En internationell ekonoms betraktelser

Idag tänkte jag skriva om något annat än personliga saker för jag tänkte på den där "historiska" bilden som SVD tog på partiledarna; den där bilden som visar att oppositionen har tagits över av en röd lyxväska. Och det är just den debatten som jag ska kommentera för det är faktiskt en av de sundaste "jag-har-för-mycket-fritid"-debatter som finns. Anledningarna till detta påstående är två. För det första känns det konstigt att valet (som kommer bestämma vilka av de två blocken som tar makten just som Sveriges ekonomi blir bättre) överskuggas av en röd liten dyr kreation. Men samtidigt är det slarvigt, rent ut sagt dumt av Stahlin - en socialdemokrat - att ta en dyr väska med sig. Hon borde ju försöka ta med sig en slarvigt gjort kopia eller en snygg maxi-väska för att leva sina politiska värderingar!

Sedan läste jag en konstig krönika i Metro igår, där skribenten ansåg att väskdebatten är ännu ett exempel på hur det kvinnliga könet alltid undertrycks. Hon skriver till exempel att debatten om Reinfeldts dyra klocka var väldigt kortlivat eftersom han är man. Men snacka om att krönikören gör en höna av en fjäder. Att Reinfeldts klocka är dyr betyder ingenting för han begår inte dubbelmoral - likisom Stahlin. För Lars "Smygkommunisten" Ohly var smart nog att inte ta på sig en dyr klocka för då skulle han bli minst lika hängd som Stahlin. Och miljöpartisterna tog inte med sig miniatyrbilar eller mineralvatten eller annat krimskrams som skulle göra att deras val av attraljer gick emot deras värderingar. Så, dessa tre människor i oppositionen var smidiga - i jämförelse med huvudledaren.

--------------------------

Sedan är det omöjligt att missa väskan. Alla ser den

Hej. Ibland undrar man hur en enkel sak som en cigarett kan betyda så mycket: hur ett sådant litet (cancerframkallande) objekt kan vara symbolen för viljornas kamp, som bara slutar i otrevligheter. Men vi kommer dit sen för jag ska först prata om jobbet.

Jobbet går bra men jag måste säga att jag är riktigt mentalt slutkörd just nu. För det första har jag arbetat varje dag sedan förra måndagen - till och med under förra helgen. Det var verkligen något som med rättighet kan kallas tufft. Sedan kommer man till jobbet där man har en kollega som har arbetat lika mycket som mig och därför är minst lika trött som undertecknad (kanske till och med tröttare för den stackaren har haft många saker att tänka på även utanför jobbet). Efter det är detta mitt första riktiga jobb vilket gör att det är riktigt tufft att komma in i samma produktivitet som henne, vilket gör att självförtroendet för jobbet fortfarande är lågt. Och det blir inte bättre av att jag aldrig är nöjd med mig själv såvida jag högpresterar och då jag är oproduktivare än ett foster och tvingas fortfarande ställa dumma och självklara frågor till de mer seniora personerna på arbetsplatsen känns det inte som att det är en dans på rosor; snarare något annat.

Men det värsta av allt är det finns en antirök-regel på International House och den som ertappas att röka en endaste gång sparkas ut. Vem är det som rapporterar? Ingen aning, men då jag ordnade festen med min kollega (och var trött som en gris och hungrig som en björn som vaknat från idet då jag inte ätit sen tolv timmar) kändes det som att jag skulle säga till. Och det gjorde jag. Till följd att det blev en mycket otrevlig situation mellan mig och en grupp på åtta människor då jag I N T E gav mig - vilket inte de heller gjorde. Så jag har bränt mina broar där och kommer nog aldrig kunna bli vän med dessa personer - någonsin.

Men avslutningsvis är det väl ändå en orsak till att jag tänker såhär. Jag trodde att jag skulle kunna återuppliva samma liv som i Italien men istället är jag en slags polis. Och det finns ju många andra människor som jag kan kalla vänner och kompisar. Sedan finns det ju självklart tvivel idag eftersom detta är min första lediga stund sedan två veckor och att jag är hungrig, trött, utsliten - och fortfarande lite arg sen den där otrevliga situationen. Men allt detta händer ju av en orsak: att jag ska lära mig av vad som händer. Jag ska fortsätta att kämpa hårt, jag ska indentifiera mina svaga sidor och arbeta på dem, jag ska ställa dem här dumma frågorna (som jag borde veta svaret för länge sedan) tills jag lär mig svaret som rinnande vatten - och allt sånt. Jag ska inte ge upp nu -när detta jobbet är min chans att förbereda mig inför arbetslivet!!!

Suck... det var för en månad och fem dagar sedan som man lämnade det soliga landet för detta vita och avlånga land - och ändå känns det som att en stor saknad finns kvar. En stor del av denna saknad har sitt ursprung i hur korridorslivet drog mig så nära mina kamrater. Man behövde bara nämna att det var kaffe, mat eller utgång som gällde så hade man sällskap. Alltså, man slapp detta svenska förhållningssätt med att leva i en helt egen lägenhet, tvingas förvarna andra om att man kommer över och bara kunna bjuda över någon som man kände sedan ettan på middag utan att skräda på orden - man var bara hundra procent vänskaplig. Detta i all sin stora kontrast med det svenska livet.

Men vad ska jag säga: jag är ju nästan så typisk svensk som man kan bli: jag kontaktar ingen om jag inte behöver det, jag snackar verkligen skit när jag snackar om ingenting alls och jag tar fikapaus minst en gång i minuten (skämt åsido, men jag älskar fikapauser). Därför måste jag ju vänja mig vid den svenska kuluren igen och ta det för vad det är - man är ju inte mer än mänsklig

------------------------------

Det var tjänstemannamiddag och kårpremiär igår. Faktiskt var det bättre än vad  jag i mina mest optimistiska tankar kunde tänka mig att det skulle vara. Sittningen var bra och lagom proffsigt stelt, människorna var jysta och vännerna var lika snälla som alltid (alltid roligt att träffa folk som jag inte sett sen förra våren). Och Kåren gick också bra - trots ett par missförstånd mellan mig och några till men sånt får man ta.

Precis på facebook skrev jag att en av mina aktiviteter är att läsa språk. Och det stämmer: språk är en av de bästa sakerna som finns. Att idag lära sig säga "gracias por la caffè, estoy la puta madre" är obetalbart.

Samtidigt märker man att det finns så stora skillnader mellan språken. Ta bara detta med vad man ska säga när man vill att en grupp ska gå. På engelskan heter det ju "let's go" och på italienskan säger man "andiamo" och på spanska säger man visst "vamos". Men vad säger man på svenskan? Så vitt jag förstår finns inget så kallat imperetiv som täcker detta behov. "Låt oss gå" är ju inget vidare och "nu går vi" är en arg tillsägelse. Så den bästa översättningen till "andiamo" är "ska vi gå" vilket är mer av en fråga än en uppmaning.

Sådana saker stöter man på ibland, och ursäkta för språknörderiet men det finns inte nåt annat sätt som man kan beskriva det på.

--------------------------------------

Jag vill förbättra min tyska nu men jag märker att det flyter så bra ihop med italienskan. "Vi kan" heter "possiamo" på italienska och "wir können" på tyskan. Så vad blir det om man råkar blanda dessa? "Könnsiamo"...

Uch... att hämta upp utbytesstudenter tar mer kraft än vad man kunde orka. Det är nämligen som så att det inte går att ta helg för de kommer veckan ut. Till och med morgondagen kommer att vara full av information. Sådana saker är jobbiga då man inte kan slappna av med en öl när man kommer hem igen (jag väntar fortfarande på pengarna) men sånt får man ta.

Annars chockade jag mig själv och jag sökte tjänsten som ordförande på kåren. Faktiskt är detta något som jag länge velat göra men då jag kommer att avsluta mina studier i denna högskola till sommaren är detta sista chansen. Så önska mig lycka till (and vote for me if you are a student =P )

I dagens samhälle märker man att narcisismen breder ut sig. Istället för att tänka på andra är det i första hand en själv som man sätter främst. Det märkte jag till exempel på den nyårsfesten som jag gick på där klädkoden var smoking, vilket majoriteten struntade i eftersom deras egna inre var viktigare än andras.

Men i alla fall; detta att vara självisk är inget som jag känner igen mig i. Istället är det tvärtom: jag är närmast alltför osjälvisk. Jag sätter till exepel nästan aldrig mig själv i första hand utan det är alltid den andras väl som går före. Se bara idag: jag hade mat på jobbet som jag inte behövde och min kollega var riktigt hungrig. Och eftersom jag inte var hungrig (det var alltför tidigt för att äta mat) kunde jag verkligen inte låta min kollega gå utan att äta något så jag volentärade bort hela måltiden - bara därför att. Och jag gjorde det bara för att det var rätt att göra så.

Jag har ju hört att jag ska sluta vara osjälvisk för människor utnyttjar mig hela tiden. Och ja, de gör de. Men... därför är jag glad att jag närmast har lärt mig att säga nej till vissa - för att nackdelarna är större än den själsliga vinsten som min osjälviskhet ger mig. Så man lär sig ju att välja vänner.

Ska jag sluta vara osjälvisk? Knappast! It's the way 2 b!

2009 var ett bra år - men frågan om 2010 blir ett lika fantastiskt år. Det börjar ju kanske halvdåligt med att man inte ens vet hur man ska referera årets sommar som. Sommar-tio eller sommar-ett-noll... vad är det som gäller? Samtidigt lär jag inte åka ut på lika roliga äventyr som förra året så det blir svårt att toppa förra årets lustiga lekar.

Dock måste jag säga att om det är en sak som gör 2010 till ett perfekt år så är det valet; tack vare det förgylls en av mina glädjeämnen: retorik. Visst är politik intressant, men då vi alla redan är bundna vid våra ideologier och att det är rent ut sagt lönlöst att försöka övertyga en röd människa att "färga om sig till den rätta färgen" känns det som att man kan skippa dessa politiska diskussioner. Istället kan man blicka in på politikerna och iakta hur de klär sig, hur de pratar till folket, hur sossebladet hyllar Stahlin (nu raljerar jag för fullt, märker jag =P ) och sådant. Kanske kan man ta och jämföra dessa iaktagelser med hur de gjorde i USA nu när Obama tog makten, ja, vem vet?

En sak som jag i alla vet är att jag inte kommer att ställa upp som statsminister. Så ni kan andas ut dessa fyra åren ja

---------------------------------

Om ni har tid så kan ni se de fyra förgående presidenternas invigningstal. Då märker ni att Obama och hans "yes we can"-retorik inte är särskilt nu. Istället är det en slags cykel som dyker upp i amerikansk politik. Först kommer en repulikan och är sådär tråkigt konservatistiskt tilldragande. Sedan tröttnar amerikanarna och röstar på den förändring som demokraterna ger sken att ge. Efter det blir det republikanerna som tar makten för att konservatisterna har - just det - tröttnat på demokraterna. Och så vidare.

En sak som jag misstänker att ni bloggläsare inte missat är att mina politiska åsikter är åt det mer blåfärgade hållet - för att uttrycka mig rent diplomatiskt. Dock ser jag ju inte det som några problem eftersom jag väldigt sällan låter politiska spörsmål styra diskussioner; jag menar: så länge det är en förnuftig människa jag pratar med bryr jag mig inte om den har blåa eller röda åsikter. Tyvärr var det en kille som inte tyckte så.

Låt mig förklara. Jag var och festade på Gedigets nyårsfest men förberedelserna var rent ut sagt kaosartade. Jag hade kommit hem till min lägenhet och hade två, tre timmar på mig att packa ut mina väskor och göra mig iordning till festen. Till saken hör också att jag inte har klippt mig sen november-ish eftersom jag inte har nog med pengar till det så mitt hår är längre än vad jag vill ha det till. Så, då kommer ju frågan som man ställer sig i stress: hur ska man göra med håret för att få till den rätta nyårsfrisyren? Tja... ... ... backslick kanske. Så för första gången på flera år försökte jag forma en back-slick-frisyr.

Sedan hoppar jag till nyårsfesten för där snackade jag lite med en speciell kille som jag träffade lite snabbt på nyårsfestens förfest. Den där killen frågade mig plötsligt om jag var moderat. Eftersom det partiets åsikter överrensstämmer rätt så bra med mina kunde jag inte säga annat än ja. Samtidigt frågade jag honom om hur han kunde dra den slutsatsen. "Jag ser det på dig" sa han och där slutade diskussionen.

Så ja... han var speciell. Men man kände sig bedömt av att man hade dessa blåa åsikter. Och man kände sig bedömd av att han drog den slutsatsen på grund av min nödlösning. Så nu har jag faktiskt för en gångs skull blivit bedömt på två sätt på en och samma gång. Inte många som råkar ut för det!

-------------------------------------

Jobbet går fortfarande bra. Har en bra och rolig tjej som jag jobbar med. Ni kan läsa en artikel om oss på min skolas hemsida =)

Så, nu är den första arbetsdagen avklarad och jag kan säga såhär att det verkar vara ett riktigt fantastiskt jobb som kommer att passa mig. Man sitter inte och väntar på arbetsuppgifter utan det är istället väldigt fritt och i samrådet med min kollega kan vi bestämma mycket om vad vi ska göra. Ja, det verkar till och med så bra att man kan ta med sig skolböckerna och studera medan man sitter på kontoret - vilket jag mer än väl kommer att göra.

Men jag tog också chansen och sökte posten som styrelsemedlem i Kårstyrelsen. Egentligen har jag redan nog med saker att göra, men då styrketjejerna (tjejmaffian, ordförandetöserna, eller vad man annars ska kalla Arbetsutskottet på intresseväckande blogg-språk) hävdade att jag inte behöver ställa upp lika mycket som förra året kommer jag ju hjälpa dem. Ja, jag menar; efter ett sådant välkomnande i Kristianstad måste man ju hjälpa dem =P

Nåväl. Jobb imorn. Check. Skönt. Check. Äta snart - check check.

-------------------------------------------------------

Snart är det ju val och därför stardade jag gruppen "Om Mona Stahlin vinner valet ska jag börja kalla Sverige för Sverjet". Lite småbusigt tycker jag. Dock har vi alla som är intresserae av politik rätt till att göra sådana småprovokationer eftersom det trots allt bara blir val en gång vart fjärde år - så man måste ju njuta så länge det varar!

Det är mycket som jag saknar från Italien. En av sakerna är att bara hänga med kamrater, ta en eller fler öl och bara snacka skit. Det var så otvunget - man bara levde för dagen.

Varför jag saknar det? Jag vet inte. Kanske var det just otvungenheten som lockade mig. Eller att man kunde slappna av efter en hård dags studier. För hårt, det var det. Vi hade lektioner nästan varje dag och om man inte hade lektioner gjorde man annat. Ja, man gjorde allt annat än att ta det lugnt - förutom när man tog den lilla ölen.

Så det är nog något som jag hoppas att jag fortsätter med; att man bara besöker en vän eller en kompis, tar ett par öl och snackar skit. Varför? Om det var livet i Italien kan man lika gärna leva livet här.

-----------------------------------------

Installerade om datorn idag. Självklart är det nåt fel på windowsskivan så jag fick installera Ubuntu istället - vilket funkar sämre än XP. Lyckat!

Nu när jag tar hand om tvätten (ja, jag vet att det är utanför tvättiderna men tiden i Italien har förstört mig) tänker jag på hur en tjej har upptagit mitt sinne med sina mycket speciella ord. Det hon sa var enkelt, men gör mig ändå väldigt förvirrad eftersom det går emot det hon sa till mig för flera månader sedan. Hon sa nämligen att hon inte vill ha en gentleman - utan hon vill ha en riktig man. Och jag kan inte riktigt förstå det. Speciellt inte när hon för flera månader sedan talade om hur idiotiska alla män är (och vägrade kalla mig man eftersom jag är en *trumvirvel* gentleman)

Jag dömmer henne inte på ett vis eller har några åsikter om henne på ett annat vis, men jag blir förvirrad och som en man är det något som jag hatar att vara. Jag förstår nämligen inte riktigt varför man skulle föredra en vad det i frågetecknets namn kallas en riktig man (och också vad som gör att jag inte kommer upp i den kategorin). För vad är en sådan typ av en man? Frågar ni mig är det en som mig. Som offrar sig för laget, som alltid ställer upp, som tar emot dåliga nyheter utan att bråka - och sådana saker (egentligen är det idealmänniskan, men eftersom jag är man och vill vara en idealman så är jag fri i min tolkning nu =P ). Men om man frågar tjejer så verkar det vara grobianer som Fadde eller grobianavföringar som Fritzl, för det är ju ändå de som gifter om sig i fängelse fler gånger än vad jag hinner byta underkläder.

Så det jag vill säga är att det är en kulturchock att komma tillbaka till Sverige och se den här mentaliteten. Jag menar, därborta i Italien var det ingen som ens var i närheten av att ens yttra något sådant. Där var det istället klass hos tjejerna, skulle typ aldrig yttra något sådant. Istället skulle det vara något annat (ja, ett par italienska tjejer ville bort från Italien för att komma till nåt land där killarna behandlade dem på ett mognare sätt).

Så ja... jag känner mig lite bitter (gnider tänder lite här och där) och undrar vad det är för land som jag har fötts i. Känner att man kanske ska flytta utomlands där den svenska mentaliteten är avskydd som pesten.

Nåväl... jag kanske kan vara glad över en sak (och jag vill hårddra det och säga att jag är riktigt glad över det) och det är att hon inte sa en helt annan sak. En sak som fått mig rasande när jag såg det någonstans. Och det är att hon kunde säga att "killar är som toaletter - de bästa är upptagna och resten är fulla av skit". Eftersom sådana som mig då tydligen är fulla av skit och grobianavföringar som Frtizl är upptagna så hade jag sagt upp kontakten med vem som än säger denna mening med full allvar.

------------------------------------------------------

Uch vad omanligt det känns att blogga? Varför? Jo, när man loggar in på startsidan ser man bara tjejreklam med rosa färger och sådant. Bör nog göra en K.A och manla upp bloggen lite (manla = göra den manligare)

Idag har jag två glada nyheter att berätta - och en av dem kan också vara en dålig nyhet om jag inte klarar av det.

Låt mig börja med den till 100 % glada nyheten. Det är så att andra tentaresultatet från Italien har kommit. Det var BEC (business english in Cambridge; alltså en TOEFL-liknande historia) som offentliggjordes. Vad fick jag? A. På gränsen. Så jag är ju mer eller mindre jättenöjd och nästan lite överraskad eftersom jag trodde att jag skulle få B.

Den andra goda nyheten är att jag sökte jobb på skolans International Office, och att jag fick det. Det är jag jätteglad för. Men det är ju två saker som gör mig nervös (eftersom alla är nervösa sådär innan man går in i nåt nytt). För det första har jag aldrig haft ett riktigt jobb innan så det är ju att gå in i nåt alldeles supernytt! Och sedan är det heltidsjobb vilket gör att jag kommer att bortprioritera skolan väldigt ofta. Dock är det inget som skrämmer mig för under min tid i studentkåren har jag sett folk som allvarligt har kämpat superhårt med skolan och engagemanget - och om de klarar det så klarar jag det. Jag är ju trots allt inte mer än omänsklig

------------------------------

Nå. Nu är man precis hemkommen efter en överraskning och jag kan säga såhär att man känner glädje över att träffa alla; på vägen dit tänkte man på att man kanske skulle se någon filur - och se, där sitter ju de filurerna och väntar på en. Nåväl, kanske inte alla var där. Men några av de som var orsaken till de hårdaste tiderna i Italien.

Låt mig förklara det senaste jag skrev. För i Italien levde jag livet och jag hade inte många bekymmer. Men ibland var jag dum nog att kolla på bilderna från min avskedsfest - och gud vad nostalgisk jag blev då. Där kom ju många av de bästa vänner jag haft, och självklart saknade jag dem medan jag var där. Enbart av ren och skär viljestyrka skyfflade jag bort tankarna för att må bättre. Jag menar, jag skulle ju ändå träffa dem året därpå (då var det fortfarande 09)

Och se där, nu är det EttNoll (det funkar inte att säga tio) och nu har man träffat de flesta. Så ja... vad jag tänker på... att det är härligt att vara tillbaka. Saknat detta livet - och nu ska denna termin bli minst lika bra som den förra vårterminen!

Jag borde kanske starta en blogg som heter "Mitt liv efter Italien" för det är just det som dagens inlägg kommer handla om. Det gäller nämligen hur det är att handla här i Sverige och man jämför med i Italien. Inte så att det skiljer sig så mycket. Varorna är nästan desamma och priserna likaså.

Men alkoholen. Ja, alkoholen. Det var verkligen en cool grej att bara gå in till den lokala stormarknaden och ta med sig en Chianti (jag blev förälskad i den i huvudsak toskanska vintypen Chianti) för enbart fyra euro, och en flaska Limencello för sju euro. Sådant händer inte här i Sverige.

Dock blir det jämnt i Sverige av att kassörerna och kassörskorna här faktiskt är trevliga, snabba och servicevilliga. I Italien fanns det kassörskor som arbetade långsammare än vad det tar för mig att promenera till Kiruna. Och de vet inte vad ett leende betyder. En av dem (en väldigt speciell tjej med rosa hår) sa till och med cazzo när hennes synbart dåliga humör tog över (cazzo betyder mer eller mindre fan).

Och en annan skillnad mellan Sverige och Italien är att man där packar in sakerna i påsarna under tiden som kassören slår in varorna - även om man är ensam. Jag lärde mig aldrig att göra det...

Så ja, det finns båda saker som jag saknar och är glad över att slippa. Men det är ju det som är skoj att resa utomlands, man ser saker ur ett annat perspektiv!

Idag har jag äntligen fått reda på vad ren och skär frustration betyder för det är det som jag har blivit idag. Det beror nämligen på att just den moka-bryggaren som jag letade efter inte fanns någonstans i stan. Ja, just det, alla var slut.

Låt mig förklara bakgrunden till detta spektakel. Jag har nämligen blivit mer eller mindre besatt av det italienska kaffet. Att komma tillbaka till Sverige och dricka det svenska kaffet är som att välja alkoholfri öl till maten - det är bara smaksatt och färgat vatten. Därför letar jag efter en moka-bryggare så att jag slipper lägga 18 kronor på varje kopp.

Problemet är bara den att jag inte hittar just den bryggaren jag vill ha. Jag vill ha en bryggare av det här märket (som ni ser på bild) med storleken 3 koppar. Nog finns det rätta märket här, men bara med sex-koppars-storlek. Och den enda affären som säljer rätt storlek av rätt märke har ett i övrigt dyrt sortiment så jag väljer gärna en billigare variant.

Så ja... sökandet går vidare. Och om ni råkar se en bryggare av rätt märke och storlek så är ni mina hjältar om ni säger var jag kan hitta dem.

------------------------------

Hade förövrigt en moka-bryggare i mitt studentrum i Castellanza. Märkesfjolla som jag är gav jag bort den eftersom jag trodde att det skulle vara pinsamt lätt att hitta rätt moka-bryggare här hemma. Så fel jag hade... Cazzo!

Gud alltså... för första gången på säkert fem månader har jag varit tyst hela dagen: jag har nämligen inte yttrat ett endaste ord. Det beror på att jag var för trött när jag vaknade klockan 12 på dagen (vill inte gå in på detaljer, men om jag säger att det var nyårsfirande förstår ni säkert varför) och därför gick jag inte ens ut för att tömma soporna. Så ja... jag har alltså haft en sådan dag som inte fyller så mycket värde i mitt annars händelserika liv.

Men jag måste ju berätta att jag gick på en nyårsfest igår, med Gediget. Kändes riktigt nice att ta på sig smokingen (tack farsan för lånet och tack morsan för uppläggningen) som mirakulöst nog fortfarande passar mig: den passar lika bra nu som den gjorde förra gången som jag tuxedade upp mig - för 12-13 år sedan (!).
Det var också första gången som jag träffade många av mina vänner. Var alltför lång tid sedan jag såg er!

Så... imorn ska jag försöka göra lite mer av dagen. Och, jag ska kanske besöka någon vän eller två.

-----------------------------

If you prefere to read this blog in english, please, tell me. I am writing in Swedish until someone wants me to change language :P