En internationell ekonoms betraktelser

Right now, while I am finishing the last changed of my bachelor thesis, I am following the Deep Horizon incident with (regretfully) great pleasure. The pleasure is not caused by sadism. On the contrary, the PR mistakes that BP's leaders have done could acculy be used in my and mr. Olofsson's thesis.

Our thesis is about Corporate Social Responsibility (CSR) and we explore/investigate how CSR may be used as a Human Resource Management (HR) tool.

So far, we have been able to conclude that companies' CSR activities may increase employees' level of commitment. Thus, by engaging themself in CSR activities, companies make their employees more proud of the companies.

This can be compared with BP. So far, BP have not been socially responsible. Their PR have been catastrofic and they could have prevented the incident weeks before it happened. Thus, by using mine and mr. Olofsson's conclusion, BP's employees should not be proud of working there.

For this reason, it would have been nice to acculy get a grant or a flight ticket to explore the findings. For instance, think of how perfect a complementary analasys would have been. Would we have been able to see that BP's socially irresponsible behavior has decreased the employees' level of commitment?

Well, that is my thought. Thus, I can only dream of my chances to be part of an intersing scienece project (and I can also conclude that I have been working way too much on my thesis)

Snacka om att jag är rastlös nu. Det beror på att jag - för första gången sedan 11e januari - faktiskt kan luta mig tillbaka utan att ha varken jobb eller uppsats att tänka på. Tro dock inte att jag gläds åt detta då det är svårt att gå tillbaka till en lugn tillvaro efter att ha varit skitstressad. Man sitter till exempel och facebookar hela dagen på jakt efter något att göra. Det är väl därför som jag verkligen önskar att spendera livet utomlands - på jakt efter de kickar som förgyller tillvaron.

Jag vill faktiskt tacka alla som har gjort VT10 till en [om man bortser från stressen] underbar termin. Jag har nämligen försökt leva livet och ni har hjälpt mig med det.

Jag vill också be om ursäkt om mina helger har blivit alltför blöta alltför många gånger. Jag har nämligen behövs det för att kunna slappna av =) Och trots att vissa minnesluckor uppstått kan jag med gott samvete säga att jag har haft riktigt roligt :)

Nu har jag äntligen börjat drömma igen. Jag såg nämligen en master-utbildning som tar en igenom fyra universitet i fyra olika länder på två år. Ett universitet är i Italien, ett i Frankrike, ett i Spanien och ett i Tyskland. Det, att åka mellan dessa länder, är något som bara finns i mina våtaste drömmar. Nu ska man bara söka sig in dit, ta risken - och kanske arbeta upp sig till sin dröm

Suck... det var för en månad och fem dagar sedan som man lämnade det soliga landet för detta vita och avlånga land - och ändå känns det som att en stor saknad finns kvar. En stor del av denna saknad har sitt ursprung i hur korridorslivet drog mig så nära mina kamrater. Man behövde bara nämna att det var kaffe, mat eller utgång som gällde så hade man sällskap. Alltså, man slapp detta svenska förhållningssätt med att leva i en helt egen lägenhet, tvingas förvarna andra om att man kommer över och bara kunna bjuda över någon som man kände sedan ettan på middag utan att skräda på orden - man var bara hundra procent vänskaplig. Detta i all sin stora kontrast med det svenska livet.

Men vad ska jag säga: jag är ju nästan så typisk svensk som man kan bli: jag kontaktar ingen om jag inte behöver det, jag snackar verkligen skit när jag snackar om ingenting alls och jag tar fikapaus minst en gång i minuten (skämt åsido, men jag älskar fikapauser). Därför måste jag ju vänja mig vid den svenska kuluren igen och ta det för vad det är - man är ju inte mer än mänsklig

------------------------------

Det var tjänstemannamiddag och kårpremiär igår. Faktiskt var det bättre än vad  jag i mina mest optimistiska tankar kunde tänka mig att det skulle vara. Sittningen var bra och lagom proffsigt stelt, människorna var jysta och vännerna var lika snälla som alltid (alltid roligt att träffa folk som jag inte sett sen förra våren). Och Kåren gick också bra - trots ett par missförstånd mellan mig och några till men sånt får man ta.

Så, nu är den första arbetsdagen avklarad och jag kan säga såhär att det verkar vara ett riktigt fantastiskt jobb som kommer att passa mig. Man sitter inte och väntar på arbetsuppgifter utan det är istället väldigt fritt och i samrådet med min kollega kan vi bestämma mycket om vad vi ska göra. Ja, det verkar till och med så bra att man kan ta med sig skolböckerna och studera medan man sitter på kontoret - vilket jag mer än väl kommer att göra.

Men jag tog också chansen och sökte posten som styrelsemedlem i Kårstyrelsen. Egentligen har jag redan nog med saker att göra, men då styrketjejerna (tjejmaffian, ordförandetöserna, eller vad man annars ska kalla Arbetsutskottet på intresseväckande blogg-språk) hävdade att jag inte behöver ställa upp lika mycket som förra året kommer jag ju hjälpa dem. Ja, jag menar; efter ett sådant välkomnande i Kristianstad måste man ju hjälpa dem =P

Nåväl. Jobb imorn. Check. Skönt. Check. Äta snart - check check.

-------------------------------------------------------

Snart är det ju val och därför stardade jag gruppen "Om Mona Stahlin vinner valet ska jag börja kalla Sverige för Sverjet". Lite småbusigt tycker jag. Dock har vi alla som är intresserae av politik rätt till att göra sådana småprovokationer eftersom det trots allt bara blir val en gång vart fjärde år - så man måste ju njuta så länge det varar!

Idag har jag två glada nyheter att berätta - och en av dem kan också vara en dålig nyhet om jag inte klarar av det.

Låt mig börja med den till 100 % glada nyheten. Det är så att andra tentaresultatet från Italien har kommit. Det var BEC (business english in Cambridge; alltså en TOEFL-liknande historia) som offentliggjordes. Vad fick jag? A. På gränsen. Så jag är ju mer eller mindre jättenöjd och nästan lite överraskad eftersom jag trodde att jag skulle få B.

Den andra goda nyheten är att jag sökte jobb på skolans International Office, och att jag fick det. Det är jag jätteglad för. Men det är ju två saker som gör mig nervös (eftersom alla är nervösa sådär innan man går in i nåt nytt). För det första har jag aldrig haft ett riktigt jobb innan så det är ju att gå in i nåt alldeles supernytt! Och sedan är det heltidsjobb vilket gör att jag kommer att bortprioritera skolan väldigt ofta. Dock är det inget som skrämmer mig för under min tid i studentkåren har jag sett folk som allvarligt har kämpat superhårt med skolan och engagemanget - och om de klarar det så klarar jag det. Jag är ju trots allt inte mer än omänsklig

------------------------------

Nu är det som bekant mindre än två veckor kvar tills jag flyger iväg och nu stiger nervositetsnivåerna brutalt mycket. Men det är inte så att jag är rädd för att vara borta så länge, utan mest det att allt måste klaffa. För det första: tänk om jag glömmer passet eller andra sådana saker. Eller, om tåget blir försenat. Ja, det finns ju många olika saker som kan hindra resan men det ska man inte tänka på. Samtidigt har jag precis läst om tre flygolyckor den senaste månaden och - för att vara ironiskt - passar det verkligen när jag ska just flyga. Sedan har vi ju svininfluensan som sägs vara hemsk mot de som har en lungsjukdom och med min lätta astma ler jag nervöst.

Varför tänker jag så mycket? För att en del av resan är ju spänningen. Tänk om jag inte alls skulle vara nervös - hur intressant skulle denna upplevelse vara? Nervositeten är ju halva resan och att ha den gör allt bara, som sagt, intressantare. Gud vad skönt att vara nervös, alltså

Som ni läste för några dagar sedan gav jag uttryck för min irritation över hur svårt det är att skaffa ett onödigt friskintyg. Nu har det dock blivit ännu värre. Först och främst besökte jag äntligen vårdcentralen för att boka tid. Tyvärr fick jag den tråkiga nyheten att de nu, under semestertider, bara tar emot akutbesök och att det absolut inte fanns en endaste möjlighet att få ett intyg hos dem. Fast doktorn var snäll nog att ge mig tre nummer till lokala doktorer så jag ringde upp dem när jag kom hem. En av dem var på semester och återkommer inte förren tredje augusti (lite för sent, alltså). Den andra kommer att ta 800 kronor för friskintyget och den tredje har inte de exakta priserna just nu och ska alltså ringa upp mig senare för att meddela hur mycket jag får lägga ut. Så 350 kronor (mer än vad jag lägger på en termins kårmedlemsskap) har blivit 800 kronor... Det får mig att... inte hitta något ord för vad jag känner... Tur att det dock kunde vara ännu värre än vad det faktiskt är.

------------------------------------------------

En seger för demokratin. Smålands Nation - den übersocialistiska nationen i Lunds Universitet - förlorade sitt sprittillstånd för att de vedervädrigt nog tagit en så stor roll i idiotiska proteströrelser. Konstigt nog röstade moderaterna och folkpartiet emot detta. Kanske tänkte de mer lagligt än politiskt...

För 350 kronor per termin har jag kunnat göra en mycket bra sak: jag har gett kåren pengar så att de kan utverka utbildningsbevakning för mig (sedan har jag ju fått igen det mångdubbelt genom att utnyttja studentrabatterna och medverka i några möten för kårens räkning, men det vet ni redan). Samtidigt är det en summa pengar som jag lätt kan lägga ut på en av de få kvällarna som jag går ut till ett annat uteställe än kåren. Dock har det uppstått en konstig situation när jag måste betala dessa pengar för en löjlig sak: och det är nämligen för ett hälsointyg som intygar att jag är frisk nog att utöva sport. What the fuck tänkte jag och undrade om man ska spela basket samtidigt som man tragglar glosor. Men idag fick jag reda på att det är obligatoriskt att sporta i Italien och att dessa 350 kronor måste betalas ut för att jag ska studera där. Dang! Ibland blir allt bara konstigt.

Och som ni vet är jag ingen som klagar - men detta känns bara för absurt för att inte omskrivas i min blogg

Ibland hatar jag mig själv för att jag kan bli så spelberoende. Det börjar med att jag laddar hem ett roligt spel - och så vips så fastnar jag. Jag kan nämligen inte slita mig ifrån den verklighetsflykt som spelet ger. Spelet fungerar som erdofiner - går inte att slita sig ifrån.

Men det säger kanske inte så mycket om mig. Bara det att jag alltid vill ha spänning i tillvaron. Jag klarar nämligen inte av helger där jag inte gör någonting. Istället vill jag resa iväg, ta första bästa buss och hamna någonstans där jag aldrig varit innan.

Livet är fyllt av sådana stunder när sådana tankar dyker upp. Men samtidigt finns det otroligt många tillfällen när ens liv faktiskt blir spännande. Detta kan man säga att kåren har hjälpt mig med. Jag har via mitt kårengagemang rest mycket, träffat mycket folk, pratat inför många människor och deltagit i oräknerigt antal möten. Med andra ord - mitt liv har varit riktigt spännande tack vare Kåren.

Kunde jag inte ha upplevt denna spänning på andra sätt? Säkert hade jag det. Jag hade blivit antagen till ekonomstudier i både Lund och Göteborg men valde detta lärosäte nästan enbart för mitt kårengagemang. Ångrar jag mig? Kan jag knappast göra. Livet är ju fyllt av val och eftersom man inte kan ångra ett val får man ta konsekvensen av sitt agerande och gilla läget - vilket jag gör.

Därför rekomenderar jag verkligen er läsare (som inte redan är med i en kår) att engagera er - nu på direkten. Tänk bara på hur jag har utvecklats, och då kommer kanske ni att utvecklas ännu mer =)

För en gångs skull har det skett - jag har blivit student på ett annat lärosäte. Det är fantastiskt att kunna genomföra denna miljöombyte light som en sådan förändring sker. Nu ser jag ett helt annat lärosäte, ett helt nytt campus och ett helt nytt konsept. Alla dessa variationer får mig att känna mig hel för efter fyra år i mitt andra lärosäte känner jag att jag behöver lite - just det, variation.

Uch och tvi, nu är man inne på den värsta dagen den här veckan: dagen för tentan. Tentaångesten är över mig som ett par hungriga lejon och jag känner hur stressen påverkar mig lika starkt. Jag har inte ens kunnat se på filmer med en kompis, trots att jag verkligen ville det. Men imorn är jag ledig och då kan jag äntligen ta det lugnt. Jag längtar

Nu är jag riktigt besviken för en medlem i min grupp fejlade riktigt totalt. Det var nämligen som så att vi skulle göra en gruppresentation om IKEA. Själv hade jag lagt in några retoriska trix för att det skulle vara intressant. Problemet är bara att allt fallerar om det är någon som glömmer bort att följa sin del, vilket hände i detta fallet. Två av de kritiska punkter som drog ned mitt grupps betyg bygger på att den gruppmedlemmen fick ett totalt hjärnsläpp, och att ingen av oss andra tre ville störa denna i sitt totala fejlande. Så nu är chansen att få VG betydligt mindre på grund av denna fejlande student, och jag får vara besviken under denna dagen, medveten om att man än gång ser att alla inte når upp till vad man förväntar sig av andra.

Hej. Som ni kanske har sett är jag en person som försöker hålla mig så PK (politiskt korrekt) som möjligt. Jag försöker hålla mig till ett städat språkbruk och svär defenetivt inte mer än nödvändigt. Därför blir jag galen över hur det är med studentfester. Där är det nämligen som så att ju mer NPK (icke politiskt korrekt) man är, desto populärare blir man. Ord som "men din penis är alldeles slak" är alltså, faktiskt, en legetim replik på ett påstående. Allt går alltså emot min uppfostran och jag blir galen. Men detta betyder bara en sak; att jag ska lära mig och gå vidare. Orsaken till detta är att min framtida yrkeskarriär bygger på att jag kan anpassa mig till olika grupper av människor och om jag inte kan klara av att ta efter rallestudenters beteende borde jag inte kunna ta efter någon annan.

Nu är det roliga äntligen slut - jag har nämligen gått fram till årsmötet och motionerat. Som väntat fann årsmötet att jag fick avslag på min motion, men då jag som sagt redan förväntat mig det gör det inget. Istället är jag bara glad över att allt är över, att jag har gjort mitt och att jag kan åka till Italien med vetskapen att jag gjort något som kräver mycket för att genomföra.

---------------------------------------------------

På tal om källkritik. Varje gång jag ser en bild på LO:s ordförande Wanja ifrågasätter jag numera om det verkligen är hon som är med på bilden. Varför? För att expressen har gjort bort sig totalt.

Hej. För länge sedan diskuterade jag allt som har med lojalitet att göra. Jag tycker fortfarande att allt som jag skrev är relavant, men jag är samtidigt glad över att jag nämnde hur det kan vara att klämmas fast mellan två stolar. Varför det? För att jag, under hela denna terminen, mer eller mindre har varit i en sådan situation. Jag har tvingats vara lojal till båda de styrelser som jag sitter på och det har funkat bra, tycker jag. Problemet är bara att nu har det uppstått en situation där jag har tvingats välja sida. Det är verkligen inte en rolig händelse. Särskilt inte som att min profesionella sida kommer att visas imorn. Denna sida är mycket politisk och därmed olikt den privata (glada, skämtsamma och lojala) sida som utmärker mig. Jag kommer därför förmodligen att dra till sig besvikelse i och med att jag åsidosätter en sida för en annan. Men detta ska jag inte bry mig om - rent profesionellt alltså. Jag har ju rätt att göra vad jag själv vill. Anledningarna är att jag entledigas från en av styrelserna om mindre än en vecka så då kan jag verkligen uppföra mig rejält ilojalt [jag skulle ha slutat för några veckor sedan om man inte fick gratis mat - det bevisar hur lättköpt jag är]. Sedan ska jag ju resa till Italien så då kommer nog alla ilskna känslor dö ut. Därför hoppas jag att alla kommer imorn för att se vad som händer. Om inget annat växer jag trots allt som en människa.

---------------------------------------------

Ni ser hur självironisk jag är. Lättköpt... någon gång beskrev jag mig (när jag var som tröttast) som lössläppt. Vad ska man göra av med mig?

Jag har blivit yrkesskadad av att vara kårengagerad. Det är inte bara för att jag reflexmässigt bedömmer varje kursplan som jag tar del av, utan också för att jag har utvecklats som person. Detta syns inte minst genom att jag vågar ta ställning i profesionella frågor och samtidigt argumentera för dessa i vad man kan kalla det motvind. Nu har jag, som bekant, drivit en fråga som fick mig att vara ensam om åsikterna bland en mycket diskussionslysten grupp av människor. Innan skulle jag nog ta svansen mellan benen och hålla tyst, men nu var jag nog den som ställde till med mest besvär (kommer till det sen). Modigt, inte sant? Och nu har det blivit politik på högsta nivå. Retoriken spetsas rejält, och veckans årsmöten kommer vara mycket underhållande. Så jag vill ännu en gång tacka alla som gjort mitt utbildningsbevakande engagemang möjligt - tack vare er har jag utvecklats som person.

----------------------------------------

Att ställa till med besvär i möten är bra. Detta beror på att Marcus "Dodde" Wallenberg tyckte det.

Riksdagen har gjort mig liksom många andra kårernagerade eldsjälar irriterade. De har nämligen skjutit upp omröstningen om kårobligatoriets avskaffande till den tione juni. Detta betyder att vi måste vänta ännu längre på detta ödesbesked. Så kan man ju inte göra! Vi väntar ju med större spänning än om Sveriges var i VM-final! Tänk om man bara skjöt upp VM bara sådär: då skulle ingen bli glad. Så riksdagen har då verkligen inte gjort sitt bästa från att avhålla mig från att bli - just irriterad.

Snart är det dags att bänka sig framför TV:n likt en fotbollsmatch för då kommer riksdagen att rösta om kårobligatoriet. Antagligen försvinner obligatoriet eller så gör det inte - men hur det än går måste jag erkänna att jag tjänat otroligt mycket på att betala 300 kronor per termin. För det första har jag utnyttjat rabatterna riktigt hårt. Enbart med hjälp av det 90 procentiga avdraget på office -07 lyckades jag spara in minst 5000. Utöver detta har jag som bekant varit kåraktiv och efter detta året har jag tjänat in ungefär 3000 på dessa styrelsebataljer. Och för det andra har jag defenetivt säkrat min och andras utbildning. Kåren har stoppat många galna idéer från ett antal lärare (vilket jag tror att alla kårer gjort i alla lärosäten). Så om inget mirakulöst sker och obligatoriet avskaffas kommer jag att fortsätta att vara just medlem - jag förlorar alltför mycket på att inte vara det.

Förra året missade jag som bekant tre fjärdedelar av FUM:en. Jag låg istället i hotellrummet och plågade mig med de b-filmer som tyvärr fanns att tillgå. Därför har jag längtat efter årets upplaga av konferansen - och jag tyckte om varje sekund.

Vad fick man göra då? Rent profesionellt fick jag agera röstboskap. Jag fick order uppifrån att rösta på något och det var det som jag röstade på. Att säga annat var inte att tänka på för vi var så illa tvungna. Och då rösten var fri röstade man som de andra för då hade man vant sig vid att robotmässigt följa andra att man inte brydde sig om vad som sader. Så är det.

Vad hände förutom det? Man fick sova på hotell, gå på en bankett som var alldeles för härlig för att man skulle förtjäna det (det var länge sedan jag skrattade så mycket), och - viktigast av allt - umgås med de förträffliga kamraterna i styrelsen som följde med uppåt.

Allt var förträffligt - och om jag faktiskt börjar intressera mig för den nationella studentpolitiken (jag bryr mig mer om den lokala och den internationella politiken) kan jag faktiskt överväga att åka upp till nästa FUM [om nästa styrelse tillåter mig att göra det]

-------------------------------------------

Annars kommer jag att Fritzla dem.