En internationell ekonoms betraktelser

Futurumtjejerna har erbjudit mig världens grej; att de, som en del i sin coach-utbildning, ska coacha mig under några gånger. Det är kanon eftersom jag alltid velat uppleva hur det är att ha någon som förlöser fram mina funderingar. Jag har själv velat bli coach en gång i tiden och har läst 30 hp pedagogik och 15 poäng samtals- och intervjuteknik för att förbereda mig inför en sådan hobbykariär (jag har andra drömmar att uppnå). Därför kan jag knappt, av ren nyfikenhet, bärga mig inför denna upplevelsen.

Jag måste dock välja ett ämne som de ska hjälpa mig med. Därför räcker det inte med att komma dit för en kopp kaffe (det kan jag ju göra vilken annan dag som helst, liksom). Jag har funderat över att använda min nya träningsiver som ämne, eftersom det håller jag ändå på med. Men eftersom detta säkerligen blir den första och sista gratissessionen med coachare kan man ju spela Allan och välja något tuffare och viktigare för mig. Det är som sagt bara att välja; muskler eller det andra. Vinst mot vinst. Det enda man förlorar är det man välher bort.

Jag har sett att det finns några saker som man ska tänka på när man hjälper andra med mattetal. Ett av dem är att alltid ha respekt för motparten och vara tålmodig, även när den gör fel. Det kände jag defenetivt inte när någon assisterade mig med ett tal idag. "Om man är smart" sa hon och löste ekvationen på ett annat sätt än vad jag gjorde. Jag vet förståss inte vad assioserar med den frasen, men jag tolkade självklart hennes ord som att jag var osmart - vilket jag defenetivt inte är. För att bevisa min ståndpunkt elaborerade (för er som vill lära er ett nytt ord betyder det "utvecklade") jag min förgående uträkning och visade att den säger exakt samma sak som hennes version, utan att vara minsta dum för det. Därför råder jag er alla att om ni hjälper någon med något ska ni absolut aldrig använda frasen "om man är smart..." för då provocerar man motparten.

Ps. För att undvika att ta med mig provokationen hem borde jag ha påpekat min reservation till hennes ordval just då. Men det är en svaghet; att jag alltid låter sådant gå. Därför borde jag åtminståne lära mig att inte låta sådant passera

Pps. När jag ändå är i klagomålsfasen. När Lyxfällan diskuterades nämnde jag att jag aldrig sett den. Oväntat, och, som jag verkligen tycker, onödigt nog, kommenterades det med "du har ingen tv" med en sådan provocerade röst att det spädde på min irritation. Jag borde verkligen lära mig att säga ifrån.

Robert skriver att våra erfarenheter påverkar oss mer än våra genetiska koder. Bara för att vi föds till människor behöver det inte betyda att vi instinktivt kommer att bete oss som sådana. Vargbarns-fallet, som Robert beskriver, är ett bra exempel på detta. Därför vill jag, utifrån neuropsykologi, göra ett försök att förklara de inre processerna bakom detta.

I vår hjärna finns det limbiska systemet. Här samlas information om både emotion och minne. Emotionerna samordnas av amygala. Ser vi en björn, kommer informationen att spridas från ögonen till det limbiska systemet, vilket har en nära relation till amygdala. Amygdala, som i sin tur är hjärnans informationscenter för känslor, kommunicerar med andra delar av kroppen, och vi springer iväg. Eftersom Bamse styrs av en jägarinstinkt kommer han att jaga oss till dess att något kommer emellan. Till slut överlever man (förhoppningsvis) och lär sig att björnar ska behandlas varsamt. Man ska inte springa iväg från björnar, utan man ska spela död och hoppas att björnen lunkar vidare. Detta gör att man, nästa gång som man träffar på björnen, agerar på ett helt annat sätt eftersom det limbiska systemet har genomgått en programering.

Självklart kan man applicera detta på sociala fall. Den som är blyg med tjejer har, på grund av den kortfattat beskrivna kommunikationen mellan ögon och det limbiska systemet, programerats att vara blyg. Om han en gång rodnade kommer han att fortsätta bli tomatfärgad så länge som situationen är densamma. Men om han läser "The Game" blir han medveten om att det finns fler sätt att aproacha tjejer på en att tafatt säga hej. Istället lär han sig att han ska vara tuff och manlig samt visa sin tuffhet genom att ignorera och/eller baktala tjejen. Lyckas den här löjliga tekniken (vilket, faktiskt, flera hävdar) kommer han lära sig att det är enkelt att ...få tjejerna dit han vill.

Utifrån denna förklaring håller jag med om att det är miljön som formas människor. Men DNA:t har ändå sin oändlit stora påverkan. De genetiska koderna gör kanske att man blir emotionellt känsligare än andra. När tuffe Knut, vars DNA gjort honom okänslig för känslor, gärna, i sann Balrog-anda, brottas med björnar, kommer rädde Hans, vars känslor, pga sin genetiska programering, är starka, att springa iväg så fort han läser serietidningen Bamse. Hans kommer därför att få färre tjejer än Knut eftersom han, pga sin programering, är känsliga för skuld än sin kompis.

Detta är ett snabbt exempel som jag lagt 40 minuter på och som tyvärr ändå inte är genomarbetad eftersom jag glömt så mycket av sociala kognitionskursen i psykologi II (och bry er inte om att jag skriver programerats så mycket...). Men jag vill ändå förtydliga för er att både nature och nurture har sin påverkan på människorna.

Trots att det var tenta idag bestämde jag mig för att fira min födelsedagskompis. Självklart inkluderades whiskey i beräkningen, vilket gjorde tentaskrivningen extra utmanande. Men jag klarade det; svarade på i stort sett alla frågorna. Det känns verkligen som att jag blir godkänd. Tyvärr räckte nog mina kunskaper till VG - men jag är nöjd ändå om det visar sig att slipper göra omtentan.

ps. Ska snart göra kursutvärderingen.