En internationell ekonoms betraktelser

Uch. Det känns som att jag får försöka ta väck en del av mina irriterande konflikträdsla. Jag menar; det finns så mycket som man inte vågar göra för att man har den. Man vågar ju inte direkt hävda ens egna gränser om man tycker att någon annan är för bitter (och kaster saker till höger och vänster) eller alltför stressad. Därför får jag ta och utnyttja mina möjligheter att arbeta för min personliga utveckling. Det är därför jag skriver detta i min blogg, för även om man har negativa sidor visar man styrka om man lovar att arbeta med dessa

Hej. Som ni säkert sett har jag börjat gå in på mer djupa och personliga inlägg. Det beror inte på ren idétorka, utan bara att - om någon skulle ha missat det - att jag är en riktigt djup kille. Och detta har jag alltid varit och kommer så alltid att vara.

Jag har alltid setts som den djupa killen. Det minns jag från gymnasiet när vi skulle skriva upp tre egenskaper om alla våra klasskamrater. Föga förvånande var det många som beskrev mig som en djup kille. En tjej blev - vilket jag förvånas över än idag - avundsjuk på detta och sa rent ut "Ska vi inte byta hjärna?" Vad ska man säga om en sådan sak?

Men det har ju också påverkat min relation till omvärlden, för jag har aldrig direkt hängivit mig åt det som medelsvensson ska göra. Jag sportade bara sporadiskt som liten och jag har, vid min gud, knappt ens ögnat igenom sportsidorna. Istället har jag blivit kung på Mario Kart 64, drömt mig bort till hur Endor skulle kunna se ut, och spånat mångt och länge till hur en perfekt värld kan te sig. Just det sista är min drivkraft till att lyckas med mina studier till den grad att mängden VG överglänser de andra betygen: jag vill nämligen in till diplomatprogrammet för som diplomat tror jag att jag kan förändra världen.

Jag gillar som sagt djupa diskussioner och kommer alltid att göra det. Men det händer ju alltför sällan. Bara nån gång har det inträffat den senaste terminen, vilket jag tycker är lite synd. Annars har jag inte så mycket att tala om. Jag skulle kunna se sport, men har ingen tv, och jag skulle kunna sporta, men jag har ingen bollkänsla [än så länge]. Så då är det ju upp till mig att forma min framtid va? 

Trivs jag med att vara djup då? Självklart, för det är ju sådan jag är. Och jag kan säkert hitta ett sätt att använda denna personlighetsdrag för att komma dit jag vill. Jag har ju som sagt många styrkor, och då ska man ju använda dessa. Enklare än så är det inte. 

--------------------------------------

Jag gick ut igår och jag måste säga att det var en riktigt bra kväll. Dock drack jag knappt en droppe alkohol för jag ville vara i toppform idag, för det är ju tentadags imorn (lördag). Eller, för att stjäla Ericas catchphrase: "stupid tenta" 

Tack Ida för att du berömde bloggen :)

Som ni märker tänker jag riktigt mycket. Det beror på att jag inte har något projekt att hänga på som engagerar mig så pass mycket att mina tankar riktas mot annat. Därför tror jag inte att jag är utbränd, utan bara att jag är avkyld. Så jag får börja sätta upp "att göra-listor" och följa dem slaviskt för att ha något att vilseleda hjärnan med

Och ni som undrar hur jag orkar vara med på allt: min motfråga är "hur orkar jag med att inte vara med på allt?"

Hej. Med tanke på gårdagens inlägg vill jag nämna att det är gårdagens problem. Det är så som mina tankar syns framför mig. Men dessa problem är väl dagens möjligheter. Jag ska - bara - tänka på helt andra sätt, börja se att det förflutna föralltid har lämnat mig, och istället se framtiden. Genom detta vill jag ägna två dagar åt att undvika ordet inte. Jag menar; jag ska behöva omskriva allt jag säger för att det ordet ska lysa med sin frånvaro. Klarar jag det? Förhoppningsvis. Om jag verkligen gör det blir det en rolig erfarenhet och jag hoppas att ni gör exakt samma sak. 

Jag såg filmen "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" för inte så länge sedan. Det var en mycket spännande film som minst sagt gav mig många funderingar. En av funderingarna kretsade kring faktumet att det där som hände pojkarna den sommaren har påverkat dem in i vuxen ålder - trots att det skedde när de var 14 år gamla. Skulle de inte glömma bort det sedan lång tid tillbaka? Men samtidigt minns jag allt som hände när jag var i samma ålder och upplevde något som begränsar mitt liv än idag. Och detta har jag bara berättat för ett fåtal människor för den konsekvensen känns så pinsam att en stor del av min manliga idenditet hotas att smulas sönder av skammen. Dock har ju både Johan och KA öppnat sina sinnen i sina bloggar och då känner jag för att göra detsamma (jag går med devisen att om KA gör något kan också jag göra det). 

Johan skrev tidigare att han och jag kan vara väldigt olika. Ett exempel på det är att, som han skrev för någon månad sen, livas upp på nätternas fester - medan det är totalt tvärtemot hur jag livas upp. Jag lever nämligen om dagarna och har alltid gjort det. 

Igår festade jag och det gick sådär. Med sådär menar jag dåligt, för allt gick fel. Det blev nog lite väl mycket. Men jag har väl två förmildrande omständigheter som gör mitt felsteg mindre värt. För det första; jag hade ätit riktigt dåligt den dagen. Och för det andra - vilket går ihop med orsak nummer ett - jag fyllde år. Därmed blev den procenthaltiga chocken alltför stor för att jag skulle hålla mig icke-pinsam hela dan. Därför stack jag hem någolunda tidigt. Nu känner man sig som en jubelidiot som blev den som gick hem tidigt - speciellt som att jag inte kunde ställa upp med det jag lovat dagen efter. Menmen... sådant händer. Nästa gång ska jag 1. Dricka mindre, och 2. lära mig säga nej till hårt procenthaltiga drycker.

Jag måste säga att jag älskar äventyr. Om inget exceptionellt händer har det bara varit en vanlig dag och då är dagen inte värd att komma ihåg. Dock önskar jag att gårdagens inledande tre frjärdedelar var mycket trevligare. 

Hej. Jag känner mig som en ledare in spe - och med det menar jag att jag ser mig själv som en blivande ledare. Bakgrunden till denna självbild är att jag, med hjälp av de enormt stora teoretiska kunskaperna jag har blandat men mina enorma energireserver, kan inte bara få folk med mig utan att även motivera dem till storverk. Jag har gott om förebilder som jag på olika sätt har träffat i mina dar och deras lärdomar kommer också att hjälpa mig. 

Hej. Jag tänker på alla självironiska inlägg som jag skriver. De kan faktiskt gå över gränsen för ren sedlighet ibland och hör inte hemma bland något som mina arbetsgivare borde läsa. Men vad gör det, för jag gör det ju endast av en orsak: att ni ska ha det skoj. Jag skulle ju kunna ironisera kring någon annan person som jag känner och kommentera deras små irritationsskapande personlighetsdrag, men det gör jag inte. Orsaken finns i Magdalena Ribbings otroligt underbart användbara bok om etikett: "Skrattar man åt någon annans bekostnad beter man sig drulligt och fel, skrattar man åt sina tillkortakommanden gör man rätt". Och som ni säker sett i min blogg är det ju, som jag förde fram i inledningen, det senaste alternativet som jag väljer att publicera. Därför gör jag rätt. 

För några dagar sedan diskuterades det om jag börjar bli en inventarie i högskolan och efter att ha varit här sedan 2005 börjar det kännas som det. Men om detta tvistar de lärde så därför tänkte jag diskutera lite om hur jag hamnade där jag är nu. 

Idag, när jag promenerade runt i Näsbyfältet, tänkte jag på hur spännande det skulle vara om man gjorde saker för kärleken. Jag menar, skulle inte något sådant krydda upp tillvaron så det räcker och blir över? Ett exempel på det är att min ena jacka har en reva på armen. Därför skojade jag för en undrande tjej och sa att jag fick den när jag slogs med en annan kille om en tjej. Om inget annat (även om jag aldrig skulle kunna slåss om tjej och istället av ren blyghet ge upp på direkten och närmast fixa daten åt dem) så är det ju mer spännande än att uppge sanningen; att jag fastnade med jackan på en uthängande spik. Ett annat exempel på något som skulle krydda upp tillvaron är att hävda att jag ska studera en termin i Italien för kärlekens skull. Romantiskt så det bara dånar om det, förutom att jag bara känner en endaste italiens tjej (som uppger att hon aldrig har tid att chatta med mig vilket får mig att misstänka att det finns andra orsaker bakom detta). 

Jag kom precis på att jag inte har skrivit här på vad det känns som evigheter. Det beror på att jag har många bollar i luften som skymmer sikten från de lite mer avslappnande sakerna, samt att det är så mycket som jag blir arg över. Israelmatchen, replulikaner och nu senast; avskaffandet av kårobligatoriet. Var och en av dessa går emot vad jag står för så det är klart man man känner irriationen sprida sig när man läser om dessa saker. 

Jag försöker alltid läsa Metros krönikor. Det beror på att de ofta har tankeinspirerande saker att skriva om. Inte så att det är tankeväckande eller bra (Göran Greider är ju en anarkronisk slusk som är fast i 1700-talet) men ibland får det mig att tycka något. Denna gången handlar det om myten att kärleken inte kommer när man söker, utan att den kommer när man minst anar det. Att jag kallar det en myt beror på att det är något som används för att dölja faktan, att flera saker faktiskt måste komma till stånd för att kärlek ska ske. För det första; man måste gilla personen i fråga. För det andra; båda måste våga ta steget. För det tredje; båda måste spela korten rätt. Alltså, det är en stor vetenskap (som säkerligen kräver en professorstitel för att man ska börja förstå dess komplexa natur) att hitta den rätte, och att säga till folk att kärlek bara är något som händer har minst lika hög sanningshalt som att folk bara börjar flyga, eller att nyss nämnde Göran Greider får en het date med Jessica Alba. 

Just nu - i detta nu - ser jag dokumentärserien "Diplomaterna" via svtPLAY. Om inget annat tjänar det verkligen som insprationskälla som ska ge mer glöd åt min dröm att bli diplomat. Jag vet inte hur ni ser på drömmen, men bara tanken på att ha det yrket skulle passa mig. Jag skulle företräda Sverige, resa mycket och göra ett riktigt bra jobb. Tyvärr har jag inte fått alla VG på den ekonomilinjen som jag går på men med en dubbelexamen i ekonomi och psykologi tror jag att det ska gå vägen. 

Förra veckan hann jag med en halv riktigt bra föreläsning (det blev inte en hel föreläsning eftersom jag tvingades hasta iväg till en fin middag) som Futurum CC anordnade. Det var retorikkonsulten Eleine Bergkvist som talade om härskarteknik. Det som hon sa var riktigt lärorikt. Särskilt det här med att härska genom att berömma. Många chefer lyckas härska och söndra genom att just berömma folk. "Du är så bra bra att du borde göra det och det och det och såvidare" säger de. Detta fick oss att öva på att säga tack. Tyvärr funkade det inte för mig för jag märkte idag att jag måste bli bättre på att ta emot beröm. 

Jag läste en intressant ledare i sydsvenskan idag. Den handlade om hur nätsamhället påverkar våra liv. Vi kan genom facebook hålla koll på kamrater och vänner flera tusen mil bort, men samtidigt inte bli bjuden på grannfika. Och det stämmer in på mitt liv. Idag var det en lallare från Ghana - som jag aldrig någonsin träffat - som facebookchattade med mig. Han hade inte ens varit utanför Afrika så det var konstigt att han valt att bli kompis med just mig. Samtidigt som detta sker är min kontakt med de närmsta grannarna väldigt liten. Min närmsta granne är en gullig solstråle men henne pratar jag bara med om vi råkar gå förbi varandra på trapphuset. Den näst närmsta grannen är trevlig men jag är på min höjd endast tjenis mes henne. Och den tredje grannen har jag bara träffat en gång men då det var en fantastisk kårkväll minns jag inte vem hon var av alla de som jag mötte den kvällen. Så det känns inte som att man kan bjuda dem på fika, för att man är så långt ifrån dem. Nej, ibland känns det som att sådant ska ändras. Att man har bättre kontakt med de fysiskt närstående personer än de nätkompisar man har. Fram till dess ska jag bara fundera på hur en rekomendabel grannbjudning ser ut.

Om det är något som jag känner att jag saknar så är det någon att vara riktigt djup med. Inte bara sådär djup som man bara blir med en bärs i handen, utan så pass djup att världens alla problem löses bara sådär i förbifarten. Men en sådan människa är ju svår att finna, och om de finns är de, liksom jag, så olidligt koncentrerade i allt man gör så att man inte finner energin i att vara djup. 

Nu kan jag äntligen göra det som lördagar är till för - att luta sig tillbaka i fåtöljen (...som jag dock inte har så det blir alltså bildligt talat) och njuta av dagen. Men idag är jag verkligen värd det för jag har inte fått en lugn stund. För det första var jag tre sorters värdar på framtidsdagen. Projektgruppen behövde min hjälp så jag ställde upp på allt vad de sa. Tyvärr missade chansen att mingla med utställarna och att gå på den föreläsning som jag ville delta i - men det var enbart en droppe i havet med tanke på vad projektgruppen har fått försaka. Men i alla fall, på kvällen blev det dags för banquette. Trots att den var tystare än andra sittningar var det inte svårt att trivas där. Jag satt brevid trevliga människor och hade skoj hela kvällen. 

Ibland funderar jag bara över hur livet har sett ut sedan jag flyttade hemifrån. Eller rättare sagt, hur mycket jag har utvecklats sedan jag tog de första stapplande stegen i min alldeles egna stad - långt från det förra livet som jag hade i den andra staden. Jag måste nog ha utvecklats en del. Vågat gå med i ideella föreningar och lärt mig otroligt mycket, träffat långt fler människor än vad min biologiska hårddisk klarar av och haft ett sjuhelvetes bra liv.