En internationell ekonoms betraktelser

Som ni nu alla säkert borde känna till är medias nuvarande älsklingskatastrof svininfluensan. Denna form av influensa hägrade i Mexico och har spridit sig till olika delar av världen. Pandemivarningen är extremt stor bland mediakanalerna, men jag tycker mest att det än så länge bara är skitsnack. Media vill ju alltid skriva om något som får människor att sluka innehållet och om det inte är finanskris får det bli influensa. För om man kritiskt granskar siffrorna får man klart för sig att överlevnadschansen är mycket hög. För det första; hur många av de som blivit smittade har dött? Inte många, så vitt jag vet. Hade inte över 1000 drabbats av sjukdomen, varav enbart sju personer är konfirmerade offer? Och för det andra; brukar inte vanliga sjukdomar spridas får land till land? Influensan är ju inte specefik i Sverige, och vinterkräksjukan emigrerar gärna till andra länder. Så även om WHO uppgraderat skalan till nivå sex är jag inte rädd. Visst, jag är kanske lite nervös (media gör mig inte alltför lugn), men då tänker jag på allt som jag skrivit här och då blir jag lugnare.

----------------------------------------

Förresten har jag njutit mycket av det vackra vädret. Det blev verkligen bara så att jag studerade lite utomhus, för att senare promenera till stan för ett par ärenden. Riktigt kanon alltså! Fast iofs finns en nackdel, och det är att sikten försämrades. Man ser inte allt folk som vinkar framför en när solen står mitt framför ögonen - eller hur man ska säga.

Men det är inte så att man vill träna på en bärande röst där ute. Det räcker med att göra det inomhus för då hör folk mig inte. För om folk hör mig blir jag liksom en slags predikare och förutom att klargöra hur viktig studentkåren är har jag faktiskt inget att säga som är så viktigt att jag inte ska tentaplugga.

Som ni märker tänker jag riktigt mycket. Det beror på att jag inte har något projekt att hänga på som engagerar mig så pass mycket att mina tankar riktas mot annat. Därför tror jag inte att jag är utbränd, utan bara att jag är avkyld. Så jag får börja sätta upp "att göra-listor" och följa dem slaviskt för att ha något att vilseleda hjärnan med

Och ni som undrar hur jag orkar vara med på allt: min motfråga är "hur orkar jag med att inte vara med på allt?"

Uch då, nu känns det som att min energi är slut. Det är nog alla engagemang och allt pluggande som, liksom förra året, tagit krafterna från mig. Annars skulle bloggen inte ha förlorat sin lekfullhet och sin enorma optimism efter min födelsedag - för det var dit jag planerade att hålla lågan eldkastbrinnande. Nu är jag glad att jag inte har så mycket att göra. Bara två tentor kvar, en ekonomdag som ska planeras och så allt som har med FUM:en att göra (jag ska hålla mig någotsånär nykter, hehe). Annars, ingenting. Så jag ser verkligen fram emot sommaren och längtar efter att kunna slappna av lite.

------------------------------------

Och det var länge sedan jag spelade schack. Nån som vill spela?

Hej. Under flummen hände något pinsamt som både gjorde mig nervös och fundersam kring hur det ska kunna tolkas. Det var nämligen som så att (om jag minns rätt) en av mina bästa kompisar och jag räckte fingarna mot varandra. Det slutade med att han tog tag i fingret och bet tag i det. Behöver jag nämna att det gjorde duktigt ont. Nu så känner jag fortfarande att det är ömt, och när jag läste på nätet att sådant kan vara farligt ville jag ta upp det till någon för att veta om det kunde vara farligt. Dock kunde det inte vara vem som helst för hur kan det tolkas om jag säger att "en kille bet mig på fingret". Det är därför det var pinsamt. Och för att göra det ännu värre frågade den sakkunnige "var det på skoj eller var det en invit?" Jag sa självklart att det var på skoj, så jag hoppas att den sakkunnige inte omvärderat min sexuella läggning. Den killen kan vara riktigt retsam och det var - om jag minns rätt - han som skrev de meddelanden som hamnade på mina armar.

Var det nån fara för mig då? Nej, det var det inte. Eftersom det inte blödde av bettet var det ingen fara för att jag skulle bli infekterad, så jag kan vara lugn. Nästa gång ska jag dock inte räcka fingret åt honom - för han kanske biter mig igen eller skriver ännu värre saker på mina armar.

-------------------------------------------

Jackan är funnen. Nu ska den bara skickas hit.

Och jag håller med dig KA; jag är viktigast.

Jag vet inte hur det gick till, men mitt liv [a.k.a min kalender] är borta. Den försvann på flummen och jag börjar få ångest över det. Varför? För att jag har skrivit ned alla möten där. Inga tider är memorerade för jag har ju trots alt en kalender att skriva ned allt i. Så om ni blir besvikna på att jag missar ett möte så är det för att jag just glömt bort det. Dock måste jag påstå att jag har rätt så bra koll på alla mötena.

Och jag börjar känna att jag lägger för mycket energi på att fundera kring hur andra människor ser på mig. Men sådan är jag nog och då ska jag inte hata denna personlighetsgrej utan jag ska egentligen hitta ett sätt att utnyttja det på. Vem vet - kanske jag blir den godisstjälande politikern som jag drömmer om att vara (därför villl jag snacka rent, bra och retoriskt fulländat så att jag får den respekt jag förtjänar redan vid första intrycket)

Nu har jag precis vaknat upp från den sköna sömnen och kom fram till att jag hade det riktigt skoj i helgen. "Alla" hade sagt att flummen skulle vara riktigt rolig och jag håller faktiskt med om det. Det enda som jag ångrar är att jag blev så full för jag kom ju ihåg en del pinsamma saker som jag gjorde. En av dem var att någon (tror att det var molnet) skrev saker som "penis" och "kukälskare" på mina armar - vilket jag inte kunde få bort förren idag efter enormt mycket blod, svett och tårar. Och sen har vi också det som jag skrev om igår, men jag hoppas att det inte kommer haunta mig alltför länge [jag sa trots allt inte att jag hade 52 flickvänner, att jag ville gifta mig med henne eller något annat sådant som procenten får en att säga - så jag var nog rätt säkert ute ändå]. Och jag försökte fixa in mig på en privat fest genom att just ljuga så det är nog mycket skit som kommer ur mig när jag är dragen (snart säger jag nog att jag kommer bli statsminister)

Men även om jag blev riktigt dragen måste jag väl nämna att jag var långt ifrån ensam om det. Det var bara ett par tappra själar - vars lott var att köra bil - som avhöll sig från drickat; alla andra var som jag - fast kanske inte lika mycket som mig.

Nåväl, jag hade i alla fall skoj, hoppas att jag inte var alltför jobbig mot er och jag önskar också att ni alla andra besökare hade minst lika skoj som jag hade

---------------------------------------

Och nu till en referens till en youtube-film som blev omnämnd på flummen. För nu när jag vet att meningen med livet är 42 är dessa två frågor mycket viktigare för mig: "vem var det som kasta" och "vad ska jag göra med min fucking skjorta?"

Hejhej. Nu (!) är jag tillbaka från flummen och eftersom en del av er som läser min blogg var där kan jag nog bara säga: jag kom, jag såg, och jag blev full. Det var länge sedan som jag fick i mig så mycket procent under två dagar; ja, jag minns inte mycket om själva dagen. Det enda jag vet är att den största pinsamheten som jag ångrar att jag gjorde var att ljuga för en tjej. Jag vet inte varför jag gjorde det för jag ville inte imponera på henne (jag minns inte ens vem det var) eller nånting sådant. Det bara hände att det kom ur mig och detta skulle jag vilja göra ogjort (om jag får vara ärlig minns jag absolut inget av det så fråga mig inte om detaljer). Annars har jag haft det skoj. Men detta var nog både den första och sista studentfesten. Jag skulle nog inte klara av allt festande.

Jag läste precis KA:s senaste inlägg (bra att du uppdaterat bloggen) och det var något som han skrev där som jag känner att jag vill resonera kring. Han skrev nämligen att han använder bloggen mer för att vi som är intresserade av hans liv ska ha något att läsa, än att han ska få ut sig sina känslor. Och så känner jag ju också; 99 % av mina inlägg handlar mer om att ni ska ha något att läsa än att jag ska ha något att sända ut. Nu senast, i lördags, var det ju ett undantag för det var något som har bitat sig fast i mina tankar ett riktigt långt tag. Om jag inte kunde sända ut det i bloggen skulle jag nog aldrig kunna arbeta kring det. Men liksom KA kommer jag aldrig någonsin att visa mina inre känslor förutom när jag är någotsådär påverkad av procenthaltiga drycker (jag drack en del den dagen så det påverkade ju mitt humör). Jag kommer alltid må bra, eller vara trött - men aldrig nere, deprimerad, ledsen eller något i den stilen. Och även om jag drabbats av värsta baksmällan skulle jag ställa upp på vadsomhelst (förutsatt att jag inte behöver lägga pizza för då klarar jag defenetivt inte av att leva den dagen - det är till och med påfrestande att se en film).

Så då kommer ju frågan om var man kan ställa sina frågor. Jag har så riktigt många frågor att ställa; om jag betedde mig rätt, om hur jag ska hanska vissa människor, om man kan bjuda en tjej på bio via msn, och så vidare - men ingen att ställa dessa frågor till. Det är väl det som bloggen ibland används till (hur skulle jag annars resonera kring herrmiddan?). Men det är nog mitt fel att det är så. Jag är ju inte den typen som brukar bjuda in folk till min "borg". Det har, sedan jag började bli värsta nintendonörden i mina ungdomsård, inte blivit naturligt. Jag ser det som större än vad det egentligen är. Därför har jag aldrig blivit van vid att ställa frågan "kommer du för en öl?" (eller te) för man är ju så himla rädd för ett "nej". Men jag kanske ska börja göra det. Jag har så många frågor att ställa och så många svar att ge. Sedan får man ju lära sig något nytt om den andra personen i fråga. Jag älskar lärdomar och önskar ta varje tillfälle i akt till att ta dem.

Nu får en viss stålman ursäkta mig för jatt jag skriver på grekiska men jag kom på något roligt att skriva. Detta är att jag under mitt liv har upplevt en riktigt räjel inflation - vilken kan bli större. För ni vet väl vad inflation är - att pengarna tappar värde?

När jag var ett litet barn var ju 10 kronor en förmögenhet. Jag minns när jag alltid tryckte på växelknapparna på parkeringsautomaterna för att se hur slantarna trillade ned. En gång hade jag enormt stor tur: hela tre guldpengar ramlade ned vilket gjorde att jag den dagen var riktast av alla barn. Sedan blev ju hundra kronor en rejäl siffra. Att förlora en sådan summa pengar var ju en finansiell katastrof och jag blev förstörd när jag väl gjorde det.

Nu däremot är ju 10000 en skön siffra och 30000 får mig att svimma av. Detta ska ju jämföras med den tiden som jag blev solskensglad av att få 30 kronor. Och nu kan jag tappa bort mer pengar. En gång råkade jag trassla sönder 50 kronor (jag är rätt rätt nerväs typ, behöver alltid ha något att fingra med. Och nu låg ju sedlen där så den blev mitt offer) och jag brydde mig mer om det pinsamma än att jag förstörde motsvarande två middagar.

Nåväl. Det kommer dröja enormt lång tid innan jag får 30 000 kronor per månad. Men tills dess är jag glad för att jag inte upplever en deflation. Tänk om jag tjänade mindre pengar per år? Hemska tanke.

-------------------------------------------------

Gud vad jag hatar mornar. Vanligtvis är jag rätt punktlig och kommer till alla möten men igår var jag för trött för att komma ihåg den föreläsning som min kår fixade. Jag kom dit enbart tack vare att min ordförande ringde. Ni skulle bara sett hur jag stressade dit, jag har aldrig cyklat så fort i hela mitt liv och man kan se jetstrålarna än idag.

Hej. För er som håller koll på nyhetsvärlden borde det inte vara en nyhet att Irans premiärminister har gjort bort sig igen. Han försökte vinna stöd på hemmaplan när han mitt i brinnande antirasism-möte började svamla om att Israel är en rasiststat. Precis som befarat blev alltså denna konferens shanghajade av dessa islamistiska antidemokratikrafter. Och det är väl ändå det som man befarat - att demokratin försvinner bland alla dessa slagord.

Jag har ju rätt sunda tankar vad gäller religion och mångfald: så länge som demokratin och rätten av vara icke-troende försvaras är jag nöjd över hur det ser ut i världen. Men tyvärr finns det verkligen religiösa krafter som tar alltför stora friheter. I USA finns flera sådana rörelser men då de hålls i shack av konstitutionen behöver man inte oroa sig för något. Värre är det i Iran där landets styrs av två minst sagt psyksjuka rörelser. Premiärministern är ju, som jag sagt flera gånger, inte klok för fem öre och de muslimska lagarna där är ju minst sagt horribla (nu ska ju en 20-årig tjej avrättas för ett mord som hon inte begick). Och Iran är inte det enda exemplet på detta.

Problemet är att de vill begränsa yttrandefriheten ytterligare genom att just shanghaja den konferans som bland experttyckare kallas Durban II. Ni minns väl tilltaget mot Danmark, och sedemera mot vårt land? Karikatyrerna på Muhammed fick alla dessa krafter att gå i taget och frammana kostsamma bojkottdemostrationer. Men samtidigt verkar de glömma bort att de är riktiga hycklare i och med att de karikyterar judar så hårt på bilder att de borde fällas på direkten.

Nej. Jag börjar inse att världen inte är klok. Men så är det. Därför skriver jag min blogg för någon måste ju kommentera den sjuka världen.

Idag är det två efterlängtade saker som har hänt. Det som hände först var att korna släpptes ut i hagen någonstans i Skåne efter att ha varit inlåsta hela vintern. Närmare tusen människor var med för att följa spektaklet och alla måste ha tyckt om det. Själv kände jag inte till detta förrän jag kollade in sydsvenskans webb-tv, men å andra sidan har min vistelse på Island berövat mig all kärlek för dessa fyrbenta djur. De var så dumma att jag helt enkelt bildigen slet av mig allt mitt hår av ren irriation. 

Jag måste faktiskt erkänna att jag närmast lagt styrketräningen på hyllan. Det är nämligen inte roligt länge. Särskilt nu när solen faktisk både börjar visa upp sig och värma oss (under de senaste dagarna var det ju vinterkallt trots solens framträdande). Därför har jag istället börjat springa. Men jag har ett litet problem och det är att jag lider av den sortens astma som jag kallar konditionsastma. Jag har tyngre andning när jag anstränger mig fysiskt och det märks defenetivt när jag springer (annars är det inte farligt). Så jag vill hitta en strategi som både tillåter mig att springa långt och länge (för att komma iform till beach 09). Någon har sagt att impulsträning är rätt medecin för mig men jag vet inte - det är ju så jobbigt. Men jag får se. Annars får ni springa med mig. Det skulle vara jättehärligt om ni gjorde det. Men kom ihåg att jag säkerligen inte springer lika snabbt som er så då får ni slappna av. 

Hej. Med tanke på gårdagens inlägg vill jag nämna att det är gårdagens problem. Det är så som mina tankar syns framför mig. Men dessa problem är väl dagens möjligheter. Jag ska - bara - tänka på helt andra sätt, börja se att det förflutna föralltid har lämnat mig, och istället se framtiden. Genom detta vill jag ägna två dagar åt att undvika ordet inte. Jag menar; jag ska behöva omskriva allt jag säger för att det ordet ska lysa med sin frånvaro. Klarar jag det? Förhoppningsvis. Om jag verkligen gör det blir det en rolig erfarenhet och jag hoppas att ni gör exakt samma sak. 

Jag såg filmen "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" för inte så länge sedan. Det var en mycket spännande film som minst sagt gav mig många funderingar. En av funderingarna kretsade kring faktumet att det där som hände pojkarna den sommaren har påverkat dem in i vuxen ålder - trots att det skedde när de var 14 år gamla. Skulle de inte glömma bort det sedan lång tid tillbaka? Men samtidigt minns jag allt som hände när jag var i samma ålder och upplevde något som begränsar mitt liv än idag. Och detta har jag bara berättat för ett fåtal människor för den konsekvensen känns så pinsam att en stor del av min manliga idenditet hotas att smulas sönder av skammen. Dock har ju både Johan och KA öppnat sina sinnen i sina bloggar och då känner jag för att göra detsamma (jag går med devisen att om KA gör något kan också jag göra det). 

Johan skrev tidigare att han och jag kan vara väldigt olika. Ett exempel på det är att, som han skrev för någon månad sen, livas upp på nätternas fester - medan det är totalt tvärtemot hur jag livas upp. Jag lever nämligen om dagarna och har alltid gjort det. 

För några veckor sedan sa en bekant till mig att han skulle demostrera den första maj och han frågade mig om jag skulle hänga med. Men jag sa att jag inte skulle göra det för att jag inte ha de rätta värderingarna för att hänga med. Ja, jag tycker till och med att man visar sitt stöd för denna politiska sida genom att ens vara hemma och utnyttja ledigheten. Därför kommer jag resolut att promenera till skolan och plugga. Plugget är den bästa ickelediga saken som jag kan göra nu när jag inte har ett jobb. Men saksamma; genom att inte vara ledig den dagen tänker jag visa min sympati för den regering som nu har makten.

------------------------------------------

Ajdå, idag lärde jag mig att statistikprogrammet SPSS ska byta namn. Nu skulle det heta PASW istället. Jag räds för detta eftersom jag är alltför lat för att vilja använda en ny akronym. Därför får jag nog hålla mig till Minitab för det programmet kommer nog inte döpas om den närmsta tiden.

Jag är trött som en sengångare nu. Det beror inte på att jag har festat utan på att jag jobbade igår. Jag sprang nämligen på kvällen och när erdofinerna jagade bort mina buttra sidor kände jag mig så social att jag hade tråkigt. Jag hade inte fixat in mig på en förfest och jag kände inte för att festa på kåren - så jag messade en av lagledarna och frågade om de behövde hjälp. Sagt och gjort, jag hjälpte till och blev därmed trött idag på grund av sömnbrist. Så kan det gå. Eller som jag säger: man ska offra sig för laget

Jag är faktiskt så sleten så jag orkar inte skriva ett långt inlägg. Jag menar; de skulle vara antagligen grekiska eller känslomässiga för jag orkar inte skriva om något annat än vad jag tänker på. Grekiskan bygger på att min kurs i finansieringen får mig att bli alltmer intresserad av ekonomi och det känslomässiga hänger på att jag är glad att Johan insett att han bara är the one and only. "Leken" (som jag kallar det) verkar ha gjort nytta och då är jag extremt superduperglad. 

Jag sticker hem nu. Det behövs verkligen idag. Eller som läraren sa: "Du ser verkligen off ut idag". No shit, Sherlock - I am deadly tired 

-----------------------------------------

Som sagt. Om det är något som ni vill att jag resonerar kring, säg bara till. Jag lovar er: det kan vara vad som helst (kanske är det något som ni undrar över var jag står?)

Hej alla läsare - inklusive ni som inte känner er vid de ekonomiska ämnena. Ni har kanske upptäckt att inflationen är väldigt låg just nu. Så vitt mitt sifferminne inte är alltför lögnaktigt har vi gått ned till en inflationsnivå som ligger närmre noll-strecket än en-procent-nivån. Detta betyder alltså att den enkrona som ni förvarar i plånboken just nu kommer vara värd 99,8 öre nästa år - vilket är en chockerande sanning. Vanligtvis ligger inflationen kring två, tre procent så denna desinflation (sjunkande inflation) är ovanlig. 

Jag kan nog rätterligen kämta om att jag inte har något liv utanför skolan. I stort ett alla mina kamrater som jag har finns inom kategorin "har något med min skola att göra". Därför är jag rätt nöjd av att ha gått med i Rotaract. Där träffar jag inte bara skolkamrater utan även människor från yrkeslivet. Vissa av dem har dragit med mig i andra föreningar och detta ser jag som en riktig vinst. Men Rotaract handlar om så mycket mer än bara nätverkande - rotaractare kämpar också för att göra världen till en bättre värld. I vår lilla Rotaractförening har vi ett projekt som går ut på att vi besöker fritidsgården i Gamlegården och hjälper de besökande ungdomarna med läxor. Visst: ingen har någonsin frågat oss om läxhjälp men det gör ingenting för det är viktigt att dessa ungdomar får träffa oss. Snart kommer de kanske våga gå fram med sina läxor och då hjälper vi dem med att bli riktigt framgångsrika med sina studier. Och då har vi gjort samhället en enorm tjänst för samhället behöver välutbildade människor. Så jag är stolt över det lilla livet som jag har utanför lärosätet [liksom jag är för det liv jag har inom skolan]

Hej alla, speciellt gammelsmurfen KA i detta fallet. Som ni alla borde veta finns en sjukt bra låt som är en del av kårdisco-repetoaren: "Var ska vi sova inatt?". 

Snart, den sjunde juni, är det dags att rösta för då anordnas parlementsvalet. Jag ska självklart rösta för jag anser att det både är min demokratiska rättighet och skyldighet. Därför ser jag det som en extra förmån att få kunna rösta tillsammans med andra. Det är ju trots att väldigt tragiskt om man inte kan delta i denna fest helt ensam. Därför ska jag se om det finns något att göra - för jag tycker att vår demokratiska rättighet ska likställas med att vara vår demokratiska festlighet

Om det är något som jag börjar irritera mig på är det alla facebook-quizzes. Jag menar; klart att det är skoj att veta vilken skådespelare man egentligen är - men det är inte underhållande nog för att 100 miljader sådana frågelekar ska skapas varje dag. Man kan till och med få reda på hur lettisk man egentligen är. Därför hoppas jag att denna trenden försvinner för det börjar tråka ut mig att se hur andras resultat är. 

Igår anordnade Futurum ett riktigt intressant seminarie om nätverk och nätverkande. Där var det fyra personer från tre olika nätverk som berättade om vilken nytta de fått i att vara med på dessa. Jag lyssnade och lärde, och relaterade deras erfarenheter till mina upplevelser i nätverket Rotaract. 

Det här med vad jag skrev innan om hermiddan är över nu - jag har lämnat dessa funderingar bakom mig. Det är fortfarande faktiskt en relativ ny erfarenhet att dricka alltför mycket och det har jag inte intelektuellt förberett mig på. Samtidigt hade jag väntat på herrmiddan i över ett år [ni som känner mig vet hur lyrisk jag var över att ha den på samma dag som min dag] och att gå innan den var klar gjorde mig faktiskt besviken. Ja, ni vet ju själva hur det är om ni längtat efter något riktigt mycket och inte fått det att bli som ni ville. Men jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv att jag lämnade stället för om jag var kvar skulle jag bara bli en belastning för de stackars servitriserna och det skulle jag verkligen inte vilja. Därför vill jag säga att jag lämnat tankarna bakom mig så nu är det dags att börja skratta åt det hela. 

Hej. Jag har inte skrivit om politik på länge och det beror på att det inte är så mycket roligt som händer i världen. Folk dödas hit och dit, glasbitar hittas här och där och människor demostrerar idiotiskt nog mot G20-mötet. Men det finns ju ljusglimtar och en av dessa är att det borgerliga blocket äntligen gått förbi det röda blocket. Ja, ni läste rätt - borgarna är populärare än socialisterna. Jag skrek högt av glädje och tackade gud (denna gången var det inte KA) för att han förunnat mig detta. 

Ni kanske undrar varför herrmiddan har gjort ett så stort intryck på mig men det beror på en mycket enkel förklaring - jag gick emot de värderingar som styr mitt liv. Ja, jag har ett par värderingar och principer som mångt och mycket leder mig in i de val som jag gör. Dessa är bland annat att inte snacka skit om någon, att alltid ställa upp, att sätta andras välbefinnande framför mitt, att hålla känslig information som delgetts mig i förtroende för mig själv, att vara representabel (till exempel representabelt klädd) och att aldrig dricka över gränsen. 

Jag vill tacka två av mina trogna bloggläsare för att ni läste mitt förra inlogg och via fejjan visade hur fel jag hade. Därmed vill jag också upplysa er alla läsare om att bloggen har uppnått sitt syfte, om att vara en dialogskapare mellan er och mig. Ni får reda på vilka tankar som far runt i mitt huvud samtidigt som att jag får respons från er. Det har ju funkat när jag skriver något extra roligt, men för mig personligen tjänar dialogen till bättre av att jag får mothugg för annars helt onödiga tankar som jag - om jag inte framfört dem via detta medium - skulle bokstavligen ätas upp av. Utelämnande är det ju, vilket jag är högst medveten om. Detta är nog inget som vardagssvensson ska få reda på - än mindre mina framtida arbetsgivare. Men jagär inte orolig för jag skriver ju så mycket att detta inlägg försvinner i mängden. Sedan verkar ni trogna läsare vara personer som jag känner väl [ja, än så länge verkar bloggen inte vara lika känd som min person, hehe]  så ni förtjänar väl att jag öppnar mitt sinne lite då och då. Därför tackar jag er än en gång för att ni läst mitt inlägg och visat hur fel jag har. 

Nu är det äntligen dags att ta det lugnt, efter att stress som jag varit med om. Först tentavecka och sedan herrmiddagvecka. Riktigt jobbigt, speciellt som att de två dagarna före herrmiddan var fullkomligt fullspäckade och de andra var... återhämtande. Jag skrev ju att jag drack för mycket just den kvällen och denna baksmälla syns inte bara på min efterdagliga hälsa - utan på ett par bilder från kvällen. Jag ser inte riktigt klok ut. På en bild räcker jag ut tungan samtidigt som tjejerna uppträder. Beskådare får nog för sig att jag är värsta pervot och bara tanken på det får mig att vilja gå med i IOGT-NTO. Det är en så pinsam bild att jag bara vill förvandla mig till en struts och gömma huvudet under sanden. Förutom detta kunde jag inte hjälpa min kår med det som de nu gjorde (riktigt bra) dagen efter - vilket, om ni känner mig rätt, är en katastrof då jag hittils försökt hoppa på all frivilligarbete som funnits. Herrmiddagar är inte bra för mig - speciellt inte om det inträffar på födelsedagar där jag bjuds på för mycket procent. Och eftersom allt blev som det blev kommer jag nog tänka på denna sittning i all evighet (och klandra mig själv för att jag lät det bli sådär) tills någon säger åt mig att sådant kan hända alla - och att bilden kanske är rolig men att den inte gör mig till ett jävla stinkande skabbinfekterat pervo.

Igår festade jag och det gick sådär. Med sådär menar jag dåligt, för allt gick fel. Det blev nog lite väl mycket. Men jag har väl två förmildrande omständigheter som gör mitt felsteg mindre värt. För det första; jag hade ätit riktigt dåligt den dagen. Och för det andra - vilket går ihop med orsak nummer ett - jag fyllde år. Därmed blev den procenthaltiga chocken alltför stor för att jag skulle hålla mig icke-pinsam hela dan. Därför stack jag hem någolunda tidigt. Nu känner man sig som en jubelidiot som blev den som gick hem tidigt - speciellt som att jag inte kunde ställa upp med det jag lovat dagen efter. Menmen... sådant händer. Nästa gång ska jag 1. Dricka mindre, och 2. lära mig säga nej till hårt procenthaltiga drycker.

Det här är nog sista gången som jag går ut med att jag fyller år idag. Anledningen till det är att det är fel och själviskt att på sin dag kräva den graden av uppmärksamhet som alla gratulationer ger. Men jag har ändå, till nästan alla jag känner, gått ut med att idag är min dag. Varför? För att jag - till skillnad från många andra - ser fram emot de dagarna då man faktiskt blir ett år yngre. Samtidigt är världens bästa och för mig mest efterlängtade fest bokad idag. Jag kunde därför inte hålla mig från att sjunga ut mitt engagemang för hur perfekt denna dagen ska bli. Så. Om ni möter mig; ge mig en underbar gratulation genom att bara gratulera mig. Matriella presenter har jag inget för (såvida det inte kommer från mina föräldrar och morföräldrar, hehe) men väl tankemässiga. Uppmärksamhet är en sådan sak

--------------------------------------

Kramar går riktigt bra, haha