En internationell ekonoms betraktelser

Nu när det bara är nio dagar kvar av min erasmus-termin känns det som att två känslor tävlar om att få min uppärksamhet: dessa är glädje och sorg. Jag kan väl börja med sorgen för den är tråkigast att börja med. Det är nämligen som så att jag kommer sakna Italien och livet här: mina vänner och mina äventyr. Det har varit en mycket bra tid här och därför kommer jag tänka tillbaka till detta äventyret - mycket.

Nu kan jag börja med glädjen för jag kommer om inte så många dagar återse - viktigast av allt - hela min familj (inklusive den stjätte medlemmen) men också, efter ytterligare dagar, mina vänner. Ni kan nog inte föreställa er hur mycket jag har tänkt på er och hur glad jag är att få se er igen. Speciellt (vad gäller er vänner) efter de många äventyr som jag hade under sommaren =)

Fast jag måste också säga att jag är nyfiken på allt som har hänt, för jag har inte fått så många nyheter här nere. Några som jag bryr mig om har haft tråkiga nyheter att skriva om (men när ni ser mig är det bara leenden och skratt som gäller) medan andra har haft bra händelser att rapportera.

Själv vet jag inte om jag har så mycket att berätta om. Jag menar: trots att jag inte skriver i bloggen så ofta (min blogg är på gränsen till politisk och här i Italien har politik varit det sista jag har tänkt på) så går det att följa mina äventyr på facebook. Och vad gäller tjejer har jag än mindre att tala om… träffade en sådan tjej som man bara träffar en gång vart tredje år och trots många försök att göra saker med henne stänger hon in sig i en bubbla full av studier - så ganska säkert är hon inte intresserad…

Nåväl… snart är jag hemma i alla fall… och då kommer vi få återuppliva alla gamla partyn och äventyr! Hoppas att ni är med då! =)