Nu låter jag en sten falla med brutal kraft från mitt hjärta
Jag såg filmen "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" för inte så länge sedan. Det var en mycket spännande film som minst sagt gav mig många funderingar. En av funderingarna kretsade kring faktumet att det där som hände pojkarna den sommaren har påverkat dem in i vuxen ålder - trots att det skedde när de var 14 år gamla. Skulle de inte glömma bort det sedan lång tid tillbaka? Men samtidigt minns jag allt som hände när jag var i samma ålder och upplevde något som begränsar mitt liv än idag. Och detta har jag bara berättat för ett fåtal människor för den konsekvensen känns så pinsam att en stor del av min manliga idenditet hotas att smulas sönder av skammen. Dock har ju både Johan och KA öppnat sina sinnen i sina bloggar och då känner jag för att göra detsamma (jag går med devisen att om KA gör något kan också jag göra det).
Det var nämligen som så att när jag var 14 år behandlades jag av de jämnåriga tjejerna som någon form av avföring. Helst av allt skulle de vara så långt bort mig som möjligt. Satte jag mig brevid tjejerna sprang de upp som en raket och satte sig resolut någon annanstans. Om jag hoppade in i samma bord som tjejerna tog det inte lång tid innan de bytte bord. Och om jag rörde vid något visade de öppet att de inte ville ta på saken ens med tång.
Ja, ni förstår väl poängen med den minst sagt målande metaforen avföring. Det kändes inte rätt att behandlas på det viset. Samtidigt sågs jag av typ alla som konstig. Visst; jag var inte på långväga lika mån om den personliga hygienen och den självpresentation som jag gör nu. En kille som jag var då skulle vara en lätt måltavla för 14-åriga tjejer som lider av den tidens tonårsproblem. Men det är defenetivt ingen ursäkt som förklarar alla konsekvenser som på olika sätt hindrar mig från att allt ska bli som jag vill. Jag måste känna tjejen mycket väl för att sitta brevid henne, sätter mig helst bara vid ett bort med människor som jag känner ytterst väl, och så vidare. Och på fester är jag mycket reserverad för jag slappnas inte av förrän jag känner att personen släpper in mig i sin bekantskapskrets.
Vad vill jag få ut av detta inlägg? Jani, bara låta en sten falla från mitt bröst. När jag precis cyklade hem tänkte jag på detta och jag fick - faktiskt - en sådan ångest att det bara var min enorma vilja som fick mig att komma hem med detsamma. Men vad ska ni göra? Skriva en bok kanske. Eller jag vet inte. Jag har nämligen märkt att man måste knuffa mig med ett stenblock för att jag ska kunna gå utanför min trygghetszon. Det är ändå det som utmärker det jag skriver om; att de 14-åriga tjejerna drog igen min trygghetszon så att den är altlför liten för mig. Därför måste jag resolut gå ifrån den och jag ska göra det bästa jag kan för att göra det.
-------------------------------------
Uch då. Ett riktigt långt inlägg.
Kommentarer
Trackback
