Suck...
Japp, mitt tal är ett stort problem. Eller rättare sagt: efter alla dessa år som jag levt upplever jag det fortfarande som ett stort problem som hindrar mig från att leva hur jag vill. Bara tanken på att ännu en person ska föra in mig i ett fack på grund av talet gör att jag, varje dag, ilsknar upp.
Självklart kan jag leva med det. Jag hade kunnat välja att inte tala inför folk, men jag talar på eftersom det är så man ska göra. Och trots att jag har stora problem med talet har jag valt att framträda inför folk i presentationer flera gånger (trots att jag vet att mitt tal låter skit).
Jag tror att mitt inlägg visar en viss bitskhet - men det beror på att jag är frustrerad. Jag har lallat runt med ramsor som ska hjälpa talet timtals utan att komma någon vart. Det kvittar hur ofta jag övar på dem, om jag talar med någon annan märker jag att ingen skillnad har gjorts.
Tack och lov vet jag att jag faktiskt kan öva bort detta problem med talet. Men för det behöver jag hjälp med någon annan än mig själv (helst inte logoped för de kommer bara ge mig ett par ramsor - de är alltså lika engagerade i sina klienter som arbetsförmedlare) som kan berätta för mig om jag talar som andra eller inte. Men detta saknar jag eftersom jag är som kejsaren med sina nya kläder (alla registrerar att jag talar annorlunda men ingen säger nåt - och de få som säger nåt hjälper mig inte eftersom de bara säger att jag borde förbättra artikulationen).
Så, vad väntar? Fler dagar som jag inte kommer att ringa arbetsgivare eftersom jag vet att om de väljer bort arbetssökande för mindre kommer de välja bort mig lika snabbt som de hör min röst.
Jan Carlzon säger det som borde ha inpräntats för 15 år sedan!
I korthet kan man säga att "Riv Pyramiderna" handlar om att produktorienteringen, som menas med att ens produkter styr tjänsterna, håller på att tas över av marknadsorienteringen, att kundernas väl styr tjänsterna. I det gamla produkjtsynsättet skulle SAS kunna ha köpt en Airbus A380 för att ha ett flaggskepp. Därmed skulle kunderna flockas till flytplatsen för att åka planet. Dock fungerar det inte så, menar Carlzon, utan menar istället att kunderna skulle ha svårt att se de reella skillnaderna mellan ett större flygplan och ett mindre. För dem skulle det vara viktigare att ha bättre service än att ha 100 fler medpassagerare än i andra plan.
Just detta synsätt är nu så självklart att jag är förvånad att det inte efterlevs mer. Speciellt inte med detta som gäller "Sanningens Ögonblick". Jag själv ser servicen som högsta mål, har alltid i mina kåruppdrag och i mitt gamla jobb sett en stolthet i att hjälpa kunderna. På så sätt vinner man kanske en framtida, återkommande kund. Och detta vill jag leva med i framtiden.
Så, jag är inte klar med boken än. Men att äntligen läsa en klassiker och ta del av hans tankar (och, som oftast, känna igen mig i dem) gör dagen rätt spännande.
Att lära mig ett nytt språk om fem år skulle uppfylla en dröm
Det var nämligen som så att varje klassmedlem fick en sida tillägnad sig, där lite information spreds. Där kunde man också läsa om mig. Det fanns två saker som fångade mitt intresse. Först och främst var mitt svar på frågan "vad vill du helst jobba med om tio år" lite speciellt. "Vad som helst förutom ekonomi" sa jag. *HOST*. Sedan fastnade jag för att jag, inom dessa tio år, ville kunna tala fem språk. Och jag är nära med detta.
Jag älskar språk; jag älskar att tala med människor och lära mig av dem. Därför skulle varje språk hjälpa mig att komma nära en människa. Och vad kan jag? Lite svenska... rätt bra engelska, godkänd tyska och bene italiano. Därmed krävs det bara ett språk till för att jag ska uppnå den drömmen. Bra va?
Så, förutom att jag faktiskt utbildade mig till ekonom är jag fast besluten att förbättra mina kunskaper inom Deutsch och Italiano, samt lära mig ett nytt språk. Då är drömmen (10-års-målet, om man vill kalla det så) uppfylld, och jag får fler drömmar att kämpa emot!
Vanita från Lyxfällan är störthärlig - se henne på bartenderskolan (hon vet ju hur mycket det kostar att bli känd)
I lyxfällan fick man intrycket att hon var lite borta (jag behöver nog inte gå närmre in på det). Saken är den att jag inte tror att hon är så pass borta som hennes före detta blonda hår stoltade med. Istället finns en stenhård kalkylator som i skydd av den sockersöta fasaden gör allt för att bli känd. Det får mig att bli lite imponerad av henne och hennes förmåga att dölja sitt inre. Men... det förklarar inte varför hon går i skuld!
Hon hade ju fan 86 000 kronor i skuld - hon hade 40 000 i oifyllda kassakort liggandes i lägenheten - och hon hade en samling skor som säkert skulle, om de sätts på hög, nå upp till månen. Visst, i och med mina studier är jag skuldsatt av CSN. Men om jag inte får jobb på en ekonomifirma kommer jag ju ha en bra utbildning att lägga i ryggsäcken. Vanita, däremot, har gjort bort sig inför alla lyxfällans tittare. Så... trots att jag, eftersom jag saknar hennes sockersöta utstrålning [saknar jag det ... hmm... näääääää] och hennes driv att bli känd, aldrig kommer få ett lika glammigt liv som henne - är mitt val att skuldsätta mig hos CSN minst sagt... bättre
Så, om ni vill se Sveriges kanske nästa kändis, kolla in Vanita i Bartenderskolan. Men om ni, liksom jag, bemöter fenomenet med endast ett axelryck kan jag grutelera er till att ni missar henne
Lättande besked - västerblocket pausar samarbete
Hmm, som människa vill jag aldrig ändra människor eftersom de bäst klarar av att ändra sig själva. Detta är rätt moraliskt, tycker jag, eftersom det visar att jag accepterar andra människors värde. Dock säger det också att jag inte gillar att andra försöker ändra mig. Senast var det en rätt god vän som gick för långt. Han är en vänstermänniska, talar riktigt illa om högern. Men jag är ju snäll så jag säger ju inget - oavsett vad jag tycker om åsikterna. Men nu gick han för långt, försökte ifrågasätta mina åsikter. Till slut sa han "Jag försöker få dig att vakna upp!". Visst är det rätt översittaraktigt att man bara spyr. Och om jag inte levde enligt mottot att inte välja bort kompisar på grund av deras politiska färg skulle jag valt bort kompisen för länge sen. Men - jag ser över detta - för visst betyder vänskap mer än något annat!
Dagens dubbbelmoral - att stödja SSSR, Kuba och Che men kritisera Kina
Jag såg FITNA - och den filmen skrämde mig
Nu, med SD:s intåg från riksdagen (och uttåg från biskopens predikan) tycker jag att alla människor som är politiskt intresserade borde ta del av den politiska retorik som SD och dess europeska systerpartier för. Enbart av den anledningen kan man bemöta deras argument och på ett demokratiskt sätt bekämpa dem. Därför såg jag Fitna.
Fitna är, för er som inte känner till den filmen, den holländske partiledaren Geert Wilders anti-islam-film. I den filmen visas ganska kontroversinella citat från koranen tillsammans med muslimer med mördande åsikter och bilder från kända terror-attacker.
Den filmen skrämde mig. Inte så att det var muslimerna som skrämde mig eftersom jag vet att Allah, liksom vår kristna gud (jag vet att de är samma gud men ändå är tolkningarna så olika att de närmast är olika gudar), aldrig skulle tillåta att människor dödar andra människor för deras egna vinnings skull. Islam är en fredlig religion som har skänkt världen mycket värdefulla bidrag till kulturen, till rättvisan och till livet. Därför är det de extremt (på gränsen till extremistiskt) anti-religiösa yttringarna som skrämmer mig. Dessa anti-religiösa yttringar som i sitt försök att bekämpa en grupp sopar bort de 99 % av utövarna som aldrig någonsin skulle sympatisera med den procent som psykopatiskt nog bekämpar rättvisa och mental sundhet.
Av den anledningen är jag glad att jag såg Fitna eftersom den filmen öppnade ytterliga mina ögon för vilka krafter som vi måste se upp med - de krafterna som kämpar för våldsam polarisering och som inte kommer bringa annat än olycka om vi inte tillsammans bemöter deras argument och visar världen att de har fel, fel och åter mångtmycket fel.
Därför skulle jag bli glad om IKEA vill ha mig
Sedan IKEA överraskande nog ringde mig för precis en vecka sedan har jag övertygat mig själv om att jag inte får jobbet - eftersom det bara blir en positiv överraskning om jag får det. Men ibland har jag varit aningen fundersam på att det händer just nu eftersom IKEA är ett sådant företag som man verkligen vill arbeta på. IKEA delar mina värderingar, IKEA är ett bra företag att arbeta på och IKEA kommer vara en sådan arbetsplats som jag vill arbeta på. Alltså - om jag inte får jobba hos IKEA skulle det kännas mer än att inte få jobba på ett annat företag. Därför håller jag mina egna tummar för mig själv.
Nu är det arge bloggskribenten tillbaka
Vad är det då som föder dessa tankar? Valet självklart. Det är en tragedi att SD har kommit in i riksdagen. Men det är en större tragedi att vänsterpartister skyller valresultatet på den enda regering som kunde behålla en dräglig välfärd (med Mona Stahlin och Lars Ohlycka vid rodret skulle vi inte behöva åka till Grekland för att uppleva Grekland). Redan på valnatten visar herr Ohlycka sitt rätta jag och håller låda. Sedan läser man i Jinges blogg att det inte är förvånande att SD väljer en moderat. Denna idioti leder till en enormus irritationus vilket leder till dessa tankar.
Dock ska jag vara lugn nu - jag tror att jag ska skriva om IKEA imorn.
Visst är det psykiskt sjukt att skriva att man är psykiskt sjuk
Det är inte med lite bävan som jag ser hur Sydsvenska Dagbladet vill göra Sverige till världens mest exptremt politiskt korrekta land. Inte nog med att de närmast för genusvetenskapstokarnas ord till tals - de vill nu avskaffa tabun kring att vara psykiskt sjuk. Till exempel kan man läsa i sydsvenskan att det finns tjejer som oförståtligt vill göra ett nummer av att vara just psykiskt sjuka. En tjej har till och med en blogg där hon skriver att hon just är psykiskt sjuk [därav rubriken på blogginlägget]. Inte så att de är psykiskt sjuka som Ted Bundy och andra psykopatiska mördare - men att de är psykiskt sjuka i och med bipolära depretionsdenser [därmed menar sydsvenskan att om bipolär depression räknas som psykisk sjukdom är gränsen relativt oskyldig och låg].
Därför funderar jag kring vad som är tabubelagt att tala om och varför de sakerna är tabubelagda. Man kan tänka på kallpratets fästningar, där samtalet ska vara utvunget och samtalsparterna ska kunna skiljas åt utan något annat än positiv respekt för varandra. Om något som den andra störs av, eller ogillar, tas upp i diskussionen kommer detta att påverka personens respekt för den andre. Därmed skulle jag - som ogillar Jinges blogg eftersom den är full av kommunistskit - gräva min egen respektgrav om jag nämner detta för en vänsterpartist.
Dock är det inte bara politik som ska undvikas i kallpratssammanhang. Sjukdomar ska inte föras på talan... Jag vill inte veta hur en person som jag aldrig sett lider av [slå upp valfri sjukdom] eftersom det kan störa respekten. Därmed vill jag inte veta om den personen som jag pratar med är psykiskt sjuk eller inte. Skulle det inte göra samtalet... allt annat än otvunget?
Självklart leder en djupare kontakt till att de tabuna som gäller vid kallprat avvecklas efter hand som man lär känna den andra personen bättre. Till exempel känner jag kanske till den andra personens positiva egenskaper så pass väl att jag inte bryr mig om den tjänar mer än statsministrern eller om den anser att Lars Ohly är gud. Samtidigt skulle jag vara så pass förstående för den andra personen att jag skulle möta en person som hävdar att den är psykiskt sjuk med förståelse, acceptans och respekt.
Därmed vill jag säga att det knappast är fel att göra det offentligt att vara psykiskt sjuk. Dock tycker jag att det är mycket fel att göra ett nummer av det innan man känner den andra personen väl. Därför kommer jag acceptera att tabut försvinner först när det är tabubefriat att till vem som helst offentligöra för hur mycket jag tjänar, vilket parti jag röstar på [även om jag, hypotetiskt självklart! skulle kunna rösta på SD], och andra saker som går emot den sociala kallpratskonventionen.
