En internationell ekonoms betraktelser

Hej. Ibland undrar man hur en enkel sak som en cigarett kan betyda så mycket: hur ett sådant litet (cancerframkallande) objekt kan vara symbolen för viljornas kamp, som bara slutar i otrevligheter. Men vi kommer dit sen för jag ska först prata om jobbet.

Jobbet går bra men jag måste säga att jag är riktigt mentalt slutkörd just nu. För det första har jag arbetat varje dag sedan förra måndagen - till och med under förra helgen. Det var verkligen något som med rättighet kan kallas tufft. Sedan kommer man till jobbet där man har en kollega som har arbetat lika mycket som mig och därför är minst lika trött som undertecknad (kanske till och med tröttare för den stackaren har haft många saker att tänka på även utanför jobbet). Efter det är detta mitt första riktiga jobb vilket gör att det är riktigt tufft att komma in i samma produktivitet som henne, vilket gör att självförtroendet för jobbet fortfarande är lågt. Och det blir inte bättre av att jag aldrig är nöjd med mig själv såvida jag högpresterar och då jag är oproduktivare än ett foster och tvingas fortfarande ställa dumma och självklara frågor till de mer seniora personerna på arbetsplatsen känns det inte som att det är en dans på rosor; snarare något annat.

Men det värsta av allt är det finns en antirök-regel på International House och den som ertappas att röka en endaste gång sparkas ut. Vem är det som rapporterar? Ingen aning, men då jag ordnade festen med min kollega (och var trött som en gris och hungrig som en björn som vaknat från idet då jag inte ätit sen tolv timmar) kändes det som att jag skulle säga till. Och det gjorde jag. Till följd att det blev en mycket otrevlig situation mellan mig och en grupp på åtta människor då jag I N T E gav mig - vilket inte de heller gjorde. Så jag har bränt mina broar där och kommer nog aldrig kunna bli vän med dessa personer - någonsin.

Men avslutningsvis är det väl ändå en orsak till att jag tänker såhär. Jag trodde att jag skulle kunna återuppliva samma liv som i Italien men istället är jag en slags polis. Och det finns ju många andra människor som jag kan kalla vänner och kompisar. Sedan finns det ju självklart tvivel idag eftersom detta är min första lediga stund sedan två veckor och att jag är hungrig, trött, utsliten - och fortfarande lite arg sen den där otrevliga situationen. Men allt detta händer ju av en orsak: att jag ska lära mig av vad som händer. Jag ska fortsätta att kämpa hårt, jag ska indentifiera mina svaga sidor och arbeta på dem, jag ska ställa dem här dumma frågorna (som jag borde veta svaret för länge sedan) tills jag lär mig svaret som rinnande vatten - och allt sånt. Jag ska inte ge upp nu -när detta jobbet är min chans att förbereda mig inför arbetslivet!!!