En internationell ekonoms betraktelser

I dagens samhälle märker man att narcisismen breder ut sig. Istället för att tänka på andra är det i första hand en själv som man sätter främst. Det märkte jag till exempel på den nyårsfesten som jag gick på där klädkoden var smoking, vilket majoriteten struntade i eftersom deras egna inre var viktigare än andras.

Men i alla fall; detta att vara självisk är inget som jag känner igen mig i. Istället är det tvärtom: jag är närmast alltför osjälvisk. Jag sätter till exepel nästan aldrig mig själv i första hand utan det är alltid den andras väl som går före. Se bara idag: jag hade mat på jobbet som jag inte behövde och min kollega var riktigt hungrig. Och eftersom jag inte var hungrig (det var alltför tidigt för att äta mat) kunde jag verkligen inte låta min kollega gå utan att äta något så jag volentärade bort hela måltiden - bara därför att. Och jag gjorde det bara för att det var rätt att göra så.

Jag har ju hört att jag ska sluta vara osjälvisk för människor utnyttjar mig hela tiden. Och ja, de gör de. Men... därför är jag glad att jag närmast har lärt mig att säga nej till vissa - för att nackdelarna är större än den själsliga vinsten som min osjälviskhet ger mig. Så man lär sig ju att välja vänner.

Ska jag sluta vara osjälvisk? Knappast! It's the way 2 b!