En internationell ekonoms betraktelser

Jag reflekterade över det här med att föra sig väl, kunna klara av etikettregler. Det är nämligen som så att det är in bestämda uppfattning att man måste kunna förhålla sig till de sociala reglerna för att komma dit man vill. Inte för att det finns en domare som bedömmer ens kunskap inom området, utan för att man då stöter sig mindre med andra människor än vad man annars skulle göra. Tänk er själva en person som inte alls bryr sig om den bryter några samspelsregler här och där. Denne kanske gör något som retar upp någon annan så mycket att det är det enda som den uppretade personen tänker på. En vit strumpa tar till exempel över energin, vilket gör att man tänker på försäljarens dåliga klädval istället för att lyssna till varför man ska köpa produkten i fråga. På samma sätt styr ens ordval, betoning, röstläge, uttal och annat sådant över andra personens intryck om en själv. Därför förbannar jag mig själv varje gång som jag inte lyckas anpassa mig tillräckligt väl vid olika situationer. Anledningen till detta är att om jag - trots min väldigt bestämda uppfattning - inte uppnår mina egna krav på mig själv uppstår ju inget annat än ren och skär besvikelse. 

Jag mötte några av mina äldsta vänner idag, långt från det land som de nu bor i. Gamla utbytesstudenter som aldrig tappt kärleken till mitt kalla land. Jag är verkligen hedrad av att få möta dem igen. De är så jysta att man blir glad bara av att veta att de är i samma landsskap. På ett speciellt sätt är jag dock glad för att se dem så sällan som jag gör - för då kan jag aldrig ta dessa speciella möten för givna.

Att bli mobbad är tyvärr en tragisk verklighet för många ungdomar. Denna upplevelse lämnar kvar djupa spår som är svåra att få bort. Få vågar tala om detta och färre går ut i media med sina upplevelser. Men Elisabet Höglund vågade berätta om sina erfarenheter. Hon beskrev hur hon mobbades för att vara tjock och hur hon utsågs till Lucia för att bli offer för hånets blickar. Hon nämnde hur en framgångsrik politiker sparkade henne så hårt att hon fick blödningar. Och hon menade att alla upplevelser påverkade henne lång tid framöver.

Jag var i valet och kvalet att gå ut till Kårens första disco igår. Det slutade med att jag begav mig dit. Tyvärr känns det i efterhand som att jag skulle stannat hemma. Jag orkade verkligen inte festa. Kände mig trött och seg, och var inte entuiastisk när jag samtalade med mina kompisar. En kamrat sa till och med "du är med vänner - du ska inte vara så reserverad idag!" till mig. Sett ur den synvinkeln var det ett misstag att gå ut; för när man är förkyld orkar man inte vara på hugget. Samtidigt är jag glad över att ha dratt mig dit. Jag fick som bekant träffa mina kamrater, inklusive en tillfällig gäst från en stad i Blekinge. Sådant skulle inte ha skett om jag stannat hemma. Så trots allt måste man offra sin hälsa för att träffa vänner 

Sedan ett par dagar tillbaka har jag dragits med en förkylning. Den fick mig att bli riktigt trött idag och jag längtade hela tiden efter sängen. Därför är det med stor vånda som jag vill dra mig till Kåren ikväll. Kåren är alltid som galnast på första och sista discokvällen. Sådant ska man bara inte missa. Men jag är som bekant sjuk och borde därför stanna hemma. Det är ett riktigt svårt val med andra ord. Viljan är dock starkast och därför kommer jag gå ut. 

När man går på anställningsintervjuer får man alltid frågorna om vad som är ens starka och svaga sidor. Enligt mig ska man alltid svara på ett sådant sätt som gör att man framställs som den bästa kandidaten. Men ibland slår det fel: för jag vet inte riktigt vilka svaga sidor som jag ska ta upp. Men låt oss vänta med det tills vidare, för nu tänkte jag låta er läsare lära känna mig lite bättre. 

Enligt gängse normer brukar professorer anses vara särskilt virriga. Skolexemplet på detta är ju Ludwig von Anka som anmärkte sig som en extra förvirrad filur. Problemet är att jag ofta blir lika ankyten till verkligeheten. Min hjärna blir så översållad av information att den upphör att fungera. Jag blir virrig och synbart förvirrad - liksom vår käre Ludwig von Anka. Därför måste jag hitta en verktygslåda för att kontrollera översållningen. Jag får inte ett temporärt svagt tillstånd försämra min personliga effektivitet. 

En sak som många filmer vill lära oss är att sikta på våra drömmer. Vi ska ju nå dit vi vill, va. Även jag har drömmar som jag vill uppnå. En av dem är att publicera en artikel i www.sourze.se. Där finns i stort sett allt som en intelektuell människa kan behöva. Problemet är ju att jag inte vet vad jag ska inrikta mig på. Politik är en sak som intresserar mig men mina budskap dränks alltför oftast i ren och skär raljans. Litteratur drivs jag också av, men mina texter är inte tillräckligt sofistikerade för det ämnet. Då återstår bara min största lidelse, och det är film. Jag älskar att se på film och jag får ofta djupa tangegångar om dem. Ett exempel på det är att High School Musical 1 (som jag äntligen såg) är en modern Grease - fast med fler grupperingar. Därför ska jag öva upp min förmåga att skriva sourze-aktigt så att min lidelse, film, kan hjälpa mig att besanna en dröm. 

Jag talade ju om hur en del av mig kan försätta mig i rent ut sagt förfärliga situationer. Jag misstolkade en person och har säkerligen gjort tillräckligt för att den personen - och dess kamrater - helt ska ha tappat förtroendet för mig. Lyckligtvis är jag inte ensam. I alla fall inte om man ska lita på "Tio dummaste misstagen som klyftiga människor begår". Där finns en felaktighet som kallas Hönapöna-syndromet. Enligt det syndromet tolkar man minsta sak felaktigt och tror att världen går under. Att en sten faller på mitt huvud betyder ju att himmeln rasar ned. Så tänker jag, i alla fall rent bildligt. Jag hörde nyansen i rösten och ställde in hela mitt enfald på att jag hade rätt. Nu har det visat sig att jag hade fel och att jag nu säkerligen får betala konsekvenserna. Därför borde jag ha läst boken innan jag agerade, för att veta vad jag skulle ha undvikit och därigenom sluppit denna situationen.  

Jag vet inte om det har framgått än, men jag är en person som, om jag bara lägger manken till, kan läsa människors känslor. Det passade ytterst bra i min samtals- och intervjuteknikkurs då jag fick träna upp min förmåga att intervjua andra människor. Men liksom svärdet har det två eggar. Jag kan nämligen göra en höna av en fjäder, och höra agg i någon annans röst när det egentligen var glädje. Vad värre är, det kan få mig att fundera över situationen och gnaga på min själ en lång tid. Det hände precis nu och jag känner mig dum över att ha tolkat situationen på det sättet. Så jag får bli mer känslomässigt medveten nästa gång och inte låta sådana situationer förstöra för mig och för den som jag trodde ville mig ont 

Den här veckan har varit kanon. Inte bara för att man har varit hos föräldrarna, utan för att hela familjen äntligen har samlats på ett och samma ställe. En familjemedlem bor nämligen på ett betydande avstånd från resten av familjen. Oftast är det bara en Skåne-delegation som träffas på familjeträffarna. Nu är hela familjen samlad. 

Jag vill verkligen köpa en mini-laptop. En sådan är enkel att transportera och tar inte mycket plats i mitt hem. Men det finns ju ett aber, och det är att tangenterna är så små. Mina fingrar vill lätt trycka in fler tangenter än vad sinnet menade. Resultatet blir ju att skrivarprocessen tar längre tid i anspråk än vad det skulle göra med en större dator. Därför kommer jag bara använda mini-pc:n om jag behöver förflytta mig ett par gånger under en och samma dag

I sourze.se (som förövrigt alltid är en källa för intulektuell inspration) läste jag en reflektion över relationens vara eller ickevara. Författarinnan kom fram till att en relation existerar för att två individer ska kunna växa tillsammans, likt den utveckling som kallas synergieffekten. Motsatsen till relation är singelskap, och enligt artikelskribenten beror detta på en gammal besvikelse, eller en självvald situation. Själv förstår jag inte nyanserna bakom hennes ord, då det finns flera orsaker bakom singelskapen som hon inte nämner. Fast det är ändå klart; med en tjej skulle jag (i skrivande stund singel) kunna utvecklas, på samma gång som min partner kommer utvecklas. Därför skulle jag också vilja vara med i ett förhållande. För då kan man hjälpa en person att utvecklas.

Nu, sedan länge tillbaka, är det ju på modet att ha sin egna lilla coach; en som man kan prata med och svara på utmanande frågor. Jag kan väl säga att jag defenetivt inte behöver en sådan. För det första har jag utbildats i konsten att ställa frågor, så jag känner väl till spelet och är därför en svår coachklient. Och för det andra reflekterar jag så mycket över mig själv att jag inte behöver inhämta idéer från mig själv, utan från andra. Jag menar, jag är ju lite halvt rädd för att besöka fester eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig, och hur andra ska ta emot mig. Hjälper det då att en coach ställer mig mot väggen med frågor och vill att jag ska reflektera över situationen, om jag inte från början hör hur jag faktiskt ska bete mig? Knappast. Det är som att lära mig göra en dubbel volt med skruv enbart genom att ställa frågor som "hur skulle du göra för att genomföra hoppet"? Därför behöver jag en mentor. En sådan (som kanske jag) som har livserfarenhet (...av, vilket inte behövs men som ändå är till hjälp, situationer som stämmer in på mitt liv) )och därmed kan ge goda råd till hur jag ska klara av livets utmaningar. Så, jag vill helt enkelt ha en mentor!

Ibland hör jag att jag är en socialt kompetent person, att jag kan tala med många människor från olika kulturer och olika personligheter (och självklart så vidare) utan problem. Men det är ju ingen garanti för att jag kan anpassa mig till alla möjliga situationer. Det fick jag uppleva på gårdagens förfest, före Klimaxet. Jag är nämligen ingen luttrad förfestande, har nämligen bara gått så många att mina båda händer räcker som uppräknare. Därför har jag ingen referensram för hur jag ska bete mig för att vara en så bra festare som möjligt. Det gör ju - liksom gårdagens hemgång bevisade - att jag får viss skit av vissa ...festare (personilgen är jag, liksom alla skulle bli i en liknande situation, förnärmad nog att ta till provocerande adjektiv, men min känslokontroll säger "låt bli") som på något sätt stör sig på min Mr. Darcy-oförmåga att anpassa mig till fester. Men det bjuder jag på. Deras ord säger ju verkligen mer om dem än vad det någonsin kommer att säga om mig. Så vad är då möjligheten till denna situation? Ja... ja kan ju gå på fler fester, diskutera med kamrater, bli desperat och läsa wikihow - eller välja fester med personer som jag trivs med. Och eftersom det är många som jag litar så mycket på att jag trivs med dem, behöver jag defenetivt inte besöka wikihow =P  

Idag såg jag början på filmen Wanted (att jag inte såg mer av filmen beror på att den sög) och där var en karaktärs liv så tråkigt att hans namn - otroligt nog - inte genererade några träffar på Google. Sådant smärtar, eftersom man då inte ens har varit spännande nog att dyka upp på nätet. Och det är där som mitt blogginlägg kommer in; jag omnämns i alltför få saker. Det enda som finns att läsa om mig är att jag har varit med i en styrelse, ett årsmöte, ett Futurum-evenemang och en tävling (som jag visserligen - till min överraskning - vann 2003). Det betyder att folk som är nyfikna på vem jag är inte ser mig från den ljusa sidan som jag vill visa upp. Jag menar, jag vill ju att de som googlar upp mig ska få se hur engagerad jag är, hur många roliga evenemang jag är på och hur jag marknadsför olika saker - alltså den positiva sidan av att synas på nätet. Om namnet inte syns då, betyder det ju att jag är alltför tråkig. Menmen... mitt namn är ju inte sammanlänkat med något dumt. Jag skriver inte skit [...om personer och/eller de flesta organisationer] och jag fotas inte på dåliga sidor. Så... jag får väl vara glad att jag inte google-existerar så mycket, men jag får kämpa hårdare för att synas på ställen som jag vill bli sedd på.  

För länge sedan fick jag rådet att andas mer med magen. Då, sades det, skulle rösten bäras upp av diafragman. Inte brydde jag mig om det, utan fortsatte med mitt icke-användande av denna teknik. Dock är det, och har alltid varit, viktigt att nå upp till den graden att min röst (vilket är en stor del av det ethos som jag vill bygga upp) inte längre är så ... nånting ... att jag jämt och ständigt pikar mig för den. Därför spelade jag in mig framför mobilkameran och försökte spänna magen såsom jag sedemera har lärt mig i den retorikkurs som jag precis blev godkänd i (jag fick visst inte VG). Och jag blev förvånad. Rösten blev mörkare, fylligare, och kunna uttala ord på ett annorlunda sett än vad jag brukar uttala dem (ordet "misstänka" är ett sådant exempel). Därför ska jag träna, träna och träna upp magmusklerna; så att jag använder den mer kontrollerat än innan. Men det kräver tanke; och när jag träffar er kommer jag kanske ha glömt bort att använda tekniken. Så tänk på att jag kämpar, och var inte rädda för att (på ett mycket fint sätt, för jag är faktiskt lagom känslig för detta) implicit berömma mig för min eventuella framgång

Gårdagen var mycket händelserik. Bland annat drog vi förbi Calrsberg-muséet, och såg hur de har producerat sin öl under historien. Och där såg jag något som verkligen intresserade mig, och det var att många av flaskorna från det tidiga 1900-talet var prydda med den numera bannlysta symbolen Swastikan.

Som en Nes-spelare och mangaläsare har jag ju kommit i kontakt med dess mindre kändare (men och, tragiskt nog, ihopblandade) kusin Manji-tecknet, så jag känner mycket väl till att symbolerna hade en ärorik mening innan Hitler perveterade märkena med sina obeskrivbara ondskedomar. Men jag vet att det är riktigt många människor som inte ens känner till det (en kamrat till det lärde sig detta via Da Vinci-kodens filmatisering). Därför var jag mycket rädd för att ölföretaget skulle ha glömt bort att förklara varför de visar upp gamla ölflaskor med det märket på sig. Självfallet hade detta inte hänt; de hade förklarat användandet av Swastikan någonstans bland alla andra faktarutor.

Tack vare det blev jag lättad, men samtidigt fundersam på hur lätt det är att bli offer för symbolanvändandet. Om framtidens nationalsocialister (eller andra diktaturavvikelser) använder peace-tecknet blir ju 70-talets hippierörelse ihopblandat med dessa nazistiska värderingar på grund av användandet av dem, just då, hedersfull symbol. Så... folkbildning är viktigt

ps. Wow... långt inlägg. Men det beror ju på att diskussioner kring manji- och swastika-symbolen kräver en enorm diskussion för att inte råka kummunicera ut ett nazistiskt eller illiterärt budskap

Igår kom jag hem från Estland. Det var en spännande konferans om en förening som jag vill att Kåren och/eller skolan hoppar med på. Jag älskade verkligen att vara där, och nu är jag beredd på nya utmaningar.

Dock måste jag meddela att jag är riktigt irriterad över att få ställa konkreta frågor via mail. Inte så att jag avskyr den nya teknologin, utan för att den personlig kontakten ger så mycket. Det är nästan, vårdlöst sagt, som en drog. Men när man får skäll för att man ställer en konkret fråga via telefonsamtal växer irritationen sig mycket starkare. Jag avskyr mail när man har en personlig kontakt!

Jag fick precis reda på en väldigt sorglig nyhet; en person i min bekantskapskrets har gått bort. Denna persons bortgång är väldigt färsk. Därför tänker jag på denna personen, och särskilt på dennes familj. Jag hann aldrig lära känna denna person mer än på det ytliga planet - men ändå har det berört mig djupt. Trots att döden alltid är ständigt närvarande, är vi aldrig förberedda på dess ankomst...