En liten betraktelse om kärlek som gick fick under en promenad
Idag, när jag promenerade runt i Näsbyfältet, tänkte jag på hur spännande det skulle vara om man gjorde saker för kärleken. Jag menar, skulle inte något sådant krydda upp tillvaron så det räcker och blir över? Ett exempel på det är att min ena jacka har en reva på armen. Därför skojade jag för en undrande tjej och sa att jag fick den när jag slogs med en annan kille om en tjej. Om inget annat (även om jag aldrig skulle kunna slåss om tjej och istället av ren blyghet ge upp på direkten och närmast fixa daten åt dem) så är det ju mer spännande än att uppge sanningen; att jag fastnade med jackan på en uthängande spik. Ett annat exempel på något som skulle krydda upp tillvaron är att hävda att jag ska studera en termin i Italien för kärlekens skull. Romantiskt så det bara dånar om det, förutom att jag bara känner en endaste italiens tjej (som uppger att hon aldrig har tid att chatta med mig vilket får mig att misstänka att det finns andra orsaker bakom detta).
Jag skulle också kunna använda min kreativitet till annat än att skriva blogg. Kärleksbrev till exempel. Men det förutsätter ju att jag har någon att skriva sådana till. Istället används kreativiteten för att skoja med en riktigt god vän. Vi kallar alltid varandra King och på något vänster har jag börjar beskriva hur andra säger att min vän är King. Mina favoriter på detta tema är "Kungen höll precis en presskonferens där han tillkännagav att du är King" och "Kronprinsessans gemål Daniel sa till mig att han är avundsjuk på dig eftersom han till skillnad från dig aldrig kan bli King".
Men dessa tankar får jag bara när jag har tid och ork att gå ut på längre sträckor. Annars är det, som jag beskrev tidigare, annat som tar min uppmärksamhet som gisslan.
Visst letar jag kanske efter den rätte (även om jag vet att jag blir ett skelett innan den exakt rätte kommer fram till mig) men det är inte så att jag desperat vänder på alla stenar och skriker ut i ren förtvivlan om jag inte hittar något. Istället tar jag den tid som det tar. Jag tror ju trots allt på den livslånga kärleken så den rätte tjejen måste ju tycka om gentlemannaheten (även om jag ibland, efter att ha beskådat ett youtubeklipp, misstänker att genlemannaheten är död och att kvinnorna dödat den). Och eftersom jag fortfarande har hela livet framför mig kan jag låta tiden ha sin gilla gång. Det är ju när man känner sig ensam som man känner sig allra ensammast, heter det ju i Coehlos bok. Och jag tror på detta; det är ju när jag längtar efter kärleken som mest som jag blir som mest depresiv. Därför har jag valt att hällre vara passitv singel och lycklig än aktivt letande singel och avgrundsdjupt deprimerad.
------------------------------------------------
-----------------------------------------------
Och nu så lite politik. Vänsterpsykipaterna försökte storma Israelmatchen. Fy fan! Nog för fredliga och sant demokratiska demostrationer sker samtidigt, men någon måste stoppa de förbannade våldsverkande vänsteraktivister som jag kallar vänsterpsykopater
Kommentarer
Trackback
