Nu har det hänt - USA har fått sin svarta president
Det är inte med lite vemod som jag reflekterar över att USA slutligen har fått sin svarta president. Inte för att jag är rasist, utan för att jag missade allt historiskt. Obama höll sitt tal, och det missade jag. Samma person svor in eden, och då var jag också borta. Det enda jag såg vad paraden - och det vill inte säga lite det.
Men jag är rätt så cynisk på vad Obama kan uträtta. Det krävs ju mer än en riktigt slipad retorik för att verkligen utföra förändring. Att vara historisk som USAs första svarta president betyder således inte att historia skapas vid detta nu. Till och med president Clinton förklarade att förändringens tid var kommen när han svor eden. Därför vill jag vänta med att säga att dagen är historisk till dess att påståendet bevisats.
Som retoriker in spe längtade jag efter talet och hoppades att jag skulle se det. Tyvärr skedde det inte men jag fick se en eftersänding via aftonbladet. Tyvärr var det en besvikelse för jag hade väntat mig lite mer svulst i det. Obama är ju en slipad retoriker; att inte visa sin retoriska styrka är som att Zlatan plötsligt inte vågar dribbla boll. Dock förstår jag Obama; det är enbart med de största förväntningarna som de grövsta besvikelsen följer på. Genom att hålla ned sitt tal på en grund nivå lyckades han undvika att bli den stora jätten som faller hårdast.
Nog tjötat. Jag ska gå och lägga mig. Först vill jag hoppas att Ted Kennedy får leva några dagar till. Sedan vill jag göra en Johan och tillängna en musikslinga till något. Nu är det 2pac's gamla dänga "Chanches" som jag tar med. Varför? Nämner han inte något om svarta presidenter i hans sång?
Kommentarer
Trackback
