En internationell ekonoms betraktelser

För ett par dagar sedan fick jag den största chocken när jag passerade Metros tidningsställ: Michael Jackson - The King of Pop - hade gått bort. VA! tänkte jag och rofsade åt mig den tidningen som jag ändå läser varje dag. Och jag läste den noggrannare än vad jag har gjort på länge för om det skulle vara något som var fel var det att han levde. Men nej, wacko jacko, den mest stigmatiserade artisten som sett dagens ljus, hade hastigt men olustigt gott bort.

Hur upplever jag detta då? Självklart tar jag det med lugn värdighet för jag inser ju att alla människor kommer att dö någon gång. Men samtidigt är han - ironiskt nog - en del av min barndom. Detta beror på att när jag var 12 år såg jag videon till Thriller fler gånger än vad jag öppnar mina läroböcker i ekonomin. Jag var helt betagen i hans sång och hans dans och ville - liksom typ... alla - vara minst lika bra artist som han. Ja, jag spelade till och med hans Sega Megadrive-spel "Moonwalker" som en gud (trots att jag aldrig klarade det).

Så nu kan jag uppleva att förmedlaren av vissa barndomsminnen är död och snart begraven. Nostalgin tar verkligen över mitt sinne när man ser alla youtube-klipp.

Världen har alltså haft sin Michael Jackson. Han var verkligen en man som skapade förändring. Synd bara att ingen annan kan vara lika stor som han.