågor till de mer seniora personerna på arbetsplatsen känns det inte som att det är en dans på rosor; snarare något annat.
Men det värsta av allt är det finns en antirök-regel på International House och den som ertappas att röka en endaste gång sparkas ut. Vem är det som rapporterar? Ingen aning, men då jag ordnade festen med min kollega (och var trött som en gris och hungrig som en björn som vaknat från idet då jag inte ätit sen tolv timmar) kändes det som att jag skulle säga till. Och det gjorde jag. Till följd att det blev en mycket otrevlig situation mellan mig och en grupp på åtta människor då jag I N T E gav mig - vilket inte de heller gjorde. Så jag har bränt mina broar där och kommer nog aldrig kunna bli vän med dessa personer - någonsin.
Men avslutningsvis är det väl ändå en orsak till att jag tänker såhär. Jag trodde att jag skulle kunna återuppliva samma liv som i Italien men istället är jag en slags polis. Och det finns ju många andra människor som jag kan kalla vänner och kompisar. Sedan finns det ju självklart tvivel idag eftersom detta är min första lediga stund sedan två veckor och att jag är hungrig, trött, utsliten - och fortfarande lite arg sen den där otrevliga situationen. Men allt detta händer ju av en orsak: att jag ska lära mig av vad som händer. Jag ska fortsätta att kämpa hårt, jag ska indentifiera mina svaga sidor och arbeta på dem, jag ska ställa dem här dumma frågorna (som jag borde veta svaret för länge sedan) tills jag lär mig svaret som rinnande vatten - och allt sånt. Jag ska inte ge upp nu -när detta jobbet är min chans att förbereda mig inför arbetslivet!!!
Jobbet går bra men jag måste säga att jag är riktigt mentalt slutkörd just nu. För det första har jag arbetat varje dag sedan förra måndagen - till och med under förra helgen. Det var verkligen något som med rättighet kan kallas tufft. Sedan kommer man till jobbet där man har en kollega som har arbetat lika mycket som mig och därför är minst lika trött som undertecknad (kanske till och med tröttare för den stackaren har haft många saker att tänka på även utanför jobbet). Efter det är detta mitt första riktiga jobb vilket gör att det är riktigt tufft att komma in i samma produktivitet som henne, vilket gör att självförtroendet för jobbet fortfarande är lågt. Och det blir inte bättre av att jag aldrig är nöjd med mig själv såvida jag högpresterar och då jag är oproduktivare än ett foster och tvingas fortfarande ställa dumma och självklara frågor till de mer seniora personerna på arbetsplatsen känns det inte som att det är en dans på rosor; snarare något annat.
Men det värsta av allt är det finns en antirök-regel på International House och den som ertappas att röka en endaste gång sparkas ut. Vem är det som rapporterar? Ingen aning, men då jag ordnade festen med min kollega (och var trött som en gris och hungrig som en björn som vaknat från idet då jag inte ätit sen tolv timmar) kändes det som att jag skulle säga till. Och det gjorde jag. Till följd att det blev en mycket otrevlig situation mellan mig och en grupp på åtta människor då jag I N T E gav mig - vilket inte de heller gjorde. Så jag har bränt mina broar där och kommer nog aldrig kunna bli vän med dessa personer - någonsin.
Men avslutningsvis är det väl ändå en orsak till att jag tänker såhär. Jag trodde att jag skulle kunna återuppliva samma liv som i Italien men istället är jag en slags polis. Och det finns ju många andra människor som jag kan kalla vänner och kompisar. Sedan finns det ju självklart tvivel idag eftersom detta är min första lediga stund sedan två veckor och att jag är hungrig, trött, utsliten - och fortfarande lite arg sen den där otrevliga situationen. Men allt detta händer ju av en orsak: att jag ska lära mig av vad som händer. Jag ska fortsätta att kämpa hårt, jag ska indentifiera mina svaga sidor och arbeta på dem, jag ska ställa dem här dumma frågorna (som jag borde veta svaret för länge sedan) tills jag lär mig svaret som rinnande vatten - och allt sånt. Jag ska inte ge upp nu -när detta jobbet är min chans att förbereda mig inför arbetslivet!!!
Jag har en ovana - och det är att vara osjälvisk
I dagens samhälle märker man att narcisismen breder ut sig. Istället för att tänka på andra är det i första hand en själv som man sätter främst. Det märkte jag till exempel på den nyårsfesten som jag gick på där klädkoden var smoking, vilket majoriteten struntade i eftersom deras egna inre var viktigare än andras.
Men i alla fall; detta att vara självisk är inget som jag känner igen mig i. Istället är det tvärtom: jag är närmast alltför osjälvisk. Jag sätter till exepel nästan aldrig mig själv i första hand utan det är alltid den andras väl som går före. Se bara idag: jag hade mat på jobbet som jag inte behövde och min kollega var riktigt hungrig. Och eftersom jag inte var hungrig (det var alltför tidigt för att äta mat) kunde jag verkligen inte låta min kollega gå utan att äta något så jag volentärade bort hela måltiden - bara därför att. Och jag gjorde det bara för att det var rätt att göra så.
Jag har ju hört att jag ska sluta vara osjälvisk för människor utnyttjar mig hela tiden. Och ja, de gör de. Men... därför är jag glad att jag närmast har lärt mig att säga nej till vissa - för att nackdelarna är större än den själsliga vinsten som min osjälviskhet ger mig. Så man lär sig ju att välja vänner.
Ska jag sluta vara osjälvisk? Knappast! It's the way 2 b!
Men i alla fall; detta att vara självisk är inget som jag känner igen mig i. Istället är det tvärtom: jag är närmast alltför osjälvisk. Jag sätter till exepel nästan aldrig mig själv i första hand utan det är alltid den andras väl som går före. Se bara idag: jag hade mat på jobbet som jag inte behövde och min kollega var riktigt hungrig. Och eftersom jag inte var hungrig (det var alltför tidigt för att äta mat) kunde jag verkligen inte låta min kollega gå utan att äta något så jag volentärade bort hela måltiden - bara därför att. Och jag gjorde det bara för att det var rätt att göra så.
Jag har ju hört att jag ska sluta vara osjälvisk för människor utnyttjar mig hela tiden. Och ja, de gör de. Men... därför är jag glad att jag närmast har lärt mig att säga nej till vissa - för att nackdelarna är större än den själsliga vinsten som min osjälviskhet ger mig. Så man lär sig ju att välja vänner.
Ska jag sluta vara osjälvisk? Knappast! It's the way 2 b!
Jag blev dömd efter mitt utseende och mina politiska åsikter på en och samma gång
En sak som jag misstänker att ni bloggläsare inte missat är att mina politiska åsikter är åt det mer blåfärgade hållet - för att uttrycka mig rent diplomatiskt. Dock ser jag ju inte det som några problem eftersom jag väldigt sällan låter politiska spörsmål styra diskussioner; jag menar: så länge det är en förnuftig människa jag pratar med bryr jag mig inte om den har blåa eller röda åsikter. Tyvärr var det en kille som inte tyckte så.
Låt mig förklara. Jag var och festade på Gedigets nyårsfest men förberedelserna var rent ut sagt kaosartade. Jag hade kommit hem till min lägenhet och hade två, tre timmar på mig att packa ut mina väskor och göra mig iordning till festen. Till saken hör också att jag inte har klippt mig sen november-ish eftersom jag inte har nog med pengar till det så mitt hår är längre än vad jag vill ha det till. Så, då kommer ju frågan som man ställer sig i stress: hur ska man göra med håret för att få till den rätta nyårsfrisyren? Tja... ... ... backslick kanske. Så för första gången på flera år försökte jag forma en back-slick-frisyr.
Sedan hoppar jag till nyårsfesten för där snackade jag lite med en speciell kille som jag träffade lite snabbt på nyårsfestens förfest. Den där killen frågade mig plötsligt om jag var moderat. Eftersom det partiets åsikter överrensstämmer rätt så bra med mina kunde jag inte säga annat än ja. Samtidigt frågade jag honom om hur han kunde dra den slutsatsen. "Jag ser det på dig" sa han och där slutade diskussionen.
Så ja... han var speciell. Men man kände sig bedömt av att man hade dessa blåa åsikter. Och man kände sig bedömd av att han drog den slutsatsen på grund av min nödlösning. Så nu har jag faktiskt för en gångs skull blivit bedömt på två sätt på en och samma gång. Inte många som råkar ut för det!
-------------------------------------
Jobbet går fortfarande bra. Har en bra och rolig tjej som jag jobbar med. Ni kan läsa en artikel om oss på min skolas hemsida =)
Låt mig förklara. Jag var och festade på Gedigets nyårsfest men förberedelserna var rent ut sagt kaosartade. Jag hade kommit hem till min lägenhet och hade två, tre timmar på mig att packa ut mina väskor och göra mig iordning till festen. Till saken hör också att jag inte har klippt mig sen november-ish eftersom jag inte har nog med pengar till det så mitt hår är längre än vad jag vill ha det till. Så, då kommer ju frågan som man ställer sig i stress: hur ska man göra med håret för att få till den rätta nyårsfrisyren? Tja... ... ... backslick kanske. Så för första gången på flera år försökte jag forma en back-slick-frisyr.
Sedan hoppar jag till nyårsfesten för där snackade jag lite med en speciell kille som jag träffade lite snabbt på nyårsfestens förfest. Den där killen frågade mig plötsligt om jag var moderat. Eftersom det partiets åsikter överrensstämmer rätt så bra med mina kunde jag inte säga annat än ja. Samtidigt frågade jag honom om hur han kunde dra den slutsatsen. "Jag ser det på dig" sa han och där slutade diskussionen.
Så ja... han var speciell. Men man kände sig bedömt av att man hade dessa blåa åsikter. Och man kände sig bedömd av att han drog den slutsatsen på grund av min nödlösning. Så nu har jag faktiskt för en gångs skull blivit bedömt på två sätt på en och samma gång. Inte många som råkar ut för det!
-------------------------------------
Jobbet går fortfarande bra. Har en bra och rolig tjej som jag jobbar med. Ni kan läsa en artikel om oss på min skolas hemsida =)
Är det värt att vara gentleman ibland?
Nu när jag tar hand om tvätten (ja, jag vet att det är utanför tvättiderna men tiden i Italien har förstört mig) tänker jag på hur en tjej har upptagit mitt sinne med sina mycket speciella ord. Det hon sa var enkelt, men gör mig ändå väldigt förvirrad eftersom det går emot det hon sa till mig för flera månader sedan. Hon sa nämligen att hon inte vill ha en gentleman - utan hon vill ha en riktig man. Och jag kan inte riktigt förstå det. Speciellt inte när hon för flera månader sedan talade om hur idiotiska alla män är (och vägrade kalla mig man eftersom jag är en *trumvirvel* gentleman)
Jag dömmer henne inte på ett vis eller har några åsikter om henne på ett annat vis, men jag blir förvirrad och som en man är det något som jag hatar att vara. Jag förstår nämligen inte riktigt varför man skulle föredra en vad det i frågetecknets namn kallas en riktig man (och också vad som gör att jag inte kommer upp i den kategorin). För vad är en sådan typ av en man? Frågar ni mig är det en som mig. Som offrar sig för laget, som alltid ställer upp, som tar emot dåliga nyheter utan att bråka - och sådana saker (egentligen är det idealmänniskan, men eftersom jag är man och vill vara en idealman så är jag fri i min tolkning nu =P ). Men om man frågar tjejer så verkar det vara grobianer som Fadde eller grobianavföringar som Fritzl, för det är ju ändå de som gifter om sig i fängelse fler gånger än vad jag hinner byta underkläder.
Så det jag vill säga är att det är en kulturchock att komma tillbaka till Sverige och se den här mentaliteten. Jag menar, därborta i Italien var det ingen som ens var i närheten av att ens yttra något sådant. Där var det istället klass hos tjejerna, skulle typ aldrig yttra något sådant. Istället skulle det vara något annat (ja, ett par italienska tjejer ville bort från Italien för att komma till nåt land där killarna behandlade dem på ett mognare sätt).
Så ja... jag känner mig lite bitter (gnider tänder lite här och där) och undrar vad det är för land som jag har fötts i. Känner att man kanske ska flytta utomlands där den svenska mentaliteten är avskydd som pesten.
Nåväl... jag kanske kan vara glad över en sak (och jag vill hårddra det och säga att jag är riktigt glad över det) och det är att hon inte sa en helt annan sak. En sak som fått mig rasande när jag såg det någonstans. Och det är att hon kunde säga att "killar är som toaletter - de bästa är upptagna och resten är fulla av skit". Eftersom sådana som mig då tydligen är fulla av skit och grobianavföringar som Frtizl är upptagna så hade jag sagt upp kontakten med vem som än säger denna mening med full allvar.
------------------------------------------------------
Uch vad omanligt det känns att blogga? Varför? Jo, när man loggar in på startsidan ser man bara tjejreklam med rosa färger och sådant. Bör nog göra en K.A och manla upp bloggen lite (manla = göra den manligare)
Jag dömmer henne inte på ett vis eller har några åsikter om henne på ett annat vis, men jag blir förvirrad och som en man är det något som jag hatar att vara. Jag förstår nämligen inte riktigt varför man skulle föredra en vad det i frågetecknets namn kallas en riktig man (och också vad som gör att jag inte kommer upp i den kategorin). För vad är en sådan typ av en man? Frågar ni mig är det en som mig. Som offrar sig för laget, som alltid ställer upp, som tar emot dåliga nyheter utan att bråka - och sådana saker (egentligen är det idealmänniskan, men eftersom jag är man och vill vara en idealman så är jag fri i min tolkning nu =P ). Men om man frågar tjejer så verkar det vara grobianer som Fadde eller grobianavföringar som Fritzl, för det är ju ändå de som gifter om sig i fängelse fler gånger än vad jag hinner byta underkläder.
Så det jag vill säga är att det är en kulturchock att komma tillbaka till Sverige och se den här mentaliteten. Jag menar, därborta i Italien var det ingen som ens var i närheten av att ens yttra något sådant. Där var det istället klass hos tjejerna, skulle typ aldrig yttra något sådant. Istället skulle det vara något annat (ja, ett par italienska tjejer ville bort från Italien för att komma till nåt land där killarna behandlade dem på ett mognare sätt).
Så ja... jag känner mig lite bitter (gnider tänder lite här och där) och undrar vad det är för land som jag har fötts i. Känner att man kanske ska flytta utomlands där den svenska mentaliteten är avskydd som pesten.
Nåväl... jag kanske kan vara glad över en sak (och jag vill hårddra det och säga att jag är riktigt glad över det) och det är att hon inte sa en helt annan sak. En sak som fått mig rasande när jag såg det någonstans. Och det är att hon kunde säga att "killar är som toaletter - de bästa är upptagna och resten är fulla av skit". Eftersom sådana som mig då tydligen är fulla av skit och grobianavföringar som Frtizl är upptagna så hade jag sagt upp kontakten med vem som än säger denna mening med full allvar.
------------------------------------------------------
Uch vad omanligt det känns att blogga? Varför? Jo, när man loggar in på startsidan ser man bara tjejreklam med rosa färger och sådant. Bör nog göra en K.A och manla upp bloggen lite (manla = göra den manligare)
Nu när jag har tid till att tänka tänker jag för mycket
Nu har väl undrat hur jag orkade vara engagerad i så mycket under min studietid i Kristianstad? Men det beror på att jag tvingade mig själv till att göra så. Annars skulle jag börja tänka och då blir jag defenetivt inte glad. Problemet är bara att jag inte har så mycket att göra här i Italien. Därför börjar jag tänka riktigt mycket och då blir det ju mycket värre att upprätthålla ett bra humör (tills dess att man är med vänner eller när man festar). Vad är det då som jag tänker på? Allt möjligt. Mest på att det är här i Italien som man vill förändra sitt sätt att vara; att börja njuta mer av livet och börja umgås mer med kompisar.
Som ni ser är det många tankar som far runt i huvudet. Men oroa er inte för det är ju därför man åker utomlands: för att ändra sitt sätt att tänka. Jag känner nämligen en jättetrevlig brittisk tjej som ska doktorera i Bologna och hennes avhandling handlar om hur filosofen Platons vistelse i den Sicilienska staden Syrakysa (hos Pythagoras lärljungar) påverkade hans tankar. Så om Platon fick nya tankebanor måste jag också få sådana och då kan man inte bara ha positiva tankar... right?
En liten betraktelse om foton
När jag åkte till Pisa kändes det mer som att jag åkte till för att ta foton än att faktiskt beskåda tornet med egna ögon. Och det säger nog mycket om hur mycket jag gillar att ta foton. Jag älskar verkligen att fotografera och därmed fånga ögonblicken genom linsens ljusfångande mekanismer. Dock säger det inte mycket om vilken grad av perfektion som jag eftersträvar. Jag kan verkligen inte acceptera att ha dåliga foton. Om det finns en gnutta del i bilden känns det som att jag vill ta bort den, säg att min skugga syns eller att en buss skymmer en kant. Därför är det vissa som har bett mig på skarpen att behålla vissa bilder trots att min kvalitetskontroll inte vill låta bilden leva. Så nåväl, det finns ju olika sätt att ta bilder (och det är skjusningen med det) men jag älskar i alla fall perfektion.
Förresten funderar jag också kring detta med att ta kort på sig själv. Jag vill ogärna vara med på mina egna bilder för de säger inte mycket. Alla mina bilder ska helst berätta något och då är det tråkigt att synas för mycket. Enbart i vissa tillfällen vill jag synas på mina bilder - som vid lutande tornet i Pisa och andra sådana tillfällen. Menmen... så kan det ju gå
Jag är besviken på alla som utnyttjar mig
Nu när jag sitter här i Italien tänker jag faktiskt på Ingvar Kamprad och hans värderingar. Han skrev nämigen i sitt lilla testamente att Ikea sökte efter så kallade samhällsbyggare; sådana som utan anmodan kan hjälpa till med vad som helst bara för snällhetens skull. Det var inspirerande att läsa om detta för det känns verkligen att det är jag. Jag har till exempel inget emot att offra mig för laget bara för att hjälpa till (jag anmälde mig till exempel till kårens sista disco innan jag ens blev tillfrågad).
Samtidigt är det en av mina värderingar att vara den personen som alltid hjälper till och bara ber om hjälp om det är den absolut sista utvägen. Ja, man kan till och med säga att min idealmänniska är sådan. Av den anledningen blev jag riktigt besviken när jag fick höra att jag är för snäll. Varför? För att det är en del människor som hur skamlöst som helst utnyttjar mig. Som bara tar sig an sådana friheter utan att ge något tillbaka. Det gör mig besviken och rent ut sagt förbannad. Jag skulle gärna vilja få reda på vilka det är. Men kanske inte... Jag vet redan hur jag skulle behandla de människorna. De skulle bli mindre värda än luft eftersom jag skulle bli helst likgiltig inför dem. Och om jag börjar med den behandlingen är det väldigt svårt att ta sig ifrån detta för jag är mycket långsint. Därför vill jag nog inte veta vilka som utnyttjar mig för då kommer de aldrig bli förlåtna.
Förhoppningsvis kommer de väl få bättre tankar om sig själva och slutar utnyttja folk. Men vad vet jag. Alla människor är inte friska i huuvdet...
Nu återkommer de känslorna som jag hade inför Island-resan
Nu när det bara är tre dagar kvar tills jag lämnar detta just nu höstiga land börjar jag tänka på förra årets Island-resa. Jag menar, nästan alla de känslor som jag hade då återkommer. Först och främst blir jag riktigt nervös... Det finns nämligen en liten önskan att packa ur väskan, medvetet missa flyget och fortsätta leva den trygghet som jag har här. Men samtidigt föds en fast och stenstark beslutsamhet att fortsätta med alla förberedelser för jag har inget val. Jag har ju valt att åka till Italien så mitt enda alternativ är att fortsätta med min packning. Just denna sista känsla märkte min mor av när hon följde med mig till Kastrup för att vinka av mig när jag åkte iväg till Island. Hon tyckte att jag lyste av självsäkerhet trots att mitt livs mest skrämmande äventyr var i antagande - men det var nog bara för att jag defenetivt gillade läget. Jag kände på mig att även om det blir en katastrofal resa (inklusive att flyget störtar) så har jag upplevt tillräckligt mycket för att inte känna ånger (och just i år känner jag att denna uppenbarelse är starkare). Så idag, med bara några få dagar kvar, gillar jag läget och längtar till Italien. Och det betyder att även om jag säger att jag är nervös är det mer en slags pirriga känslan i magen som uppstår när man ska dejta världens snyggaste och smartaste tjej - och inte den slags nervositets-rädsla som man får när man står inför avrättningspatrullen. Det är alltså en stor skillnad och jag längtar verkligen till Italien.
-------------------------------
Och jag tror att det är orsaken till att jag kan ta avslut utan större problem än de vanliga ledsamhets-känslorna. För jag ser till att leva i nuet så att jag inte får ånger samtidigt som jag har siktet fokuserat på framtida händelser. På så sätt fastnar jag nästan aldrig i dåtiden.
-------------------------------
Och jag tror att det är orsaken till att jag kan ta avslut utan större problem än de vanliga ledsamhets-känslorna. För jag ser till att leva i nuet så att jag inte får ånger samtidigt som jag har siktet fokuserat på framtida händelser. På så sätt fastnar jag nästan aldrig i dåtiden.
Avslut är aldrig en angenäm upplevelse
Jag måste erkänna att en av de största anledningarna till att jag läser andras bloggar är att få inspiration till framtida egna blogginläggmästerverk. Nu är det Olas senaste betraktelser som har gjort mig sugen på att fundera kring något som kallas avslut.
Ola är - vilket man verkligen ser av hans mycket välskrivna blogg - en djup kille som uppger att han har svårt för att ta avslut, vilket är nog något som alla kan känna igen sig i. Att ha en mycket god trygghet i en grupp för att sen förlora den är en hård smäll som aldrig känns förnäm.
Själv har jag - genom att ha bott på International House i två år - upplevt detta alltför ofta för att tycka om det. Sammanlagt har det blivit sex grupper av människor som jag under den tiden vinkade av vid tågstationen (därför kan jag lätt bli melankonisk om jag för mina tankarna till den platsen som tåget åker ifrån). Som ni kanske kan gissa er till har jag haft många bästa vänner bland de människorna som utgjorde dessa grupper och det var aldrig roligt att vinka av dem.
Men mitt i allt detta elände har jag lärt mig att minska denna ångesten för avsluten och detta gör jag genom att inte ångra något. Ta till exempel detta med att ens bästa vän åker iväg från Sverige. Genom att högtidligt lova varandra att ses någon gång i framtiden (och därmed betona att det är ett "vi ses" och inte ett "adjö") får man sig själv att bli gladare. Och det här med ta avsked från en mycket tight grupp kan göras lättare om man övertygar sig själv om att man någon gång i framtiden kommer att uppleva samma tighthet igen. Tro mig - det var riktigt supertight på International House så jag vet vad jag pratar om.
Så hur ser jag på att åka till Italien då för jag kommer ju lämna en mycket bra kår och väldigt många goda vänner för ett halvår med för mig helt okända människor. Om jag får vara ärlig så känner jag inget annat än hoppfullhet tack vare de anledningar som jag räknade upp i förgående stycket. Kåren kommer ju att finnas kvar när jag kommer tillbaka och många av mina kompisar kommer att vara tillgängliga då. Samtidigt kommer jag att träffa många nya bästa kompisar (och jag träffar kanske en Bella Bella) så det har jag att se fram emot.
Så jag kan ju avsluta inlägget med att nämna att avslut är aldrig en angenäm upplevelse och det finns lika många sätt att hantera dessa som det finns människor som tar avslut.
-----------------------------------------
Angående kvällens fest. Egentligen borde jag kalla den för "vi ses"-fest men hur kul låter det? Därför är det oficiellt sett än avskedsfest när det inoficiellt kan betäcknas som just en "vi ses"-fest
Ola är - vilket man verkligen ser av hans mycket välskrivna blogg - en djup kille som uppger att han har svårt för att ta avslut, vilket är nog något som alla kan känna igen sig i. Att ha en mycket god trygghet i en grupp för att sen förlora den är en hård smäll som aldrig känns förnäm.
Själv har jag - genom att ha bott på International House i två år - upplevt detta alltför ofta för att tycka om det. Sammanlagt har det blivit sex grupper av människor som jag under den tiden vinkade av vid tågstationen (därför kan jag lätt bli melankonisk om jag för mina tankarna till den platsen som tåget åker ifrån). Som ni kanske kan gissa er till har jag haft många bästa vänner bland de människorna som utgjorde dessa grupper och det var aldrig roligt att vinka av dem.
Men mitt i allt detta elände har jag lärt mig att minska denna ångesten för avsluten och detta gör jag genom att inte ångra något. Ta till exempel detta med att ens bästa vän åker iväg från Sverige. Genom att högtidligt lova varandra att ses någon gång i framtiden (och därmed betona att det är ett "vi ses" och inte ett "adjö") får man sig själv att bli gladare. Och det här med ta avsked från en mycket tight grupp kan göras lättare om man övertygar sig själv om att man någon gång i framtiden kommer att uppleva samma tighthet igen. Tro mig - det var riktigt supertight på International House så jag vet vad jag pratar om.
Så hur ser jag på att åka till Italien då för jag kommer ju lämna en mycket bra kår och väldigt många goda vänner för ett halvår med för mig helt okända människor. Om jag får vara ärlig så känner jag inget annat än hoppfullhet tack vare de anledningar som jag räknade upp i förgående stycket. Kåren kommer ju att finnas kvar när jag kommer tillbaka och många av mina kompisar kommer att vara tillgängliga då. Samtidigt kommer jag att träffa många nya bästa kompisar (och jag träffar kanske en Bella Bella) så det har jag att se fram emot.
Så jag kan ju avsluta inlägget med att nämna att avslut är aldrig en angenäm upplevelse och det finns lika många sätt att hantera dessa som det finns människor som tar avslut.
-----------------------------------------
Angående kvällens fest. Egentligen borde jag kalla den för "vi ses"-fest men hur kul låter det? Därför är det oficiellt sett än avskedsfest när det inoficiellt kan betäcknas som just en "vi ses"-fest
Trots att jag inte är muslim lever jag till en viss del efter deras tankar
Idag var det en för mig okänd kille som gick fram till mig och sa att han - vid hans gud, som han sa - behövde hjälp. Han uppgav att han saknade pengar till tågbiljetter och eftersom jag hade en tia i plånboken gav jag bort den till honom. Visst, han var kanske en väldigt sniken lögnhals som bara ville ljuga för mig men eftersom det bara var en guldslant bekymrade jag mig inte för det. Trots allt har jag lyssnat till en av de bästa sakerna med Islam. För en av de sakerna som en god muslim ska göra är att skänka bort likvida medel till de som behöver detta mer. Och även om jag är långt ifrån att vara muslim - there is no such thing as a god, som jag som ateist menar - tycker jag att det är en god och moralisk tanke och därför offrade jag min peng för en stunds glädje. Därvid hoppas jag att alla muslimer kan förlåta mig för att vara ateist då jag trots allt utverkar sådana saker som de anser som livsviktiga.
---------------------------------------------------------------------------
Jag talade med en kompis igår som långt ifrån delar mina politiska övertygelser. Bland annat angrep han väderkvarnen Neoliberalister och tyckte att man borde förbjuda dessa värderingar. Jag sa ingenting för jag ville ju inte att vår första samtal på evigheter skulle utveckla sig till en hätsk debatt. Var det rätt gjort av mig? För jag tänker hela tiden att jag borde säga min mening - men samtidigt måste man ju offra sig för bådas bästa.
---------------------------------------------------------------------------
Jag talade med en kompis igår som långt ifrån delar mina politiska övertygelser. Bland annat angrep han väderkvarnen Neoliberalister och tyckte att man borde förbjuda dessa värderingar. Jag sa ingenting för jag ville ju inte att vår första samtal på evigheter skulle utveckla sig till en hätsk debatt. Var det rätt gjort av mig? För jag tänker hela tiden att jag borde säga min mening - men samtidigt måste man ju offra sig för bådas bästa.
Jag är en riktig charmör - och hur kan man använda det?
Helgens bästa konversation:
Kassörskan på systembolaget: Tack för att du visade legget men tyvärr har vi slut på godiset
Jag: Det gör inget. Jag är ändå inte gammal nog för att slippa visa legget
Kassörskan: Det gör jag också, även om jag är ett år yngre, eller vänta, ett år äldre
Jag: Det märks inte för du ser ut att vara två år yngre
Kassörskan (till damen som står bakom mig): Han är en riktig charmör och vet precis vad han ska säga
Jag: Det gör inget. Jag är ändå inte gammal nog för att slippa visa legget
Kassörskan: Det gör jag också, även om jag är ett år yngre, eller vänta, ett år äldre
Jag: Det märks inte för du ser ut att vara två år yngre
Kassörskan (till damen som står bakom mig): Han är en riktig charmör och vet precis vad han ska säga
Jani, det säger nog mycket om hur jag är som person; jag försöker alltid att säga de bästa sakerna som situationen kan utkräva. Jag kan, utan att behöva det, göra allt för att - som man kallar det - charma andra personer. Den enda orsaken till det är att det leendet som kan följa upp "charmoffensiven" gör mig glad. Till exempel log jag mycket åt denna konversation som jag skrev upp i början av bloggen. Så hur kan jag utveckla detta? En möjlig lösning är att jag kan hitta en tjej som gillar en kille som mig. Det kan kanske bli svårt för - om man tolkar facebook-undersökningen - att det är fler tjejer som vill ha en snäll och omtänktsam kille än en charmör. Därför måste jag väl - gud förbude - gå och bli snäll. Hjälp!
--------------------------------------------
Ironivarning utfärdas på de sista två meningarna.
Och Ola: tack vare ditt pianospelande blev underhållning väldigt bra!!!
Karin Boyes "Moln" är min favoritdikt - och här kommer anledningen
Jag som är lite sådär djup tänker på hur dikter kan säga så mycket om ens liv. De riktigt träffar in sig på hur man känner och kvarhåller sig sådär hela lovet. Ett sådant poem har Karin Boye skrivit. Texten heter Moln.
Som ni ser av dikten handlar det om att molnen lever majestätiskt trots att de vet att de ska dö. Det är just detta som stämmer in sig på mig. Jag vet nämligen att döden kan komma närsomhelst så därför ser jag till att leva så majestätiskt som möjligt. Mina mål är stora och mina drömmar är ännu storslagnare. Likt molnet ska jag alltså leva livet storstilat och förakta det öde som i den avlägsna framtiden väntar mig. Därför är jag inte rädd för att dö - det är bara något som jag vill undvika att uppleva.
_______________________________________
*edit* Herrejösses vad ett skrivfel kan betyda mycket. Glömde skriva "undvika" vilket gjorde att meddelandet blev mycket mörkt
Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö! Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö sakta lösande sig i en skur av svala droppar.
Majestätiska moln - genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.
Majestätiska moln - genom livet, genom döden gå de leende fram i en strålande sols sken utan skymmande oro i eter så klart ren, gå med storstilat, stilla förakt för sina öden.
Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.
Som ni ser av dikten handlar det om att molnen lever majestätiskt trots att de vet att de ska dö. Det är just detta som stämmer in sig på mig. Jag vet nämligen att döden kan komma närsomhelst så därför ser jag till att leva så majestätiskt som möjligt. Mina mål är stora och mina drömmar är ännu storslagnare. Likt molnet ska jag alltså leva livet storstilat och förakta det öde som i den avlägsna framtiden väntar mig. Därför är jag inte rädd för att dö - det är bara något som jag vill undvika att uppleva.
_______________________________________
*edit* Herrejösses vad ett skrivfel kan betyda mycket. Glömde skriva "undvika" vilket gjorde att meddelandet blev mycket mörkt
Min personliga tro
Jag gjorde precis ett test på facebook där man fick reda på vilket religiös tillhörighet jag har. Föga förvånande var jag ateist enligt det testet. Anledningen till den obefintliga förvåningen var att jag, sedan jag - vilket är ironiskt - konfirmerades, har ansett att det är matematiken som styr allt.
Vad är då anledningen till detta? Jo, vid den tiden som jag konfirmerades behövde jag bekräftelse. Tiden i skolan var väl inte den bästa så utanför familjen var det bara i kyrkan som jag kände tillhörighet. Problemet var bara att tillhörigheten enbart härrörde sig till att de människa som fanns där accepterade mig för den jag var - och inte till den andliga tillhörighet som förde besökarna närmare varandra. Trots att jag gick på gudstjänster led jag igenom dem; jag tyckte att de inte förde fram något. Speciellt mässorna var något som jag överhuvudtaget inte vill uppleva igen. Anledningen till detta är att alla skulle be om förlåtelse. Jag ansåg, vilket jag gör än idag, att vi inte har något att be om förlåtelse för till någon annan än för oss själva.
Som ni ser har jag ett främlingsskap till den kristna religionen men övriga religioner lider också skada av min icke-andliga syn. Det största tecknet på detta är att jag verkligen inte tror på ödet. Om jag går ut ikväll och träffar min drömtjej var det mitt val att gå ut som förde fram mig till henne (alltså tillfälligheter) och inte någon övre kraft. Jag menar; om jag hade valt att stanna hemma skulle det då lika gärna vara ödet som gjorde att jag inte träffade henne...
Så jag är alltså ateist - motsatsen till teist. Betyder det då att jag ser ned på de som är troende? Knappast. Det är nämligen som så att jag har förmånen att ha en enorm respekt för andras religiösa utövande. Så länge ingen försöker trycka på mig vad jag ska tro på accepterar jag fullt ut den andra personens religiösa övertygelse - oavsett om det är Jesus, Allah eller någon annan som är den främsta symbolen för vad religionen står för.
Jag är ateist och tror helt och hållet på matematikens lagar - men jag är öppen för andras övertygelser.
Vad är då anledningen till detta? Jo, vid den tiden som jag konfirmerades behövde jag bekräftelse. Tiden i skolan var väl inte den bästa så utanför familjen var det bara i kyrkan som jag kände tillhörighet. Problemet var bara att tillhörigheten enbart härrörde sig till att de människa som fanns där accepterade mig för den jag var - och inte till den andliga tillhörighet som förde besökarna närmare varandra. Trots att jag gick på gudstjänster led jag igenom dem; jag tyckte att de inte förde fram något. Speciellt mässorna var något som jag överhuvudtaget inte vill uppleva igen. Anledningen till detta är att alla skulle be om förlåtelse. Jag ansåg, vilket jag gör än idag, att vi inte har något att be om förlåtelse för till någon annan än för oss själva.
Som ni ser har jag ett främlingsskap till den kristna religionen men övriga religioner lider också skada av min icke-andliga syn. Det största tecknet på detta är att jag verkligen inte tror på ödet. Om jag går ut ikväll och träffar min drömtjej var det mitt val att gå ut som förde fram mig till henne (alltså tillfälligheter) och inte någon övre kraft. Jag menar; om jag hade valt att stanna hemma skulle det då lika gärna vara ödet som gjorde att jag inte träffade henne...
Så jag är alltså ateist - motsatsen till teist. Betyder det då att jag ser ned på de som är troende? Knappast. Det är nämligen som så att jag har förmånen att ha en enorm respekt för andras religiösa utövande. Så länge ingen försöker trycka på mig vad jag ska tro på accepterar jag fullt ut den andra personens religiösa övertygelse - oavsett om det är Jesus, Allah eller någon annan som är den främsta symbolen för vad religionen står för.
Jag är ateist och tror helt och hållet på matematikens lagar - men jag är öppen för andras övertygelser.
Därför håller jag på med så mycket
Hej. Förutom att vara känd för allt dumt som jag gör verkar jag vara ihopkopplad med allt vad jag gör. Folk känner verkligen att jag gör allt. Det kan jag väl hålla med om, för jag gör en - om jag får svära - jädra mycket. Varför? För att jag måste. Det är nämligen som så att jag är en tänkare som - hör och häpna - tänker oerhört mycket. Ni har väl säkert sett detta genom denna blogg som jag klottrar på. Jag tänker alltså för mycket och det kan gå åt helvete. Av vilken anledning? För att vilka tråkiga tankar som helst kan dyka upp. Osäkerheten kommer när jag minst anar det och förföljer mig tills dess att jag bedövar tankarna genom att göra något. Så är det. Vad är då lösningen? Att faktiskt fortsätta att vara hårresande upptagen. Annat vill jag inte göra - om alternativet är att låsa in sig hemma och bara tänka dystra tankar.
-----------------------------------------
Så dystert är det väl inte... Jag tänker bara på vad folk tycker om mig, blir påmind om den gamla tiden när jag var mer ansedd som konstig, och att folk därför inte respekterar mig. Ibland tror jag verkligen att jag är minst lika omtyckt som stadens käre knivman. Samtidigt tror jag att folk ser mig som en utveckligtstörd och dum, konstig idiot som inte kan klara sig själv. Nu spär jag på orden, men det är bara för att jag har sommarlov nu...
Jag får tänka positiva tankar! På att Italienresan kommer allt närmre. Där kommer jag, liksom den tjejen som jag ska åka dit med, skapa turbulens. Vi kommer att skapa kaos och jag kommer att älska varje sekund [det var väl positiva tankar va?]
-----------------------------------------
Så dystert är det väl inte... Jag tänker bara på vad folk tycker om mig, blir påmind om den gamla tiden när jag var mer ansedd som konstig, och att folk därför inte respekterar mig. Ibland tror jag verkligen att jag är minst lika omtyckt som stadens käre knivman. Samtidigt tror jag att folk ser mig som en utveckligtstörd och dum, konstig idiot som inte kan klara sig själv. Nu spär jag på orden, men det är bara för att jag har sommarlov nu...
Jag får tänka positiva tankar! På att Italienresan kommer allt närmre. Där kommer jag, liksom den tjejen som jag ska åka dit med, skapa turbulens. Vi kommer att skapa kaos och jag kommer att älska varje sekund [det var väl positiva tankar va?]
Det stör mig till en viss del att det finns rykten om mig - men vad sägs det?
Hej. Om det är en sak som är säker är det att överraskande många känner till mig. Inte vet jag varför för så pass social är jag inte. Jag är ungefär bara överrallt och gör ändå bara otroligt mycket - så det är förvånande att så pass många ändå har talats om det.
Dock undrar jag på samma gång hur mycket som sägs om mig. Man har ju ibland att det talas om mig men självklart är det inte mig som allt når. Samtidigt undrar jag vad som sägs om mig. Jag vill ju inte att folk talar bakom ryggen på mig så pass att deras respekt för mig minskar i samma takt som börsens kurvor. Det vore ju katastrof om det enda folk kan relatera till mig är hur förlorad jag blev på herrmiddagen - när det är så mycket annat som jag lägger ned hela min själ i (och lite till) för att göra ett bra jobb som ingen hör talas om.
Stör det mig att det finns rykten om mig? Eftersom jag svävar i ovisshetens skuggor så är svaret till en viss del "ja" då det kanske förstör den respekten som jag kämpar för att få. Men samtidigt hör jag rykten om vad andra personer gör och jag hoppas verkligen att det folk säger om mig inte är värre än vad de råkar ut för.
Dock undrar jag på samma gång hur mycket som sägs om mig. Man har ju ibland att det talas om mig men självklart är det inte mig som allt når. Samtidigt undrar jag vad som sägs om mig. Jag vill ju inte att folk talar bakom ryggen på mig så pass att deras respekt för mig minskar i samma takt som börsens kurvor. Det vore ju katastrof om det enda folk kan relatera till mig är hur förlorad jag blev på herrmiddagen - när det är så mycket annat som jag lägger ned hela min själ i (och lite till) för att göra ett bra jobb som ingen hör talas om.
Stör det mig att det finns rykten om mig? Eftersom jag svävar i ovisshetens skuggor så är svaret till en viss del "ja" då det kanske förstör den respekten som jag kämpar för att få. Men samtidigt hör jag rykten om vad andra personer gör och jag hoppas verkligen att det folk säger om mig inte är värre än vad de råkar ut för.
I'm not afraid of dying - I just don't want to
Skämt i all ära - men ibland kan man bli alltför paranoid bara av att höra vad andra snackar om. Ett exempel på detta är de alla konstiga sätt som man kan dö på. Man kan dö genom att bli begravd på en kyrkogård (tänk er vilken rubrik som kan uppstå: en man hittades död på kyrkogård), drunkna på en vattenpöl, drabbas av en så elak roadrage att man bränner sig själv till döds, och så vidare. Ja, inte ens i sin egen säng är man säker från döden; den kommer krypande upp mot en och man kan inte göra något åt det.
Av denna anledning tänker jag på vad som skulle hända mig om jag ramlade på ett bananskal vid en ravin (eller retar KA en gång för mycket). Själv tror jag inte på livet efter döden så jag skulle nog bara sluta att existera. Men samtidigt kommer jag ju missa min alldeles egna begravning och får därför inte se vilka låtar som tillägnas mig. "Highway to hell" skulle vara bra - men eftersom det är en av de mest populära begravningslåtarna undrar jag över vem *** som vill vara copycat på sin egna begravning. Samtidigt funderar jag över hur folket kommer att minnas mig, hur många som kommer att gråta över min förlust och hur många som jublar (hoppas att verkligen inte att det händer). Jag hoppas väl att det inte är alldeles för många av mina gäster som blir helt förstörda den dagen, för det som händer händer och därför är det "bara" att acceptera att jag inte finns mer och gå vidare - samt minnas de goda stunder som man har haft med mig.
Men dessa frågeställningar kommer - om jag har tur - inte att aktualiseras på flera år: jag har nämligen planerat att börja jaga vid de sälla jaktmarkerna när jag är som allra minst 130 år gammal. Dock är jag medveten om att olyckor lätt kan uppstå. Därför vill jag säga att jag inte är rädd för döden - för när den väl kommer, kommer jag inte ens kunna känna ångest över att vara just död. Det är bara det att jag verkligen inte vill dö - någonsin. Jag vill leva för evigt.
"I'm not afraid of dying - I just don't want to"
-------------------------------------
Jag läste nyligen om han som krossades under 4 ton jord på en begravningsplats. Med all respekt för honom och hans anhöriga, men min NPK-sida fick för mycket frihet
Av denna anledning tänker jag på vad som skulle hända mig om jag ramlade på ett bananskal vid en ravin (eller retar KA en gång för mycket). Själv tror jag inte på livet efter döden så jag skulle nog bara sluta att existera. Men samtidigt kommer jag ju missa min alldeles egna begravning och får därför inte se vilka låtar som tillägnas mig. "Highway to hell" skulle vara bra - men eftersom det är en av de mest populära begravningslåtarna undrar jag över vem *** som vill vara copycat på sin egna begravning. Samtidigt funderar jag över hur folket kommer att minnas mig, hur många som kommer att gråta över min förlust och hur många som jublar (hoppas att verkligen inte att det händer). Jag hoppas väl att det inte är alldeles för många av mina gäster som blir helt förstörda den dagen, för det som händer händer och därför är det "bara" att acceptera att jag inte finns mer och gå vidare - samt minnas de goda stunder som man har haft med mig.
Men dessa frågeställningar kommer - om jag har tur - inte att aktualiseras på flera år: jag har nämligen planerat att börja jaga vid de sälla jaktmarkerna när jag är som allra minst 130 år gammal. Dock är jag medveten om att olyckor lätt kan uppstå. Därför vill jag säga att jag inte är rädd för döden - för när den väl kommer, kommer jag inte ens kunna känna ångest över att vara just död. Det är bara det att jag verkligen inte vill dö - någonsin. Jag vill leva för evigt.
"I'm not afraid of dying - I just don't want to"
-------------------------------------
Jag läste nyligen om han som krossades under 4 ton jord på en begravningsplats. Med all respekt för honom och hans anhöriga, men min NPK-sida fick för mycket frihet
