En internationell ekonoms betraktelser

Imorn kväll ska mina två presidentkandidat-favoriter mötas i en direktsänd TV-debatt. Det är Hillery Clinton som ställs mot Barack Obama. Demokraternas förkämpar. Båda kommer att revolutionera USA genom att - beroende på om någon av dem vinner nästa val - bli den första presidenten i sitt slag [första kvinnliga presidenten och första svarta presidenten]. Dock är jag - liksom jag var första gången som jag hörde talas om det framtida valet - bekymrad över att båda tvingas representera samma parti. Det betyder att en vit gammal republikansk gubbe kan ta över ämbetet efter katastrof Bush och tillintetgöra den framtida chansen att se lite historia skapas.  Så gode gud: må Obama eller Clinton bli president nästa år!

Efter att Göran Persson lanserat sin nya bok "Min väg, mina val" har mediastormen blåst rejält kring denna buffel. Men det är ju inte alltid av ondo, för man lär ju sig så himla mycket. Till exempel berättar han i SVD att han alltid har kämpat emot den onda Jante. Att hans mamma, som växt upp i en statarfamilj, har varit drivande i sonens uppforstran med orden "du är något, du kan och du orkar. Det finns ingenting som begränsar dina möjligheter". Det har gjort att den före detta statsministern har en filosifi som lyder "om någon säger till mig att gör så här, då gör jag inte sällan tvärtom." Det har gjort att den jantebaserade socialdemokratiska rörelsen söker efter svageter med blåslampa, i och med att Persson köpt en stor härrgård och blivit en lyxföreläsare. Men han bryr sig inte. Och det är det som jag fascineras med honom: att han går sin egna väg utan att bry sig om dessa konsekvenser. Sverige behöver fler sådana bufflar!

För 2225 dagar sedan fick den svenske journalisten Dawit Isaak tillbringa sin ofrivilliga fritid i ett av Eritreas fängelser. Sedan dess har svenska medier kämpat för att han ska släppas fri. Det såg ut att lyckas, men kort före hemresan åkte han bungyjump-mässigt tillbaka till finkan [det var förövrigt i den mediasviten som jag först fick höra talas om denne svensk]. Nu har flera svenska chefsredaktörer ställt sig bakom frisläppandet, och trycker därmed på Reinfeldt att han ska kämpa mer aktivt för ett framtida frisläppande. Därför blir mina sista ord: låt Dawit Isaak gå fri!

Ett par bilder i aftonbladet visade hur TV4:s politiske reporter Anders Pihlblad och Fredrik Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström omfamnar och pussar varandra. Det skapade en enorm debatt som handlar om både statssekreterarens och journalistens omdöme. Kan man verkligen tillåta sådana högst privata handlingar i så höga possitioner?

Efter en genomgång bland några åsiktsmakare kan jag säga att det är en storm i ett vattenglas. Så stor inverkan på Schenströms politiska omdöme kan jag inte finna (i motsats till sossen Håkan Juholt). Fester gör vi hela tiden. Samtidigt håller jag med sydsvenskan om att det är fel att hävda att Ulrica Schenström är ute i fel sällskap (Pihlblad, däremot, borde vara den som debatteras mest) bara för att hon är kvinna. Vad skulle hända om rollerna var det motsatta: att Pihlblad var statssekreteraren och Ulrica Schenström var journalisten?