En internationell ekonoms betraktelser

Idag, när sydsvenskan kommunicerade fram gårdagens viktigaste nyheter, slog en tanke mig så hårt att jag vill förmedla den i min blogg. Det är nämligen så att jag vill bli buddhistmunk. Inte så att något kall för mig dit, utan för att man blir en sorts auktoritet, inom frågor som man absolut inte har någon vetskap om. Munken, som intervjuades i dagens Söndag-bilaga, visade detta när han dumt nog uttalade sig om både ekonomi och psykologi. Hans civilisationskritik var både löjliga och tröttsamma, och om han hade varit något annat än munk skulle sydsvenskan säkert inte nämnt hans naiva inställning.

Men nu, under finanskrisens hårda tider, märker vi av flera andra människor som - likt den nämnda munken - vill sjunga ut sin okunskap. Två dagar i rad fick jag nöjet att läsa, hur två av varandra oberoende insändarskribenter kritiserade användandet av pengar. Flera andra hobbytyckare anser att kapitalismen är felet, och att finanskrisen är beviset på deras ståndpunkt. Och snart kan man väl vänta sig att kommunister ska framföra sina åsikter om varför Sverige borde bli - kommunistiskt.

Jag blir trött på denna okunskap. Speciellt efter att uppmärksamma fler och fler brister i deras resonemang, ju mer jag läser mig in i de berörda ämnena. Jag tvingades ju ämna flera timmar för att studera de bakomliggande orsakerna till finanskrisen, för att skapa min egen bild av vad som händer. Kanske är det därför jag bör bli buddhistmunk: så att jag kan försvara civilisationen utan att för den delens skull veta vad jag talar om.