En internationell ekonoms betraktelser

Ciao tutti, come state? Io sto bene, ma sono un pò stanco oggi. Sono andato a Lugani negli Svizzera con il mio amico tedesco Fabian e penso il viaggo erà molto divertendo.

Spero voi potete vedere di scrivo in l'italiano. Perche faccio questo? Perchè voglio practisare quasta lingua. Posso, per essempio, parlare un pò - ma sempre, sempre troppo piano. La mia insegnanta in il mio corso l'italiano ha così mi detto di io devo frequentare in livello "mitten" per practisare il mio parlare, e credo questo è un bene idea. Ma voglio anche imparare più regali grammatica e voglio così frequentare in due corsi l'italiano.

Che succede qui? Molte cose. Per essempio, festa, festa e più festa. Ho spendo troppo soldi questa settimana e non so se avrò soldi per il fine erasmus volta, ma io spero...

Potete capirmi? Io spero voi potete. Ma se non potete, google translate può aiutarvoi.

Efter två månader i Italien känner jag att jag nog borde lära mig förstå det italienska språket och därför har jag valt att tre veckor i streck se italienska filmer. Nu är det bara så att två av dem inte är vilka filmer som helst - utan de två första delarna i Millenium-trillugin. Den första filmen såg jag med en hungersk tjej och en belgisk tjej och de blev - minst sagt - chockade av historiens minst sagt våldsamma händelser: när Salander blev våldtagen täckte de för ögonen med sina händer. Så kan det gå för de som inte är vana vid svenska våldsamheter. Film nummer två såg jag idag, tillsammans med mina norska kamrater. En av dem hade både sett första filmen och läst trilugin så hon förstod allt.

Hur det gick med språket? Bra, tänker jag. Jag förstod 80 %. Borde öva mer dock... Någon som vill skicka en dvd med posten?

Just nu tänker jag på att mitt liv inte är lika galet som Berlin-Henkes erasmusliv - men vad gör väl det för jag lever ju ändå livet här. Det är ju bara det att min skola har börjat.

Därför tänker jag skriva om italienskan ännu en gång för det språket har verkligen många - sett från svenskan - konstigheter.

För det första finns det så många konjuktioner att jag blir snurrig. Varje person har, liksom i tyskan, sin form. Det heter till exempel inte "jag har och du har och därför har vi" utan "io ho e tu hai e cosí noi abbiamo" (och då talar jag inte ens om att man kan hoppa över io, tu och noi). För det andra, futurum har sina egna ordformer. När man i svenskan säger att man ska göra en sak säger man i italienskan att "faró, farai etc". Konstigt. För det tredje placerar de vanligtvis pronomen före verbet. Jag åt den inte blir alltså "non lo ho mangiato". Lustigt...

Så, italienskan har verkligen många saker som får mig att slita av mig håret i ren despration. Men - så fort man lär sig dessa saker kommer språket vara lika enkelt som många säger, så jag får bara kämpa vidare!!!

Ibland undrar man varför dagarna måste vara så roliga och intressanta ibland. Som igår. Först hade vi en lektion där vår lärare helt plötsligt - från ingenstans - sa att han kunde lite svenska. Herrejösses tänkte jag (med en viss grad av censurering) och undrade om inte världen vänts upp och ned nu när till och med en italienare kan lite svenska. Men i alla fall, efter föreläsningen åkte jag och några till till den närbelägna sjön som heter "Maggiore-sjön". Där kunde vi - i början av oktober - bada i en sjö som hade samma temperatur som ett svenskt sommarbad. Jippi! Och till det spelade vi volleyboll och det gick sådär för mitt lag (ni som har spelar den sporten mot mig innan borde veta att min bollkänsla är lika dålig som Sverige är ett långt land). Efter volleybollen tog en tysk kille fram sin öl - fem liter i en burk. Och han tvingades öppna den så pass att allt skulle drickas upp på plats. Därmed hade vi en rolig period i och med att åtta personer skulle dela på fem liter. Prost! Till sist åkte vi hem och på kvällen såg jag och tre andra på en italiensk film. Då jag inte förstod så mycket (non posso conoscere bene italiano) tendarade jag att skämta ibland  och vi skrattade mycket, mycket. Så... dagen var mycket lyckad och bevisar verkligen att man är här i Italien för att leva la dolce vita

Idag kan jag bara blicka tillbaka och konstatera att för lite mer än två månader sedan åkte jag från Sverige och landade i Italien. Två månader! Kan ni tänka er! Men med det tänker jag också på att sedan den trettionde juli har jag inte sovit ensam i ett rum mer än en endaste gång - då min rumskamrat i Siena hade återvänt till Spanien. Det kan jämföras med att min lägenhet ofta bara har en människa i sig och det är jag. Vad har jag då gjort som är nytt sen förra inlägget? Jag såg matchen mellan Milan och Zurich. Tyvärr missade jag de första tio minutrarna på grund av ett missförstånd (biljettfel) och såg därmed inte Zurichs 1-0 - mål. Men då jag faktiskt hejade på Milan gör det inget (go Inter!!!) Jag får se när jag skriver nästa inlägg. Går lite segt nu med det...