En internationell ekonoms betraktelser

Tänk er, jag kände ingen i denna staden när min bror och min far släppte av mig här en sen augustidag. Sakta men säkert började jag få bättre och bättre kontakt med de utbytesstudenter som bodde i samma korridorshus. Till slut började jag känna alla som bodde där, liksom gänget efter dessa när utbytesstudenterna byttes ut. Och jag fortsatte ju också med att lära känna en stor del av de svenska studenterna. Till slut har jag just nu kommit till den possitionen att man kan kalla mig ökänd [nåväl, man kanske inte kan använda det ordet men en viss grad av diskutabel självironi kan jag nog kosta på mig]. På något sätt känner nog flera av högskolans studenter till mig och en av skolans högsta chefer refererade mig som den killen som är överralt (varpå min kompis som pratade med honom direkt kunde peka ut att det var jag som han menade). Ja, min bror skulle kanske kunna gå så långt att påstå att jag känner 90 % av alla som rör sig vid skolan. Det slumpade ju nämligen sig så att jag hälsade på i stort sett alla som gick vid och i högskoleområdet och då förstår jag att något sådant kan hända. 

Detta, att jag blir omnämnd som den killen som är överralt, är verkligen en Hercules-prestation av mig och anledningen till detta ska jag nu förklara för er. Ni behöver kanske inte tro på detta men jag känner mig faktiskt som världens blygaste kille. Faktiskt. Vissa tror mig medan andra beskyller mig för att likt W. Bush gå ut med osanningar. Men nu ska jag förklara det lite mer ingående. 

Ni har kanske säkert minst en gång sett att det kan hetta upp sig vid örontrakten (eller hur man nu beskriver det på ett bildigt sätt) på mig. Detta är ett tecken på att jag trotsar den djupt begravda blyghet som finns inom mig. Nog sagt. Och jag har fortfarande rösten inom mig som säger att inte gå in till ett gäng som sitter samlat på ett och samma ställe - trots att jag känner samtliga personer - för att de "kan ha viktiga saker att diskutera och då stör jag ju". Orationellt så att det vara skakar om det. 

Jag förstår nu att det inte är världens lättaste sak att skriva om blyghet. Det är ju ett personlighetsdrag som för killar i denna kultur är lika eftertraktad som att inte kunna kontrollera sina illaluktande metangasutsläpp.  Och för folk i yrkeslivet är det ju värre att inte träna bort detta. Tänk hur anställningsbar man blir om man i anställingsintervjun säger att man är blyg. Då har man lika stora chanser att få jobbet som om man  mitt under intervjun börjar kommentera intervjuarens - om det nu är en fru intervjuare som man talar med - former och frågar om man får lämna en autograf på ett visst ställe[!]

Nej, vad jag menar att det är en Hercules-prestation att jag överhuvudtaget har blivit den person som blir omtalad som den personen som är överralt, är att jag så ofta lyckas åsidosätta blygheten. Jag kan prata med folk. Jag kan stå inför folk. Jag kan föra mig på festen. Jag kan, tack vare min fantastiska vilja att lyckas, göra många saker som jag inte trodde att jag kunde innan. Jag kan faktiskt vara tillfreds i så många sociala situationer att man nog inte ens behöver se mig som något annat än social. Och det gillar jag. 

Till slut vill jag vurma för att blyghet kan åsidosättas. Det är bara att kämpa på (och acceptera att man blir tomat lite då och då - eller ofta) för att underbygga detta personlighetsdrag. Tänk bara på mig - jag har kommit dit. 

-------------------------------------

Men det är fortfarande ett par saker som inte ens en Hercules-prestation kan reda ut. Och mer om detta kommer kanske en annan dag - och jag vågar skriva det, vill säga.